Herman Lindqvist har idag i AB en krönika om ”rysskräcken”. I likhet med de flesta svenska historiker uppehåller sig Lindqvist dock mycket vid vikingatiden och 1500- och 1600-talet, men hoppar över perioden 1812-1917.
Själv vill jag se ”rysskräcken” lite mer mångfacetterat och något som utvecklats under de senaste 300 åren, dvs då svenskar fick någon som helst direktkontakt med Ryssland och ryssar.
Perioden 1700-1812
Tsarryssland sågs av de styrande å ena sidan som huvudfienden, men under vissa perioder också som en bundsförvant. Det folkliga skällsordet ”rysse” omfattade också politiker eller adelsman i Sverige som under denna tid misstänktes för att ta ”Petersburgska vägar”, dvs att efter tsaristiskt mönster eller tsaristriskt stöd inskränka olika hävdvunna friheter. Långt in på 1800-talet levde minnet av åren 1743-44 då 12000 ryska soldater kallades in som polistrupp efter Dalupproret. Till skillnad från de flesta svenska historiker har Lindqvist aldrig sökt dölja detta.
Perioden 1812-1854
Carl XIV Johan gör efter mötet i Åbo Tsarryssland till Sveriges viktigaste politiska allierad och fram till ryska nederlaget i Krimkriget var det den ryske tsaren som man skulle ta hänsyn till i Sverige. Den från 1940-45 ökända paragrafen om inskränkningar i pressfriheten, för att det inte ska uppstå ”missförstånd med främmande makt”, kom till vid denna tid – för Tsarrysslands skull.
Perioden 1855-1904
Så sent som 1904 såg det svenska etablissemanget, med kungahuset i spetsen, Ryssland som en viktig samhällsbevarande kraft och ekonomisk partner. Huset Bernadotte och tsarfamiljen Romanoff hade dessutom ett hemligt avtal att stödja varandra gentemot varje hot mot deras troner. Därför gynnades Sverige bäst av ett “förtroendefullt” förhållande med Ryssland. Till dessa talesmän för en pro-rysk hållning hörde vid denna bl a Sven Hedin.
Hösten 1904, efter ett av sina talrika besök i S:t Petersburg, där han förutom sina vänner bland politiker och diplomater också sammanträffat med tsar Nikolaj II publicerade han i Svenska Dagbladet en längre artikel där han varnade svenska pressen för dess anti-ryska ton. Frispråkighet är en styrka och en dygd, och det är fel att tiga då man anser sig böra tala. Men det gavs tillfällen, då klokheten borde inbjuda till tystnad eller försiktighet, menade Sven Hedin.
Den finländska exiltidningen Veckan Nyheter fälldes vid den här tiden i svensk domstol och Norrtälje Tidning som uttryckt alltför stor glädje över attentatet emot ryska ståthållaren i Helsingfors, Bobrikov, fick böta 2000 kronor enligt lagen från 1812 om ”missförstånd med främmande makt”.
Perioden 1905-1917
Fortsatt goda relationer med Tsarryssland med t ex Nobel & Co med stora ekonomiska intressen i Ryssland, samt prinsar och prinsessor som gifte sig med rysk adel och kunglighet. Huvudstaden St Petersburg var en mäktig och växande metropol som Stockholm låg i skuggan av. Men efter Rysslands nederlag mot Japan 1905 och Kejsartysklands uppstigande bland stormakterna svänger etablissemanget i Sverige, inklusive Sven Hedin, långsamt över till en öppet protysk och försiktig anti-rysk hållning.
Perioden 1917-1989
Perioder av bolsjevikskräck, t ex ”Kosackvalet” 1928, Vinterkriget 1939-40 och Catalinaaffären 1952, omväxlas med perioder av närmanden som 1943-46 (handel med Sovjet skulle mildra en befarad svensk efterkrigsdepression), 1974-81 (Sovjet framstod som den ledande supermakten efter USA:s nederlag i Vietnam och i Sverige fanns det borgerliga som ville ta efter Finlands exempel mm) samt 1987-89 (förhoppningar om Gorbatjovs politik skulle leda till en stormakt man kunde, som Margret Thatcher hoppades, göra affärer med).
När idag ett ”tredje” Ryssland trätt fram, varken tsaristiskt eller kommunistiskt, söker den svenska politiska och allmänna opinionen ständigt tolka vad som sker enligt den gamla ”rysskräckens” schabloner.
Läs också: Ett varningsord av Henrik Linde.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bobrikov, Gorbatjov, Herman Lindqvist, Margret Thatcher, Nikolaj II, rysskräck, Nobel & Co, Sven Hedin
