Ryska upptäckter

Det var med Pushkin det började ...

Det var med Pushkin det började …

Sedan ett år tillbaka läser jag allt ryskt som jag råkar hitta och som jag inte läst tidigare eller som jag av den ena eller andra anledningen sökt upp. Inte särskilt systematiskt alltså. Det ena har fått ge det andra. Och det var en tillfällighet att jag började. Men allt eftersom russofobin hos oss har tilltagit har jag mer och mer uppfattat det som en tjänst som jag gör Det eviga Ryssland (Fredrik Böök 1942). Att det också är både spännande och lärorikt är ju sedan bara en extra krydda.

Tillfälligheten var att jag ville orientera mig lite inför en resa till Sankt Petersburg och läste boken Leningrad – på andra stranden från 1990 av Stefan Lindgren. I dess litteraturförteckning fastnade jag för en kulturhistorisk Leningradantologi. Och när jag sökte efter den på Adlibris fastnade jag för ytterligare en bok av samma författare, Diplomacy and Murder in Tehran.

Den handlade om en för mig då helt okänd person men som – och det förstod jag så småningom – i Ryssland närmast är en legend, Aleksandr Gribojedov. Och det som denne i Ryssland i första hand är känd för är dels den satiriska komedin Gore ot uma. Och dels för att han som ryskt sändebud i Teheran mördades av en uppretad mob.

I och för sig var det väl inte så konstigt att jag inte alls kände till honom. I Hans Åkerströms 700-sidiga Bibliografi över rysk skönlitteratur översatt till svenska (finns på nätet) har han bara en post. Och då handlar det dessutom om en översättning på bara några sidor, men dessa i alla fall från just Gore ot uma. Man finner dem i boken Rysk litteratur från 1912. Och den som stod för själva ”översättningsbragden” var den vid den tiden välbekante finlandssvenske slavisten Alfred Jensen.

Nu har Gribojedovs komedi i själva verket inte bara den nämnda titeln utan också en alternativ och det slår igenom i de svenska översättningarna. Man kan säga att Jensen står för den ena varianten. Hos honom heter komedin Intelligensens förbannelse eller Snillets förbannelse och till denna variant håller sig standardverk som Lennart Kjellbergs Den klassiska romanens Ryssland (1964, 1970) och Ronald Hingleys De ryska författarna och samhället 1825-1904 (1967). Men också till exempel Stefan Lindgren i den ovan apostroferade Leningradboken

Till den andra varianten håller sig bland annat Einar Thomassen i Rysk litteratur under två hundra år (1948) men också till exempel Lars Erik Blomqvist i sin översättning av Michael Bulgakovs Mästaren och Margarita (1971 och många senare utgåvor). Förstånd skapar elände och Olycksaligt förnuft heter Gribojedovs komedi då.

I Mästaren och Margarita finns ett kapitel ”Det hände på Gribojedovklubben”. Och den klubben håller till i ett hus som heter ”Gribojedovhuset”. Men om man betänker att Mästaren och Margarita är en halsbrytande klimax i det ryska fantasteriets historia, som någon sagt, så skall man kanske inte räkna med att det finns eller funnits i sinnevärlden. Däremot skulle jag inte bli förvånad om Ivan Bunins Gribojedovhus i en av novellerna i hans Mörka alléer (2008) gjort det eller gör det.

Bunin var den förste ryske författare som fick Nobelpriset i litteratur. Det var 1933, så visst är det lite förvånande att Adlibris idag har fyra nya Bunin-utgåvor på svenska att välja mellan. Väntar då kanske också ett nytt liv för Jevgenij Zamjatin, en av de så kallade Serapionsbrödernas frontfigurer. Ja, kanske det och i vilket fall som helst är en ny utgåva av hans roman Vi, som brukar kallas för den första moderna dystopin, på väg.

Zamjatins stora tid var de första tio åren efter Oktoberrevolutionen. Mot slutet av 20-talet upplevde han sig alltmera kringränd och såg till slut ingen annan utväg än att skriva till Stalin och anhålla om att få resa utomlands. Brevet till Stalin finns återgivet i hans Draken och andra berättelser (1981).

Zamjatins historia under 20-talet påminner om Georgij Vladimovs på 60- och 70-talen. En central position i de årens ryska litterära liv. Ett alltmer begränsat privat rörelseutrymme. Och till slut ett brev till den dåvarande generalsekreteraren med en anhållan om att få resa utomlands. Också det brevet finns på svenska. I en kortroman som Folket i Bilds förlag Kulturfront gav ut 1983 och som heter Släkten tittar in.

Ja, det var då det, men idag när Vladimovs olycksbroder Zamjatin på nytt görs tillgänglig på svenska, borde då inte han också bli det. Jo, det tycker jag och föreslår en nyutgivning av hans märkliga fabel Den trogne Ruslan.

Med denna”beställning” återvänder jag till det som väl får betraktas som den röda tråden i den här berättelsen. Alltså ryska författare som är stora i sitt hemland men som inte har någon särskilt stor publik hos oss. Och då är det särskilt två jag nu tänker på. Den ene är Nikolaj Leskov, som den bok av Fredrik Böök som jag inledde med handlar om. Alltså Det eviga Ryssland. Och som var samtida med Tolstoj. På biblioteken kan man finna en hel del av honom. Men på Adlibris har han idag inte en enda titel på svenska.

Ja, i den utsträckning Leskov idag är känd hos oss, så är det väl genom operan Lady Macbeth i Mtsensk av Sjostakovitj. Om det är ett öde, så har också den som är allra störst, den ryske nationalskalden om någon, alltså Aleksandr Pusjkin, hos oss fått erfara samma öde. De flesta som idag hos oss hört talas om till exempel Spader dam och Eugen Onegin och Boris Godunov förknippar inte detta i första hand med tre böcker av Aleksandr Pusjkin, utan med tre operor, de två första av Tjajkovskij och den tredje av Musorgskij.

Hur kan det ha blivit så? Ja, mitt svar är att såväl Leskov som Pusjkin är alldeles för ryska för att riktigt gå hem hos oss. Därför tycker jag också att det var djärvt när Gidlunds förlag för några år sedan gav ut Jurij Tynjanovs Pusjkin: roman. 600 sidor är den på dessutom.

Tynjanovs tid var precis som Bulgakovs de två första decennierna efter Oktoberrevolutionen. Till professionen var han litteraturvetare/litteraturteoretiker och särskilt intresserad av Pusjkins tid. Alltså ett Ryssland som ganska exakt hade hundra år färre på nacken än det Ryssland han själv levde i. Och ett Ryssland som också var den store liberale statsmannen Michail Speranskijs.

Om Gribojedov skrev Tynjanov också en roman liksom en om en av Pusjkins kamrater från åren vid det berömda speranskijinitierade lycéet i Tsarskoje Selo, de ryska tsarernas Versailles. Den senare, Wilhelm Küchelbecker hette han, var mer involverad i det så kallade Dekabristupproret 1825 än både Pusjkin och Gribojedov. Och det fick han betala ett högt pris för. Först tio år i fängelse och sedan förvisning till Sibirien på livstid.

Ibland beskrivs Rysslands historia under hela 1800-talet från det misslyckade Dekabristupproret och framåt som en enda lång väntan på revolutionen och i litteraturen skulle det komma till uttryck i vad som brukar kallas ”den överflödiga människan”. Känslig och begåvad förvisso, men vad hjälper det, när det inte blir något uträttat.

Det var Pusjkin och Gribojedov som skapade denna den överflödiga människans två första prototyper. Och denna Vår tids hjälte som Michail Lermontov – samtida med Pusjkin och Gribojedov – kallade sin version av samma människa, återskapades sedan i lite olika uppenbarelseformer under årtiondena som kom av många av landets främsta författare: Turgenjev, Gontjarov, Tjechov

Det var också Pusjkin som skapade själva uttrycket ”den överflödiga människan”. Men det förstås utan att kunna förutse att det skulle bli så många sådana hjältar i den ryska 1800-talslitteraturen, så många efterföljare till hans Onegin.

PS. Det jag nyss sa om Eugen Onegin och Boris Godunov och Spader dam och Lady Macbeth i Mtsensk innebär ju inte att de inte också finns att läsa. De två första till exempel finns i nya, vackra utgåvor på Adlibris. Och de två senare finns det många av på Bokbörsen i Tidens klassiska serie ”Ryska klassiker”. Men observera att den som där vill ha tag i Lady Macbeth … måste söka henne på ”Katarina Ismajlova”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.