SÅ FÖRLORADE SOCIALDEMOKRATERNA FOLKHEMSTANKEN TILL SD

1. Bland det mest klarsynta jag läst om valet 2022. S lilla uppgång i riksdagsvalet ändrar inte på det faktum att vänstern och liberaler kraftigt gått bakåt. Inte bara V och Mp utan även K. Nu är det hög tid för nytänkande inom vänstern. Se även utvecklingen i Europa, Italien!

2. Själv är jag inte så förtjust i professor Lars Trägårdh artikel, för litet fakta som underbygger det svepande resonemanget med talet om två berättelser. Jag är allergisk mot dessa ständiga användande av begreppet ”berättelse” som analytiskt instrument. Det förklarar ingenting.

   Att högerytterpartiet Sverigedemokraterna skulle vara ett parti som står för ett återupprättade av det folkhem som fanns före det att monopolkapitalen sa upp kontraktet om välfärdsstaten stämmer inte med fakta. Se bara på vad SD har gjort. De övergav parollen om inga vinster i välfärden för att ansluta sig till storkapitalets nyliberala krav på att få göra profiter på utbildning, sjukvård, barnomsorg och äldrevård.

   SD skriver i sitt valmanifest: ”Inför arbetsplikt. Sverige har i dag närmare 700.000 utrikes födda som försörjer sig på bidrag. Det ska inte vara möjligt att leva på bidrag i åratal utan motprestation. Sverigedemokraterna vill införa en svensk motsvarighet av den danska arbetsplikten som innebär att den som får försörjningsstöd också måste prestera genom uppföljningsbara ansträngningar som stärker möjligheten till integration och anställning.”

   Men att 700.000 invandrare lever på bidrag är en ren lögn!

   Detta med att SD och Moderaterna använder siffran 700.000 kommer antagligen av att M hade en utredning som redovisades som ”Slutrapport från Moderaternas integrationskommission”. Där sas att 2019 var cirka 675.000, eller 50 procent, av invandrarna i arbetsför ålder inte självförsörjande. Definitionen på självförsörjning är en bruttoinkomst som ligger över 4 prisbasbelopp. 2019 var detta 46.500 kr vilket ger bruttoinkomst på 186.000 kronor per år eller 15.500 kr i månaden vilket enligt moderaterna netto ger cirka 12.500 kronor per månad. Det är naturligtvis en låg lön men det var ”bara” 159.000 av de vuxna utrikes födda som någon gång under 2019 fått försörjningsstöd. Det betyder nog att de andra på ett eller annat sätt – till exempel genom make/maka eller andra närstående- klarar av sitt liv i Sverige.

   Alltså politisk demagogi och inte ett försvar för folkhemmet och välfärden.

3. Kenneth L!
   Håller med om allt du skriver. Men som jag ser det var det inte detta Lars Trägårdh skrev om. Han skrev om hur en ”demokratisk folkhemsnationalism” övergavs av s, vilket skapade ett tomrum för sd:s etniska nationalism.

4. Knut L!
   Men Trägårdhs artikel heter ju ”Så förlorade Socialdemokraterna folkhemstanken till SD”. Det är svårt att i Trägårdhs artikel se vad som är kritik av sossarnas nuvarande politik och vad som är ett ”beröm” av SD:s politik.

   Trägårdh skriver:

   ”Och så är vi där – som man bäddar får man ligga, skulle man kunna säga. Att SD, som det enda partiet som tidigt satte fingret på att volymer och hastighet avseende invandring nog spelar en roll för möjligheten att kunna assimilera och integrera, idag kan räkna med ett stadigt växande stöd är inget som borde förvåna. Och att premiera medborgarskap över öppna gränser, det skötsamma arbetet över välgörenhet, är nog inte främst en fråga om rasism utan snarare ett uttryck för tanken att i ett samhälle måste samma spelregler gälla för alla.”

   Det är svårt att se om slutmeningen är en beskrivning av SD:s politik eller ett konstaterande av vad sossarna borde göra.

   SD säger sig vilja upprätta folkhemmet och välfärdspolitiken. De sade i valrörelsen att ”Sverige har varit ett bra land och Sverige ska bli bra igen”. Jimmie Åkesson sade i valrörelsen:
   
   ”Vi kan inte ösa miljard efter miljard till andra länder, samtidigt som våra egna problem kvarstår och blir än värre. Vårt främsta ansvar ligger gentemot det svenska folket, det är en grundprincip som är ovärderlig om vi ska lyckas göra Sverige till ett bra land igen.”

   Jag är inte för det svenska utlandbiståndet som är ineffektivt och som inte hjälper de fattiga länderna. Men inte är utlandbiståndet så stort att det förklarar att Sverige håller på att riva välfärdsstaten. Enprocentmålet (en procent av BNI) nåddes i mitten av 1970 (då Sverige enligt Åkesson var ett bra land) och är ungefär lika stor andel av BNI idag. Att Trägårdh inte ser att degenereringen av välfärden i Sverige beror på att arbetarklassen har tappat makt är inte så konstigt, det är det få andra samhällsdebattörer som ser.

5. Kenneth L!
   Det är det här stycket i Trägårdhs artikel som jag tycker uttrycker det mest intressanta. Det stämmer (om jag minns rätt) med hur Myrdal för många år sedan förklarade det svaga stödet för nazismen i Sverige.

   ”Man formulerade också en berättelse om svensk nationell identitet som byggde på tanken, som man uttryckte det i en valaffisch från 1930-talet, att det svenska folkets väg var folkfrihetens och demokratins väg. Denna uttalade demokratiska nationalism kom i sin tur att vaccinera Sverige mot den nazi-inspirerade etniska nationalismen som aldrig kom att spela någon roll i Sverige. Än i dag visar befolkningsundersökningar att svenskar sticker ut i sitt ointresse för att se nationell identitet primärt kopplad till ras och ursprung. Däremot stod redan på 30-talet tanken om lagbunden ordning i centrum, något som är lika sant idag.”

6. Jag misstänker att Kenneth L låtit sig förföras av den i sammanhanget meningslösa sportmetaforen att SD skulle vara någon sorts ”högeryttrar” i svensk politik. Det är väl närmast en socialdemokratisk förflugen idé i just denna valrörelse, som sopade undan S från makt och inflytande i många glesbygdskommuner. Låt vara att de trots allt lyckades stärka sitt röstetal i städerna i stället, vilket förbryllar mig något. Några idéer som pekade framåt var svåra att skönja bakom tankedimmorna runt de fyra ”oppositionspartiernas” gemensamma ställningstaganden, om det nu ö h t fanns några sådana utöver det ihållande tjatet om dessa ”högeryttrar”.

   Läs då i stället Torbjörn Nilsson i SvD d2n 23/9. Där har du svaren!

7. Knut L!
   Nu var det inte formulerandet av berättelser – narrativ som det heter på det akademiska språket – som gjorde att fascismen och nazismen aldrig fick någon betydelse i Sverige. Det var konkret politik som avgjorde det detta. Den så kallade kohandeln mellan Bondeförbundet och SAP innebar sociala former för arbetarna och att bönderna fick högre priser för sina jordbruksprodukter. Denna konkreta politik fick också till följd att fascismen och nazismen miste sitt politiska utrymme.

   Så sent som 1946 hade SAP och LO en valaffisch med texten FOLKETS VÄL GÅR FÖRE STORFINANSENS. Se lånken.

8. Kenneth L!
   Det du framhåller byggde också upp bilden av vad som var svensk nationalism från 30-talet. Detta sakförhållande är inget försvar för SD, utan en kritik av S. Jag förstår inte din upprördhet annat än att bruket av ordet ”narrativ” är oerhört tröttsamt.

9. Knut L uppfattar mig som upprörd i det jag skrivit ovan, själv känner jag inte igen mig i att jag skulle vara det. Men det är sant att jag inte tycker om de moderna begreppen, narrativ, berättelser, diskurs, socialkonstruktivism med mera som analytiska instrument. Jag anser att de fördunklar mer än de förklarar. (Jag läste en gång en kulturartikel i Aftonbladet där det stod ”i sitt kontextuella sammanhang” jag väntar bara på att få läsa meningen ”den narrativa berättelsen”.)

   Men det är inte det viktigaste, utan det är att förstå den konkreta politik som Arbetarpartiet Socialdemokraterna utvecklade och genomförde – inom kapitalismens ramar – från slutet av 1920-talet och framåt. Mycket av den politik de genomförde gjorde de med ”tillåtelse” av de förnuftigaste bland storkapitalet. Det var i stort sett samma välfärdspolitik som startade som New Deal i USA och som sedan fortsatte under efterkrigstiden i hela den utvecklade kapitalistiska delen av världen. Men välfärdspolitiken genomfördes naturligtvis inte utan motstånd och inte utan klasskamp. En av anledningarna till att storkapitalet var med på båten var rädslan för att arbetarna skulle börja luta över mot kommunismen, men även att man behövde frisk och utbildad arbetskraft. Sovjet fanns då som ett konkret exempel. Att det var någon slags speciell ”svensk nationalism” förstår jag inte annat än att det var i Sverige den svenska formen av välfärden genomfördes och att den klasskamp som drev på var ”allmän” till innehållet men ”nationell” till formen.

   Att SAP var klar över vilket deras folk var kan man läsa i av Per Albin Hanssons broschyr ”Socialdemokratin inför valet” inför valet 1932. Per-Albin skrev: ”En socialdemokratisk politik kan varken i sina dagskrav eller i sina framtidskrav stänga sig inom trånga klassgränser. Den vill icke understödja och hjälpa den ena arbetande klassen på den andres bekostnad. Den skiljer icke i sitt framstegsarbete mellan industriarbetarklassen och jordbrukarklassen eller mellan handens och hjärnans arbetare. Den frågar icke efter, om den, som blivit offer för den kapitalistiska utvecklingen, är industriarbetare, bonde, lantarbetare, skogsarbetare, affärsanställd, tjänsteman eller intellektuell. Den utgår ifrån att samhället, så långt dess förmåga tillåter, har ovillkorlig skyldighet att i främsta rummet säkerställa deras försörjning, som befinna sig under det hårdaste trycket, vilken grupp de än tillhöra”.

   Och valmanifestet inför valet 1948 avslutades med orden:

   ”Arbetare, tjänstemän, bönder och småföretagare ha ett gemensamt intresse av att hindra ett politiskt systemskifte, vilket skulle avbryta den pågående demokratiseringsprocessen och vrida utvecklingen tillbaka. För att hindra de borgerliga partierna att nå sina syften och för att lägga en fast grund för en fortsatt välfärdspolitik mana vi medborgarna att sluta upp kring socialdemokratin i valet den 19 september.” En kontinuitet och klarhet i den socialdemokratiska klass- och enhetsfrontsanalysen alltså. Nu har storkapitalet sedan decennier sagt upp klasskompromissen så den ”lätta” vägen till folkhem och välfärdsstat finns inte längre.

   Dennis Z misstänker att jag har låtit mig förföras av ”..sportmetaforen att SD skulle vara någon sorts ’högeryttrar’…”.

   Med begreppet högerytterparti menar jag bara att det är ett parti längst ut på den högra flanken i svensk politik. Det mest blåmörka och politiskt negativa – och som storkapitalisterna tjänat på – som SD lyckats med är de antagoniserat motsättningen mellan svenskar och invandrare. Denna splittring inom det arbetande folket är till nackdel för den stora massan som bor i Sverige.

10. Kenneth L!
    Du karaktäriserar SD som ”ett parti längst ut på den högra flanken i svensk politik” utan att definiera vare sig ”höger” eller ”flank” eller för den delen ”längst ut”. Här behövs sannerligen lite ordning och reda med tydliga exempel, så verklighetsbilden kan förstås och diskuteras, men du fortsätter i stället med ”det mest blåmörka och politiskt negativa…som SD lyckats med är att de antagoniserat motsättningen mellan svenskar och invandrare”. Det förefaller nästan som SD är de som ligger bakom de av en dansk framkallade ”Paludan-kravallerna”. Där kan vi verkligen tala om ”antagonisering”.

    Och var får du det ifrån att invandrarna i allmänhet skulle höra till ”det arbetande folket”? Som jag tror alla (även du?) känner till är det en majoritet av dessa som inte arbetar eller arbetar alltför lite, särskilt i alla dessa ”utanförskapsområden” i kransar utanför stora och mellanstora städer i landet. Har du fallit för myten om den s k ”anhöriginvandringen”? Hoppas att SD under kommande mandatperiod kan se till att begreppet renodlas till att enbart handla om en enda kategori; att barn ska få komma hit för att anhöras till pappa och mamma!

11. Kenneth L!
    Så är det säkert, att motsättningen mellan de som arbetar och de migranter som lever på bidrag (av olika slag) har blivit skarp, men knappast fientlig. Fientligheten skulle lägga sig omedelbart när den senare gruppen visar sig villig att arbeta och betala skatt, lära sig svenska, acceptera grundläggande svenska lagar, respektera några grundläggande svenska värderingar och varför inte vara tacksamma för alla gåvor de villkorslöst erhåller när de kommer till Sverige.

    Denna typ av förväntan på invandrare är klassisk socialdemokratisk politik och de flesta svenskar finner denna socialistiska politik fortfarande helt självklar.

    De som försvårat/omöjliggjort integrationen och enheten inom det arbetande folket är den blåögda (om vi ska fortsätta med färgmetaforer) och tjusiga över- medelklassvänstern i storstädernas fina kvarter som med sina rosafärgade glasögon sprider sin rasism och sina herrefolksattityder: Vi kan inte ha så stora förväntningar. De påminner om Östermalmsdamerna i Strindbergs Röda rummet. Tyvärr har dessa perspektiv också varit den härskande klassens globalistiska strävan: Tack för att ni valde Sverige. Vi bygger inga murar.

    Fi donc!

    Land ska med lag byggas! Hela folket i arbete! Nej till lättingar! Så löd parollerna efter kriget. Och de kan gott gälla igen.

12. Ibland är det tröttsamt att diskutera med folk. Till exempel då man tillskrivs uppfattningar man inte har, som när Leif Strandberg skriver ”Så är det säkert, att motsättningen mellan de som arbetar och de migranter som lever på bidrag (av olika slag) har blivit skarp, men knappast fientlig.” Vars har jag skrivit det någonstans?

    Lever på bidrag? SD skriver i sitt valmanifest: ”Inför arbetsplikt. Sverige har i dag närmare 700.000 utrikes födda som försörjer sig på bidrag.” Detta rimmar illa med de siffror SCB presenterar. Ty enligt SCB så lever 2021 cirka 785.000 personer (både infödda svenskar och utrikes födda) på något slag av bidrag vilket motsvarar 13,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder (20-64 år), vilket är samma nivåer som 1990 (då Sverige hade låg arbetslöshet) cirka 730.000 hade någon form av bidrag, vilket var 13,5 procent av dem som då var 20–64 år.

    Under krisen på mitten av 1990-talet steg siffran till cirka 1.15 miljoner för att sedan falla trendmässigt till dagens nivåer.

    2019 hade 159.000 – av de vuxna utrikes födda – någon gång under året fått försörjningsstöd. Av de som fått bidrag av något slag har en större andel av de utrikes födda än infödda svenskar fått någon form av bidrag, men av siffrorna ovan drar jag ändå slutsatsen att stora delen av de utrikes födda tillhör det arbetande folket. De är som grupp – lika lite – som svenskar några ”lättningar” för att använda Leif S:s språkbruk. Leif S vill också att invandrarna ska ”respektera några grundläggande svenska värderingar” men vilka är dessa värderingar? Är det överklassens syn på de arbetslösa att det är deras eget fel att de är arbetslösa? Jag har inte samma grundläggande värderingar som den svenska överklassen.

    Dennis Z är inte nöjd med mitt sätt att kategorisera SD. Han förstår varken vad orden ”..’höger’ eller’ flank” eller …”längst ut’.” betyder. Denna Dennis Z:s oförmåga har jag svårt att göra något åt. Men enligt mitt synsätt är SD den av alla partier som med splittrande verksamhet som tjänar storkapitalet allra mest.

    Två exempel på detta.
    – SD:s partisekreterare Richard Jomshof sa tisdagen den 9 mars i SVT-programmet Sverige möts: ”Jag lider dom människor som tvingas födas i dom här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion”. Men man är ändå beredd att sända tillbaka flyktingar till de länder med vars befolkning Richard Jomshof lider så mycket för.
    – ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!” Så skrev SD:s rättspolitiska talesperson Tobias Andersson på Twitter. Texten är en kommentar till ett tunnelbanetåg som i dagarna har tapetserats med SD:s färger och logga. Så hjärtlöst och antagonisrande uttrycker ledningen i SD sig.

13. Zackrisson, Strandberg och Lundgren ger alla olika intressanta aspekter i frågan om SD. Men jag saknar ett kort, koncist svar/analys varför SD växt så mycket och vänstern backat så mycket och vad vi gör åt detta. Naivt formulerat, men nån gång måste väl vänstern ändå tänka om?! Lundgren och andra kan ta fram hur många avslöjande citat som helst från SD, men det har ju gjorts i flera år nu och vad har det hjälpt?

14. Kenneth L!
    1. Nej, det jag skrev om fientligheten var inte ett citat från dig, utan mitt eget statement. Jag vill visa att det finns en friktion mellan de som arbetar och de som inte gör det/lever på bidrag. Det har det alltid gjort i arbetarleden. Och den friktionen finns ju förstå också på en högre nivå, i motsättningen mellan arbete och kapital.

    2. Arbetare gillar inte ”lättingar” (detta är inte mitt språkbruk – det är en vers i Internationalen).

    3. Svenska värderingar. Ja, en sådan kan ju exempelvis vara den som f d statsministern Stefan Löfven gav uttryck för: I Sverige tar vi varandra i hand, både män och kvinnor. Eller, som han också sa, gör din plikt – kräv din rätt (en klassisk värdering från arbetarrörelsens barndom).

    4. Angående statistik: Jo, du har gett mig och oss här på lindelof.nu dessa siffror tidigare. Men låt oss göra som Nils Bejerot lärde oss: Titta dig omkring. Vad ser du då? Jag har i arbetet varit på de flesta orter som nuförtiden kallas utanförskapsområden. Med blotta ögat kan du se att jättemånga vuxna män och kvinnor inte är på jobbet. Jag kan guida dig på några sådana ställen så kan vi fråga dem vad de gör hela dagarna.

    Dessutom finns det massor av bidrag som inte är försörjningsstöd – men som likafullt ska betalas av den som arbetar och betalar skatt.

    5. Vi kan ju också diskutera hur hjärtlöst det egentligen är att skicka tillbaka tusentals afghanska män som saknat och fortfarande saknar asylskäl. Och nu är ju deras land befriat från ockupationen, det är deras land igen. Varför ska de då inte återvända?

15. Att allt fler svenskar röstar på SD, bl a i avsaknad av en nationellt sinnad vänster, har numera fler orsaker än vad som går att räkna upp.

    Här är i alla fall ett nästan rykande färskt exempel. Det hette ju bl a att invandringen skulle säkra pensionerna. Men istället slog riksdagen till med detta dråpslag.

    Notera hur SD röstade! Välfärd alltså!

16. Ulf Nilsson ställer en relevant fråga som är en utsaga till formen när han skriver ”Men jag saknar ett kort, koncist svar/analys varför SD växt så mycket och vänstern backat så mycket och vad vi gör åt detta.”

    Först kort varför jag inte var så förtjust i Lars Trägårdhs artikel. Den hade inga fakta som underbyggde hans slutsatser. Pratet om ”berättelser”, förklarade inget. Han verkar inte förstå att det är den konkreta politiken som avgör.

    Ulf N. vill ha ett/en ”… kort, koncist svar/analys…” som förklarar SD:s framgångar och varför vänstern misslyckats. Nu är det inte så lätt att svara kort. Men det korta svaret är att socialdemokraterna inte har haft förmågan att leverera konkret politik som gynnat arbetarkassen och det arbetande folket.

    Efter det att monopolborgerskapet på 1980- talet sade upp klasskompromissen, på med en en välordnad välfärdsstat, för att istället satsa på nyliberala lösningar, förmådde den socialdemokratiska ledningen och de fackliga ledningarna inte att mobilisera sina medlemmar till att ta kamp mot försämringarna. Istället gjorde de den ena eftergiften efter den andra.

    Det var en socialdemokratisk regering som 1985 tog initiativet till att börja avskaffa valutaregleringen för att helt avskaffa den 1989. Liksom att de försökte strama åt finanserna, införa lönestopp och strejkförbud 1990 för att bland annat komma åt underskottet i betalningsbalansen, en ekonomisk kris som till en del hade att göra med den avskaffade valutaregleringen.

    Den socialdemokratiska ledningen hjälpte också den moderatledda regeringen att nedmontera ned stora delar välfärden vid den ekonomiska krisen 1993-94. Den krisen hade också delvis sin grund i frånvaron av reglering av valutan. Och så har det fortsatt.

    Nu sist har socialdemokratin – istället för att gå i opposition – genomfört stora delar av Liberalernas och Centerpartiets nyliberala valprogram.

    Och fackföreningarna då, vad har deras ledningar gjort? Inte mycket utom att manövrera för att komma överens med arbetsköparna och några fatala skott i foten.

    På Göran Perssons order utarbetades under mitten av 90-talet ”europanormen” för lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Den togs fram av en grupp chefsekonomer från arbetsmarknadens centrala organisationer och de tre största fackförbunden under ledning av LO-ekonomen Per-Olof Edin. Den lade fram rapporten I takt med Europa. Normen klavbinder facken och stipulerar att lönehöjningarna inte får vara mer än 3,5 procent per år – inklusive allt – vilket är mindre än produktivitetsökningarna plus inflationen. Detta innebär att vinsterna ökar på lönernas bekostnad.
    Bland annat för att komma åt Hamnarbetarförbundets krav på ett eget avtal gick facken med på att så fort ett kollektivavtal slutits så kan inget annat fack ta till stridsåtgärder även om detta fack är avtalslöst. Det bäddar för gula fackföreningar och vad förre LO-juristen Kurt Junesjö kallar ”avtalsshopping”.

    Och IF Metall, Unionen och Kommunal gick med på att försämra turordningsreglerna i LAS. Vilket bland annat försvagar facket på lokal nivå i arbetet med att bistå sina medlemmar vid uppsägningar på grund av arbetsbrist.

    Vad jag vet har aldrig fackens toppar allvarligt övervägt att ta till politiska strejker för att stoppa försämringarna av lönearbetarnas villkor och rättigheter.

    Jan Myrdal har påpekat att det var den så kallade kohandeln mellan Bondeförbundet och den Socialdemokratiska regeringen 1932 som dränerade det växande missnöjet bland arbetare och bönder. Ett missnöje som kunnat få till följd att fascismen och nazismen växt sig starka. Vad skulle Arbetarrörelsen ha gjort för att dra undan mattan för SD för att hindra dessa från att antagonisera motsättningen mellan invandrare och svenskar?

    Enligt mig skulle de fört en konkret politik och en folklig mobilisering för att bryta nyliberalismen innebärande att man bringade ner massarbetslösheten långt under de senaste årtiondenas höga nivåer. Detta kräver i sin tur: En upprustning av sjukvård, åldringsvård och skola. Utbyggnad och upprustning av infrastrukturen, med vägar, järnvägar, digitala kommunikationer med mera. Byggande av fler bostäder och upprustning av ”miljonprogramsområdena” utan att dessa lyxsaneras. Ett stort utbildningsprogram för lågutbildade invandrare för att de ska få arbeten och se till att genom utbildning sluta med det slöseri som sker när högutbildade invandrare inte får jobb inom de yrken de har kompetens inom.

    Hur ska detta finansers? En del genom skattehöjningar men också genom en högre statlig upplåning.
    Den förre LO-ekonomen nyligen döde PO Edin skrev en skiss/rapport på hur detta skulle kunna gå till. Men den har blivit en hyllvärmare och länken till skriften fungera inte på LO:s hemsida. Den har sina brister men jag anser att den mycket väl kan vara en utgångspunkt i diskussionen om vad vi bör och kan göra. De enda som tagit intryck av denna skrift är den socialdemokratiska föreningen Reformisterna och Vänsterpartiet.

    Men jag är pessimistisk om att detta ovan sagda kommer att ske då den socialdemokratiska ledningen sitter fast i den nyliberala politiken och att arbetarna och folket är för dåligt organiserade, detta tillsammans med att storkapitalet inte är intresserade av en sådan politik som skulle gynna det stora flertalet av det arbetande folket i Sverige.

17. Leif Strandberg skriver: ”Nej, det jag skrev om fientligheten var inte ett citat från dig, utan mitt eget statement.” Men han skrev i sin kommentar innan ”Kenneth L! Så är det säkert, att motsättningen…”. Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag fick det intrycket att det var en hänvisning till mig – särskilt som jag i kommentaren den 29 september 2022 kl 15:02 skrivit att det ”SD lyckats med är att de antagoniserat motsättningen mellan svenskar och invandrare.” – och inte ett utslag av Leif S:s inre dialog. Jag ber om ursäkt för att jag missförstod.

    Leif S, skriver vidare ”…det finns en friktion mellan de som arbetar och de som inte gör det/lever på bidrag… Och den friktionen finns ju förstås också på en högre nivå, i motsättningen mellan arbete och kapital.” Så är det inte! Ty motsättningarna mellan de som arbetar och de som är arbetslösa, sjukskrivna lever på försörjningsstöd eller för den delen är invandrare är inte de samma som den mellan arbete och kapital och den senare är heller inte någon högre nivå. Det är motsättningar av olika art.

    Motsättningen mellan arbete och kapital (MAOK) genomsyrar hela vårt samhälle från botten till topp och är överordnad – och är skarpare och av en annan karaktär – än motsättningar inom det arbetande folket.

    Men samtidigt som jag vill med demokratiska metoder försöka lösa motsättningar inom folket (till exempel mellan invandrare och svenskar) så vill jag skärpa MAOK.

    SD vill göra precis tvärt om, de vill mildra klassmotsättningar gentemot storkapitalet samtidigt som de arbetar febrilt på att öka motsättningar mellan invandrare och svenskar.

    Leif S. skriver att ordet ”lättingar” inte hans språkbruk och att det kommer från en vers i Internationalen. Men använder man ett ord – oavsett var det har sitt upphov – så är det ju användarens språkbruk. Jag har alltid tolkat strofen i sjunde versen av internationalen ”När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får…” som att det är kapitalisten som har arbetsfria inkomster, det vill säga lever på andras arbete, alltså som är lättingen. Det anser jag stärks av att i franska originalet heter det ”La terre n’appartient qu’aux hommes, L’oisif ira loger ailleurs.” Jag kan inte franska men i Googleöversättning blir det ”Jorden tillhör bara människorna, den sysslolösa ska gå och bo någon annanstans.”

    Leif S skrev att svenska värderingar är ”I Sverige tar vi varandra i hand, både män och kvinnor. Eller, som han också sa, gör din plikt – kräv din rätt…” Men hur man hälsar är mer en en sedvänja än en värdering. Och i Sverige så kramas det ofta nu för tiden när folk som känner varandra möts. Jag själv är inte så bekväm med det. I vissa kretsar så kindpussas det. I arabisk invandrare berättade för mig att han vid ett sjukhusbesök hälsade på sköterskan genom på arabiskt sätt föra höger handen mot hjärtat. Sköterskan blev störd av detta och visade sitt tydligt sitt missnöje. Med sedan hälsade en thailändsk kvinna på samma sköterska genom att hålla handflatorna mot varandra och göra en lätt bugning. Sköterskan hälsade tillbaka på samma sätt. Araben frågade då sköterskan ”måste jag bli thailändare för att duga ?”. Gissa om det blev dålig stämning. För övrigt är handhälsning inget speciellt svenskt denna sed finns över hela världen.

    Det samma gäller ”gör din plikt – kräv din rätt”. Detta tankesätt – liksom gyllene regeln – den finns nog i olika språkdräkt bland arbetsfolk över hela världen.

    Leif S skriver att ”Angående statistik: Jo, du har gett mig och oss här på lindelof.nu dessa siffror tidigare.” Jag tror (tror, eftersom mitt minne nu inte längre är vad det aldrig har varit) att Leif i huvudsak har fel, ty det i den största delen av mitt resonemang där jag använde statistik från SCB som handlade om de cirka 785.000 personer – både infödda svenskar och utrikes födda – som 2021 levde på något slag av bidrag och sociala försäkringar, vilket motsvarar 13,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder (20-64 år), vilket är samma nivåer som 1990.

    Den statistiken kommer från SCB den 30 februari 2022 och den kommentar jag skrev den 30 april och den 1 maj 2021 i ett meningsutbyte med Leif S. (se mina kommentarerna i denna länk).

    Men däremot är det riktigt att jag (i en tidigare diskussion med Leif S) använde siffran att det 2019 fanns 159.000 – av de vuxna utrikes födda – som någon gång under året fått försörjningsstöd. Det gjorde jag för att belysa frågan ytterligare främst för de som inte var med i diskussionen då. Det är sant som Leif S. skriver alla bidrag är inte är försörjningsstöd.

    Här ska jag göra självkritik för att jag den 30 september kl 9:36 slarvigt skrev ”något slag av bidrag”. Ty allt är inte bidrag, i statistiken ingår bland annat även ersättningar från arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen och att jag inte nämnde att det var helårsekvivalenter så antalet människor som fått ekonomiskt stöd är större.

    Leif S avslutar med att ”Vi kan ju också diskutera hur hjärtlöst det egentligen är att skicka tillbaka tusentals afghanska män som saknat och fortfarande saknar asylskäl. Och nu är ju deras land befriat från ockupationen, det är deras land igen. Varför ska de då inte återvända?”

    Men för mig är detta ingen diskussion, det är hjärtlöst både det SD:s partisekreterare Richard Jomshof och SD:s rättspolitiska talesperson Tobias Andersson uttryckte.

    Hyckleriet bland statsledningarna i västvärlden när det gäller talibanernas maktövertagande i Afghanistan har inga gränser. Först för de ett förödande krig och bombar sönder landet. Efter talibanernas maktövrtagande drar de undan allt bistånd och USA skäl deras statskassa. USA fortsätter då och då bomba landet betala och uppmuntra olika islamistiska terroristiska grupper att utföra terrordåd i landet. Dessutom så fortsätter de den negativa propagandan mot talibanregeringen i Afghanistan om de är de som är orsaken till svälten. Då det är Västvärldens krig (inklusive Sveriges) som är huvudorsaken till till denna svält.

    Samtidigt som Sverige krigade i Afghanistan så ger svenska utlänningslagen Migrationsverket och Migrationsdomstolarna rätt att bestämma att krig är inte ett tillräckligt skäl för att få asyl. Under marionettregerings tid i Kabul så skickade Sverige människor till Afghanistan, som inte ens var födda i landet.

    Detta var möjligt genom att Sveriges regering mutade den dåvarande afghanska regeringen med miljarder kronor så att de tog emot även folk som inte var födda i landet.

    Det finns naturligtvis afghanska flyktingar som flytt från Afghanistan på grund av talibanerna redan innan dessa tog makten. De flesta av dem fick inte asyl i Sverige efter att utlänningslagen ändrades. Dessa som inte utvisas innan det nya läget i Afghanistan uppkom har nu rätt att åberopa nya skäl för asyl. Till och med Migrationsverket är så pass förstående inför detta nya läge att de pausat utvisningarna dit. Men SD-ledningen trummar med sina kalla hjärtan. HJÄRTLÖSHET ÄR BARA FÖRNAMNET

18. Kenneth L!
    Tack för utförligt svar. Men vi kommer nog inte längre för tillfället. Det är väl här konflikten står, mellan den som ser optimistiskt på att invandring och integration kommer att lyckas (om bara inte SD gör motsättningarna fientliga) och den, som likt undertecknad, inte alls tror att det kommer att lyckas. Jag menar att det så kallade utanförskapet nu kommit till en punkt där det inte längre är ett utanförskap (i förhållande till ett tänkt majoritetssamhälle) utan ett samhälle som är sig ”selv nok”.

    Men som sagt, tack för detta meningsutbyte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.