Rysslands pjäser närmar sig schack matt i spelet om Ukraina

Artikeln är skriven av den tidigare vapeninspektören Scott Ritter och publicerades på sajten Energy Intelligence den 28 januari. Översättning till svenska av Stefan Westlund.

Vinjettbild till originalartikeln

DEN RYSKA UPPBYGGNADEN i sitt västra och södra militärdistrikt, liksom i Belarus, har två syften. Det sekundära syftet är att demonstrera Rysslands förmåga, att vid en tid och en plats som landet väljer inför Ukraina uppvisa tillräcklig militär styrka för att de totalt kan besegra den Ukrainska armén och få landets regering på fall.

För att vara alldeles tydlig, Ryssland har inte hotat med något av detta, utan vidhåller att den militära uppbyggnaden helt enkelt är en övning för att kunna möta Natos aggressiva expansion längs dess västra flank. Konfrontationen har sin grund i Natos ”gamla försyndelser”, alltså expansionen österut efter 1991.

Historiska fakta stöder den ryska uppfattningen: Det ryska mantrat ”Inte en enda tum österut” kommer från ett muntligt löfte av den förra statssekreteraren James Baker till den Sovjetiska presidenten Mikhail Gorbatjov, vid tiden för den tyska återföreningen. Men Ryssland är inte ute efter att vinna några debattpoänger, utan de är helt enkelt ute efter att hindra Natos expansionistiska inställning, som anses skada deras nationella säkerhet.

På det sättet är det primära syftet för den ryska uppbyggnaden att visa upp den politiska, militära och ekonomiska oförmågan i det västerländska partnerskapet (USA/EU/Nato) genom att presentera en lång rad kriser – oberoende av något militärt intrång i Ukraina – för vilka, USA och NATO inte har några hållbara svar, annat än att vika sej för det flesta, för att inte säga alla, Rysslands krav på säkerhetsgarantier.

Ylande varg
Bakgrunden till dagens kris skapades våren 2021 när Ryssland mobiliserade runt 100.000 soldater i gränstrakterna till Ukraina. USA och Nato började omedelbart ett ordkrig genom att styra uppfattningarna via sina lydiga medier och tankesmedjor för att måla upp en bild av rysk brottslig verksamhet och västerländsk beslutsamhet.

Ett personligt möte mellan den ryske presidenten Vladimir Putin och den amerikanske presidenten Joe Biden ledde till att Ryssland eventuellt kunde dra ner lite på sina trupper – men kunnat först göra viktiga uttalanden om att man höll Väst ansvarigt för att Ukraina inte fullföljt sina skyldigheter under Minskavtalet 2015. Dessutom klargjorde Ryssland sina säkerhetspolitiska röda lionjer efter att en brittisk jagare utfört en ”freedom of navigation”-övning i de omstridda vattnen utanför Krim, gränser Ryssland var beredda att försvara våld, om nödvändigt.

Nato kunde ta med sej två lärdomar från detta. För det första, varken USA eller Nato hade något passande militärt svar, rysk militär överlägsenhet i en eventuell framtida konflikt blev tydlig. För det andra, de enda svar som antingen USA eller Nato kunde få fram skulle handla om ekonomiska sanktioner. Detta ”stresstest” visade på flera grundläggande svagheter som Ryssland kunde utnyttja.

Med hjälp av dessa viktiga insikter, väntade Ryssland till i höstas, för att åter upprepa stresstestet, och på nytt mobilisera 100.000 soldater nära Ukraina och förlade tiotusentals elitsoldater – First Guards Tank Army – till Belarus. Ryssland uttalade inga hot, utan påtalade att de bara utförde rutinartade militära manövrar.

USA och Nato däremot började omedelbart påstå att den ryska uppbyggnaden var ett bevis för dess intention att invadera Ukraina. Genom att dra den slutsatsen, trots ryska förnekanden och Ukrainas förnekande av det oundvikliga i en sådan utgång – lade både USA och Nato grunden för sin position enligt principen om okränkbarhet av Natos ”open-door policy”, som säger att vilken nation som helst, som kvalificerat sig för medlemskap, skall ha möjlighet att bli medlem.

Ryssland för sin del, har självt sagt att Natos östliga expansion skapar en oacceptabel nationell säkerhetsrisk. Landet söker rätt att utöva inflytande på en zon runt om landets gränser, som innebär att någon anslutning till Nato för de forna sovjetrepublikerna, ses som ett existentiellt hot, vilket behöver ett ”militärt-tekniskt” svar. Det var vad Ryssland sade i de två avtalsförslagen som överlämnades i december. Dessutom krävde Ryssland ett skriftligt svar från både USA och Nato.

Gillrandet av en fälla
Sett i efterhand var Rysslands krav på ett skriftligt svar en fälla, något som varken USA eller Nato insett. Genom att avslå Rysslands krav på säkerhetsgarantier, har USA och Nato bundit sej till det synsätt som definieras av Natos ”open-door policy” rörande medlemskap. Dessutom, när Ryssland vägrade avsluta sin mobilisering, trots hot om sanktioner, hade USA och Nato inget annat val än att lägga in en ny växel och skapa intrycket av ett militärt svar, utformat för att sätta tryck på Rysslands östra flank – trots att Washington uttryckligen sagt att det inte skulle försvara Ukraina i händelse av en rysk attack.

Vad som framkom till en början, var att varken USA eller Nato har verklig förmåga att sätta militär kraft bakom orden, till och med inom Natos egna gränser. Att mobilisera 8.500 soldater, som USA gjort, för att möjligen skicka dem till Europa, är som att komma med en trädgårdsslang när ett höghus brinner.

Att dessutom hota med att aktivera Natos snabbinsatsstyrka i en konflikt orsakat av en icke Nato-fråga, har skapat sprickor i enigheten inom alliansen. Tyskland har varit tveksamt. Tjeckien och Rumänien har förbjudit sina trupper att bli inblandade i några sådana äventyrligheter. Turkiet ser hela krisen i Ukraina som en konspiration för att hålla tillbaka landets regionala ambitioner genom att skapa en konflikt mellan Turkiet och Ryssland.

Sprickorna inom militäralliansen, tillsammans med Europas tveksamhet inför att begå ekonomisk självmord genom att gå med på sanktioner som leder till att rysk energi stängs av. Den behövs för Europas överlevnad. Dessa reaktioner har givit Ryssland tre viktiga svar. Nato är militärt impotent; ingen enighet existerar inom vare sig Nato eller Europa rörande ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Och Nato – en organisation där enighet krävs – är politisk djupt splittrad.

Drag mot schack matt
Trots de upprepade varningarna från Väst är det högst osannolikt att Ryssland invaderar Ukraina – åtminstone inte ännu. Ryssland tycks istället påbörja ett nytt kapitel i krishanteringen där det använder svagheterna i USA/Nato alliansen, tydliggjord i de skriftliga svaren på de ryska kraven.

Ryssland kommer först att hålla dörren öppen för en diplomatisk lösning, men på sina egna villkor. Moskva har redan engagerat sej i samtal enligt Normandie-modellen där Ryssland, Frankrike, England och Ukraina, deltar i samtal angående den pågående krisen i Donbass. Under det första mötet var alla parter överens om att respektera det pågående vapenstilleståndet samt att träffas igen inom tio dagar – motsatsen till en snar invasion av Ryssland. Observera frånvaron av USA och Nato i dessa samtal.

Därefter kommer Ryssland att vända hoten om sanktioner mot USA och Europa. Ryssland har redan sagt att skulle landet förbjudas att använda SWIFT, det internationella systemet för ekonomiska transaktioner, blir resultatet ett omedelbart stopp för ryska energileveranser till Europa. Ryssland förväntas att snart underteckna ett viktigt ekonomiskt avtal med Kina vilket fortsättningsvis kommer skydda landet från ekonomiska sanktioner. Kina har klart uttryckt att det stöder Ryssland i den pågående krisen, då de inser att skulle Väst vinna över Ryssland står de på tur för en liknande attack.

Slutligen kommer Ryssland att utnyttja den hycklande amerikanska föreställningen om intressesfärer och militärallianser, genom att påbörja ett militärt samband med Kuba, Venezuela och Nicaragua och förlägga en flottenhet till Karibien, med möjligheten till ytterligare förstärkningar i framtiden.

Med dessa tre verktyg avser Ryssland att fortsätta isolera USA från Nato och Europa. I slutändan kommer USA att få ta ställning till ett av två alternativ, antingen gå med på att byta ut Natos ”open-door policy” mot en överenskommelse som innebär att Ryssland inte expanderar i den västra hemisfären, eller fortsätta en konfrontation som resulterar i en invasion av Ukraina och som kommer att ses i Europa som orsakad av USA.

Schackpjäserna har redan börjat röra på sig. Kanske ser inte USA det, men rysk schackmatt kan förutses, snarare än man anar.

Scott Ritter


Länk till originalartikeln

... är läst 951 gånger!

  1 kommentar for “Rysslands pjäser närmar sig schack matt i spelet om Ukraina

  1. Mats Larsson skriver:

    Jag gick tillbaks till den engelska originaltexten och tycker inte att översättningen helt återspeglar originalet.

    Ritter skriver: ”…by entering military relationships with Cuba, Venezuela and Nicaragua and deploying a naval squadron to the Carribean…”. ”Relationships” är inte samma sak som ”samarbete” (lindelof.nu:s översättning), och, framförallt, ”naval squadron” är inte samma sak som ”flotta” (Westerlunds översättning).

    Ritter skriver: ”..either agree to trade Nato’s open door-policy for Russian agreement not to deploy into the Western Hemisphere…”. I översättning av Westerlund: ”antingen gå med på att byta ut Natos ’open-door policy’ mot en överenskommelse som innebär att Ryssland inte placerar ut trupper i den västra hemisfären,”

    Ritter har överhuvudtaget inte diskuterat utplacering av trupper, endast en ”naval squadron” (som alltså inte har storleken av en ”flotta”), som senare kan förstärkas.

    Den första amerikanska flygbasen etablerades i Ukraina för 78 år sedan. Någon som vet var? Min vuxne bonussons farfar fanns på plats (hans pappa var militär) och har berättat att han och andra smågrabbar sprang efter amerikanerna när de kom åkande i sina jeepar och slängde tuggumi till smågrabbarna.


    Nu korrigerat /Redax

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.