Ryssland på väg att tappa greppet om Ukraina

Mats Larsson har just återkommit efter ännu en arbetsresa i Ukraina, den senaste gjordes i december 2013 då Majdanupproret pågick. Han ger nu sina intryck och återger hur han uppfattar att arbetskamrater, släktingar och vänner ser på dagsläget och utsikterna för Ukraina.

ukraina-ryssland

I december 2013 vid mitt senaste besök var Majdan fortfarande något av en folkfest. Nu är Ukraina i krig. Kontrollen vid inresan är förbluffande nog närmast obefintlig. Viseringstvånget togs bort för mer än tio år sedan och den sovjetiska deklarationen om vistelsen som var obligatorisk under flera år försvann – om jag minns rätt – i samband med fotbolls-EM. Inga frågor om var jag ska bo eller vilket ärende jag har. Jag försöker påminna mig något land jag besökt utanför Norden och EU där intresset är lika obefintligt, men hittar ingen jämförelse. Det finns ingen militär eller polisiär närvaro vid flygplatsen, inte som syns i alla fall. Jag brukar resa med mycket lätt packning, men nu har jag största resväskan fullpackad. En del saker ska stanna i Kiev, annat ska såväl öster- som västerut.

Jag var alltså åter på arbetsbesök Ukraina. Egentligen skulle besöket i Kiev kombinerats med ett besök i Charkov i östra Ukraina, en gång Sovjetunionens tredje vetenskapliga stad. Men det stora institutet i Charkov är helgstängt längre än vad jag och mina medarbetare där räknat med, så besöket ställdes in.

Min svåger hämtar vid flygplatsen. Han kan Kiev utan och innan, har bott här hela sitt liv och under många år arbetat som chaufför. Jag har valt att bo på hotell ”Ukraina”, som ligger precis vid Majdan och är i gammal sovjetisk stil. Hotellet är ganska öde. Jag äter vareniki (en ukrainsk variant av kroppkakor) ensam i den stora restaurangen. I februari förra året, under den vecka massakern på Majdan ägde rum, befann jag mig 25 mil norrut, i Gomel i Vitryssland. Det provinsiella hotellet i Gomel då var livligare än ”Ukraina” mitt i Kiev är nu, en märklig upplevelse. Ungefär som om det skulle vara mer fart på nattlivet på stadshotellet i Ludvika än vid Stureplan i Stockholm.

Det märks vid samtal om kvällarna med släkt och vänner att den ryska propagandan, som jag ju känner väl eftersom vi har Pervyj kanal (första kanalen, Rysslands största TV-kanal) i kabelnätet i Stockholm, skär rakt igenom familjer. En ung kvinna K, ingift i en familj som är gamla vänner till min fru, har släktingar i Ryssland och berättar att dessa oroligt ringer och frågar om det är sant att man äter små barn i Ukraina och dricker deras blod. Mannen A berättar att hans moster bor i Donetsk. Han pratar med henne på telefon och försöker förklara att man i Kiev inte har för avsikt att döda alla i Donetsk, men hon tror honom inte; hon ser enbart rysk TV. I separatistkontrollerat område släpper man inte in ukrainsk TV, berättar ukrainska journalister som jag känner sedan tidigare. Endast rysk TV får filma där. Samtalen på kvällarna är bara på ryska och engelska; ukrainska hör jag bara på de ukrainska TV-kanalerna på hotellet. Som en ukrainsk lingvist berättar för mig: språket har aldrig varit ett problem, det är först nu som det blivit politiserat. Jag frågar G vilket språk han pratar när han åker till släkten i Poltava i östra Ukraina; ”ukrainska” blir svaret. Men de antiryska stämningarna är mycket starka även om de inte riktas mot släktingar i Ryssland eller ryska språket, utan snarare mot herren i Kreml. Jag skickar upp en testballong: Kan man tänka sig att Ukraina erkänner Krim som ryskt mot att ryssarna drar sig ur Donbass? Men den tanken faller inte i god jord; Krim är ukrainskt. Å andra sidan uttrycker ingen något direkt förtroende för den nuvarande ledningen i Kiev.

Kvinnan V berättar att en kvinna från Donetsk, internflykting, omgående fått samma jobb som det tog henne tio år att få. Kvinnan måste fysiskt transportera intjänade pengar till sin mamma i Donetsk; bankerna fungerar inte längre i separatistkontrollerade områden. I Kiev kan man inte längre växla ukrainsk valuta mot dollar eller euro, men jag ser märkligt nog inga svartväxlare på hotellet.

Kiev känns avslaget. Det myllrande folklivet under Majdan som jag är van vid är kraftigt reducerat och människor känns annorlunda. Om jag inte visste bättre skulle jag gissa att jag var i Vitryssland. Affärerna gapar tomma. Den militära närvaron i centrala Kiev är obefintlig, men en dag ser jag ett kompani från en frivilligbataljon som marscherar i närheten av hotellet. Ukrainsk TV visar bilder från fronten. Det lätt vintriga landskapet med militärfordon påminner inte så lite om gamla bilder från 1943 och tyskarnas framgångsrika motoffensiv vid Charkov, som åter stabiliserade östfronten efter Stalingrad.

Att sia om framtiden i Ukraina är extremt svårt, men några tecken kan man lägga märke till. Ryssarna har börjat montera ned industrier i Donbass för att flytta dem, inklusive arbetskraft, till Ryssland. Det gäller att plocka de få russinen ur Donbass-kakan som finns, något strategiskt värde värt namnet har ju inte Donbass. Den ryska propagandan där kommer förr eller senare att börja ifrågasättas i den hårt prövade regionen, som Ryssland inte har för avsikt att annektera. Övriga östra regioner är lojala mot Kiev, vilket gör att en expansion mot Charkov, Dnepropetrovsk eller Mariupol skulle bli militärt mycket kostsam för ett redan försvagat Ryssland. Vidare märkte jag ju redan i februari förra året att Vitryssland inte går i takt med Ryssland i Ukrainafrågan, ett intryck som bara förstärkts under resten av året. Sprickan mellan Ukraina och Ryssland är så djup och bred, även i folklagren, att ett närmande kommer att bli mycket svårt. USA kommer självfallet inte försitta chansen att ytterligare slå in en kil i den sprickan. Ukraina är, som alltid genom historien, ett alldeles för fett byte för att lämnas i fred.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ,

  31 kommentarer for “Ryssland på väg att tappa greppet om Ukraina

  1. 2015-01-19 kl. 11:06

    Artikeln innehåller ett sensationellt påstående, nämligen att ryssarna monterer ner fabriker i Donbass som flyttas till Ryssland. Finns det uppgifter om det? Det är ju ren stöld som dessutom mest drabbar befolkningen i Donbass.

  2. Knut Lindelöf
    2015-01-19 kl. 12:19

    Samtidigt som Mats Larsson här ger sin dystra rapport från Kiev läser jag hos Pål Steigan, som alltid verkar göra noggranna undersökningar och kritiska bedömningar av vad som framkommer från många olika håll, att kriget nu är igång igen i Ukraina. Vapenvilan som ingicks i Minsk 5 september 2014 på Putins initiativ är nu skjuten i sank. Detta motsäger – såvitt jag kan bedöma – inte på något vis Mats Larssons iakttagelser.

    Man krigar för fullt i ett långsmalt område från Luhansk i norr över Donetsk till Mariopol i söder. Båda sidor meddelar att strider nu pågår, men det är det enda man är överens om. Det här är mycket oroande. Ukraina är inte långt bort och här står världens två starkaste militära system mot varandra.

    Den 18 januari talade Ukrainas president Porosjenko till 20 000 åhörare på Maidantorget och sa: “Vi skall kasta ut ockupanterna från ukrainskt territorium.” Kiev inriktar sig alltså på en rent militär lösning. Och det sker alltså i ett land som inte har råd till någonting.

    Det är USA och EU som därför förser Kiev med vapen och “rådgivare” medan Ryssland förser Novorossija med det de behöver. Det verkar till och med som om Kiev har ambitioner att återta Krim. Men där finns nog trots allt en stoppkloss.

    Nu är det stor mobilisering som gäller i Ukraina. 104.000 kvinnor och män ska nu in under vapen, i ett land där de sociala systemen är körda i botten och som i praktiken är bankrutt. Därför måste andrastå för fiolerna. Pengar kommer att komma från EU, det kräver i alla fall George Soros

    Men också EU har ju egna stora problem med sin ekonomi, förstärkta nu även av sanktionerna mot Ryssland, proteströrelser mot “islamisering”, valet i Grekland, terrordåden i Frankrike och Belgien och rent EU-motstånd.

    Vi ser alltså en skrämmande upptrappning runt konflikten i Ukraina på många plan. Vart ska detta leda? I bakgrunden står här ett ganska svagt Ryssland mot en samlad front bestående av USA, Nato och EU. I detta perspektiv är det svårt att inte knyta en smula hopp till alla folkliga proteströrelser som motsätter sig denna västfronts framryckning.

  3. Mats Larsson
    2015-01-19 kl. 13:46

    Om jag hört uppgiften om industrier som skickas till Ryssland från Donbass en gång hade jag inte skrivit något; två gånger hade jag tvekat, men nu hörde jag det i tre helt oberoende sammanhang och av personer som jag bedömer har mycket goda insikter i vad som pågår.

    Pervyj kanal (Rysslands första kanal) börjar alltid sina nyhetssändningar med bilder från Donbass, bilder de har exklusiv rätt till eftersom ukrainsk TV inte släpps in. Ett hyreshus som träffats av en granat, osv. Ukrainska journalister jag pratade med hävdade att detta ibland är arrangerat, men jag vet inget närmare om detta. Bilderna jag såg på ukrainsk TV var annorlunda eftersom de var mer fokuserade på fronten.

    Jag förmedlade en association jag fick, som för Tom Appel verkade långsökt, men jag har rest genom östra Ukraina, till Charkov, flera gånger och tänkte på senast det pågick strider under vintern där.

    Astana-mötet är ju uppskjutet, på obestämd tid(?). Freden verkar avlägsen.

  4. Anders Persson
    2015-01-19 kl. 14:39

    Det är en sak jag inte förstår. Till bara för halvtannat år sedan utgjordes det STORA HOTET av Vitryssland. Det var inte bara en enpartidiktatur, utan ett slags ”stalinistisk” relik av det gamla Sovjetunionen.

    Jag har för mig att Sverige (eller åtminstone Carl Bildt) engagerade sig för att stödja de demokratiska krafterna och lät släppa ner nallebjörnar och flygblad. Rätta mig om jag har fel.

    Det måste ha tagit skruv, för på annat sätt kan jag inte förklara den tystnad som nu råder om Vitryssland. En brittisk bekant som jag pratade politik med var orolig för de baltiska staterna (som han visste var de låg), liksom Polen och Ukraina (som han också visste var de låg). Men när jag nämnde Vitryssland (Belarus) hade han ingen aning om vad jag talade om. Jag fick då förklara att mellan de baltiska staterna, Polen, Ryssland och Ukraina befinner sig ingen stor sjö utan en stat med sisådär 9-10 miljoner medborgare. Never heard about it, var hans kommentar.

    Att det blivit så tyst om ”hotet från Vitryssland” kan bara förklaras med att statsledningen, skrämd av de svenska flygbladen och björnarna, fort som attan infört demokrati med flerpartisystem, marknadsekonomi o s v och därför inte längre utgör något ”hot”. Jag måste dessvärre ha missat de TV-nyheter där detta rapporterades.

  5. Erik Skoogh
    2015-01-19 kl. 15:36

    Apropå gränskontrollen. Vad hände med nyheten om tjetjenen med svenskt pass som greps vid gränsen Slovakien/Ukraina? Mystiskt tyst – en ny Evald Hallisk?

    Är det inte så Mats att Kiev har släckt ner de ryska kanalerna. I SVT visades för några månader sedan en intervju med en kvinna i Kiev och hennes bild av vad som hände i Donbass var lika lite verklighetsförankrad som den du menar finns hos boende i de separatistkontrollerade områdena.

    Hur vet man om nedmonteringen av fabriker? Knappast något som rysk tv visat, eller? Det kommer så mycket propaganda från bägge sidor, men vi får bara höra Kievpropagandan från Maria Person-Lövgren, Bert Sundström och Elin Jönsson.

  6. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2015-01-19 kl. 17:45

    Läser man alla insändare, hör eller lyssnar man på TV Radio pågår det konflikter över hela världen – inga ideologier diskuteras – inga människor tas hänsyn till – vad är målet – vad vill man uppnå?

    Folkgrupper som blivit fördrivna från sina hemländer söker skydd men ingen vill ta emot dom!

    Nu pågår det ett religionskrig där muslimer är det stor hotet!

    I söndagens Gudstjänst i Radio P1 vädjade predikanten om förlåtelse? Vem skall förlåta vem? Hur skall muslimska länder som varit ockuperade av kolonialmakter i århundraden kunna förlåta förtryckarna? Fascisterna – kolonialmakterna?

    Förintelsekriget på Västbanken Israel-Palestina måste lösas först av alla konflikter sa Olof Palme – ett tag såg det ljust ut när Sverige erkände Palestina som stat, men med fascister som ledare har problemet lagts på hyllan igen!

    Hur skall Ryssland klara sig en tredje gång – är det tredje gången gillt – världen och ondskan har segrat! Inte en gång till sa människor förra gången. Nu har stövlarna dragits på igen och Sverige hänger på med en svag S-ledning som ligger raklång framför Israel/USA:s fötter! Fascisterna är desamma som hade önskat en annan utgång av krigsslutet förra gången!

    Kommer det en stark röd ledare så blir han liksom Jesus mördad – Jesus var den förste socialisten som ville dela lika – därför mördades han liksom hans efterkommande Che Guevara, Alliende, Palme och många många miljoner andra! Säger jag som är ateist!

    Ge inte upp – rättvisan kommer att segra – fortsätt demonstrera – smycka moskeér – låt inte packet få en chans att komma tillbaka – hit men inte längre som Stalin sa vid ockupationen av Ryssland!

    Att Stalin efter andra världskriget upprättade staten Palestina/Israel är det ingen som talar om och att ryssar och Judar tillsammans krossade Tsar-förtrycket och att när staten Palestina bildades försågs folket med tyska beslagtagna vapen! Avsikten var en socialistisk stat där judar och Palestinier skulle leva tillsammans – kolonialmakten England skulle köras på porten. Som vanligt kom USA till undsättning för att rädda ockupanten England, så kriget fortsätter fortsätter fortsätter kanske i sjuttio år till!

  7. Martin Kullberg
    2015-01-19 kl. 17:51

    Mycket skall man läsa innan ögonen får cancer.

    Stjäla fabriker. Det är att säga att Indien och Kina stal Astra Zenecas anläggning i Södertälje när ledningen la ned den och flyttade allt till nya adresser i andra länder. Att en fabriksägare evakuerar utrustning ur byggnader som ukrainsk militär beskjutit medvetet, det var längesedan artilleri hamnade lite hur som helst.

    Ett annat sätt att beskriva det – som är mer ärligt – är att det fascistallierade kapitalet i västra Ukraina ägnar sig åt sedvanlig folkfördrivning. De angriper medvetet fabriker som ägs av ryska kapitalister, eller kapitalister med goda kontakter med Ryssland. En stor del av det hela är en intern konflikt mellan kapitalister i Ukraina. Det är liksom så det finns förutsättningar för att utländska intressen som EU och USA skall kunna genomföra en kupp.

  8. Mats Larsson
    2015-01-19 kl. 18:19

    Jag tror inte att Carl Bildt var inblandad i nallebjörnarna, som var något slag PR-jippo om jag minns rätt. Den dåvarande svenska ambassadören i Vitryssland (innan de diplomatiska relationerna bröts i augusti 2012), Stefan Eriksson, var mycket aktiv i Vitryssland och lärde sig att prata perfekt vitryska (enligt mina vänner där), något som många unga vitryssar inte kan. Hans samröre med oppositionen sågs inte med blida ögon, och hans vitryska språk strödde väl bara salt i såret.

    Möjligen, men det är en gissning, tror en del att Vitryssland är en region i västra Ryssland. Någon gränskontroll finns inte mellan länderna.

    Fick just en mail från en god vän i Vitryssland. Nästan alla där har vänner, släkt eller bekanta i Ukraina. Som han skriver: “Ukraine is our common pain”.

    Om alla ryska kanaler är släckta i Ukraina vet jag inte, men jag hittade ingen rysk kanal på hotellet, så det förefaller troligt. Man visar en hel del ryskt material (film, TV-serier, etc.) och då alltid textat till ukrainska. Självklart förekommer propaganda från även den ukrainska sidan. Men tonläget i de ukrainska nyhetssändningarna var lite mer nedtonat än kulsprutekvinnan i Pervyj kanal, åtminstone som jag uppfattade det (jag kan inte ukrainska och min ryska är väl en slags restaurangryska).

  9. Mats Larsson
    2015-01-19 kl. 22:18

    Ulla-Britt!
    Det är viktigt att komma ihåg att det var inte bara Ryssland som drabbades av Hitlertyskland. Så här skriver Mark Mazower i “Hitler’s Empire, how the Nazis ruled Europé” (sid 289):

    “Overall population – which grew slightly in the UK and more quickly in the USA – dropped only slightly in western Europe. In Yugoslavia, Greece and Poland drops were much more marked. Worst off was certainly the USSR [Sovjetunionen]; recent studies indicate that the wartime catastrophe in the Ukraine, for instance, outstripped even the famine of 1933; in Belorussia [Vitryssland], the figures are less certain, but the outcome may have been even worse.”

    Faktum är att Ukraina och Vitryssland procentuellt förlorade en större del av sin civilbefolkning än Ryssland.

    Under kriget monterades många industrier ned och skickades österut för att undkomma att falla i tyskarnas händer.

  10. Anders Persson
    2015-01-19 kl. 22:37
  11. Erik Skoogh
    2015-01-19 kl. 23:33

    Nu kl 22.00 rapporterade Johan Fredriksson i tv4 att ett sjukhus i Donetsk råkat ligga i skottlinjen mellan rebeller och armén, ett misstag alltså. I regel nämns inte “den skyldige” i svenska medier när armén dödat, bara när separatisterna dödat.

    Demoniseringen av Lukasjenko i väst är försatt i pausläge eftersom Lukasjenko lutar mot att ta parti för Porosjenko. Så mycket väger alltså MR och demokrati för politiker och medier i väst.

    Mats jag litar inte på ukrainska journalister – de gör som våra – förmedlar propaganda. Sedan är det allmänt känt bland västjournalister att separatisterna varit mera öppna för att ge journalister möjligheter att rapportera fritt, vilket gett dem kredit bland journalister. Tyvärr får vi i Sverige inte se sådana reportage i nuläget, kanske får vi se t ex italienska reportage i Dokument utifrån om några år. Claes JB Löfgren var i Donbass och rapporterade i SVT förra året – ett positivt undantag!

  12. Roland Sannes
    2015-01-23 kl. 3:56

    «… dystra rapport från Kiev läser jag hos Pål Steigan, som alltid verkar göra noggranna undersökningar och kritiska bedömningar av vad som framkommer från många olika håll, …»

    Du kjenner til Pål Steigans «nøye undersøkelser og kritiske bedømminger» av, for å nevne noe; Mao og kulturrevolusjonen i Kina, Pol Pot og Røde Khmer i Kambodsja og Albania som sosialismens fyrtårn i Europa?

    Riktig nok har Steigan de siste årene sluttet å benekte at kulturrevolusjonen i Kina og folkemordet i Kambodsja virkelig fant sted. Men da det sto på som verst – og i årene etter – var Steigan og hans likesinnede med på å legalisere noen av de verste massemordene i historiene. Slike mennesker fortjener ingen hyllest. De fortjener ingen respekt. Og de fortjener i hvert fall ikke en omtale som Lindeløf her presterer å lire av seg.

  13. Knut Lindelöf
    2015-01-23 kl. 9:33

    Roland!
    Förstår av din kommentar att motsättningarna i Norge är lika hårda kring dessa frågor (och om Pål Steigan) som i Sverige om Jan Myrdal och hans vänner. Jag är fullt medveten om att Steigan är ex-ledare för det norska maoistpartiet AKP. Jag tror t o m att det givit honom en del insikter som kan vara till nytta när man ska försöka förstå sig på världen idag. Själv borde jag enligt många självmant rulla mig i tjära och fjäder för att ha haft mina sympatier i detta politiska läger sedan tidiga 70-talet. Jag ser däremot inte poängen i detta. Jag vet vad jag tänkte då och vet också vad jag inte hade en aning om. Många blir blockerade av vad en Pål Steigan säger p g a detta och ser bara folkmord när dessa namn nämns. Men samma reaktioner borde vara lika naturliga när namn som regelmässigt stöttat västvärldens många övergrepp (krig och massakrer) från kolonialismens dagar fram till Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien nämns. Nåja, vi får fundera vidare. Kul att du kom in med en kommentar.

  14. Anders Persson
    2015-01-23 kl. 18:52

    Roland Sannes skriver: ”Steigan og hans likesinnede med på å legalisere noen av de verste massemordene i historiene.” Jag vet inte om Steigan är så mäktig eller inflytelserik att han kan ”legalisera” något överhuvudtaget. Är inte det Stortinget som sköter sådant i Norge?

    Och var det inte förresten just Stortinget som utsåg den Nobelkommitté som gav fredspriset 1973 till USA:s utrikesminister som hade händerna blodiga bl a av kuppen i Chile bara ett par månader tidigare. Men inte vill vi vara stygga mot vårt norska broderfolk och hävda att deras parlament ”legaliserar” massmord på oliktänkande i fjärran länder.

  15. Anders Persson
    2015-01-24 kl. 18:32

    Läste just på SVT-text att ”åtta civila i Donetsk dödades när granater träffade en trådbuss”.

    När man nu lärt sig ta till sig svensk nyhetsrapportering på samma källkritiska sätt som anti-nazistiska tyskar gjorde under kriget med ”segerbulletinerna” i ”Völkischer Beobachter” vet man att granaterna avfyrades av ukrainska trupper och att kanske barn fanns bland de dödade.

    Hade granaterna kommit från de “ryska separatisterna” hade det kanske hetat i SVT-text att ”åtta oskyldiga civila, många troligen barn, mördades kallblodigt när ryska trupper i terrorsyfte besköt en buss i Donetsk med tungt artilleri.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.