Så störtas tyranner i sagornas värld

Det är sent på eftermiddagen lördagen den sextonde januari i nådens år 2021. Guvernör Newsom har beordrat ett tusen nationalgardister till delststsregeringens “Capitol”, i Sacramento, och Covid19 härjar för fullt. Jag satt vid datorn och spelade “spindelharpan” medan jag funderade på hur det skulle gå för Donald Trump. I fyra dagar till är han president, men sedan? Han har inte synts eller hörts så mycket efter den ödesdigra onsdagen sjätte januari, men har ändå varit sysselsatt. Redan dagen efter delade han ut medaljer till förtjänta medborgare…

“On Thursday, Trump, a frequent golfer who owns several courses, gave the Medal of Freedom to Hall of Fame golfers Annika Sorenstam and Gary Player. The ceremony, normally conducted in public, took place behind closed doors.”

Medal of Freedom är ju inte fy skam (eller?), så jag slår upp Annikas facebooksida, men där finns inte ett knyst om saken. Den instiftades av J F Kennedy 1963 och ska utdelas till folk som har gjort en “especially meritorious contribution to the security or national interests of the United States, or world peace, or cultural or other significant public or private endeavors” (särskilt värdefullt bidrag till USA:s säkerhet eller nationella intresse, eller världsfreden, eller kulturella eller andra betydande offentliga eller privata åtaganden).

Gerald Ford gav den till Henry Kissinger och Donald Rumsfeld (With Distinction), Ronald Reagan gav den till moder Teresa och Billy Graham. G W Bush gav den till Bill Cosby, som häromåret dömdes för “aggravated indecent assault” och nu sitter i fängelse på 3–10 år. Rush Limbaugh har tidigare fått den av Donald Trump.

Trump har också låtit avrätta tre mördare på tre dagar, och hans utrikesminister, Pompeus Maximus, har utnämnt Kuba till terroriststat och Vietnam till “valutamanipulatör”. Grabbarna i Hanoi lär dock inte vara över sig imponerade. De har varit med om värre som bekant. Houti-folket i Jemen har också utnämnts till terroristorganisation de senaste dagarna. Så visst gör min regering skäl för sina löner.

Men hur ska det gå för Trump? Han gjorde ju väldigt bra ifrån sig i valet, även om han fick sju miljoner färre röster än vinnaren. Han kunde ha erkänt förlusten, skrutit om sina segrar, fortsatt som oomtvistad ledare för republikanerna och kanske ställt upp och vunnit presidentvalet 2024. Men han valde annorlunda med resultat att den bisarra och dödliga stormningen av kongressbyggnaden blev hans fall.

QAnon vid Little Big Horn (Montage: KL)

Pence och Pompeo sitter kvar, men många andra har lämnat det sjunkande skeppet. Hans 75 miljoner väljare och hundra miljoner “följare” på asociala medier, då? Alla de som fortfarande tror att han vann valet? Och vilken himla otur, det där coronaviruset! Jovisst, men livet går vidare. Hundar ska rastas, räkningar betalas, pengar tjänas, barn uppfostras, mat lagas och nya TV-serier avnjutas. Många kommer att se honom som en tragisk hjälte. Men Trump påeldande sina trogna vid Capitol Hill tål nog ändå inte att jämföras med general Custer vid Little Big Horn, särskilt inte som han avnjöt spektaklet framför en TV-apparat omgiven av livvakter.

Nej, han har hamnat i den där kategorin människor som han så ofta gjort narr av: the losers, förlorarna. Och amerikaner gillar inte losers. I detta land regerar positivt tänkande. Trump kommer att fortsätta som någon sorts kultledare och provokativ bråkmakare och ställa till oreda de närmaste åren. Tjocka böcker kommer att skrivas om honom, filmer spelas in. Republikanerna får slicka sina självförvållade sår.

Och förresten. Hur många dog av hjärtattack när Bastiljen stormades? Eller Vinterpalatset? Men efter stormningen av Capitol Hill berodde 75 procent av upprorsmännens förluster på “Medical Emergency”, läs hjärtattack. En polis slogs ihjäl med en brandsläckare. Men till slut blir det den halvnakne medlemmen i QAnon-kulten, nermålad och med horn på huvudet, som vi kommer att minnas. Så störtas tyranner i sagornas värld.

  5 kommentarer for “Så störtas tyranner i sagornas värld

  1. Anders Persson skriver:

    Vinterpalatset stormades aldrig 1917, bara i Eisensteins film 1928.

  2. Kenneth Lundgren skriver:

    Man får lära sig mycket av den i rysk historia kunnige Anders Persson. Jag har trott på det som står i ”Sovjetunionens Kommunistiska Partis(bolsjevikerna) historia, kapitel 7” (Utgiven 1938 och godkänd av SUKP(b):s centralkommitté):

    ”Provisoriska regeringen tog sin tillflykt till Vinterpalatset under skydd av officersaspiranter och stormbataljoner. Natten mellan den 25 och 26 oktober (7 och 8 november 1917 enligt den gregorianska kalendern, min anm) stormade de revolutionära arbetarna, soldaterna och matroserna Vinterpalatset och arresterade Provisoriska regeringen.”

    Men det är februarirevolutionen AP menar eller att bolsjevikerna bättrade på sin historia?

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Att bolsjevikerna “bättrade på sin historia” är ju helt sant, likt alla politiska partier/rörelser. Även om just 1917 och det som hände då inte är det mest framträdande exemplet. Huruvida Vinterpalatset stormades och när kanske till slut bara blir en semantisk fråga; hur ser vi på (jag är nog lite skadad av att ha sett för många av vår egen regim-Tv-sända Folkhälsomyndighetspresskonferens 14.00) begreppet “storma”? Vad krävs för att det ska föreligga en “stormning”? Är det något som kontraindikerar att det förekommit en sådan? Finns andra historiska exempel (än Bastiljen då) att jämföra med och dra slutsatser av? Har begreppet genomgått några historiska förändringar?

  4. Bengt Svensson skriver:

    Visst stormades Vinterpalatset! Jag såg den historiska händelsen med egna ögon på Regina-biografen i Lund hösten 1967, när de visade Eisensteins film under 50-årsfirandet av Oktoberrevolutionen.

  5. Bertil Carlman skriver:

    Den gode Anders Persson har bl a genom sina artiklar på lindelof.nu fått mig att förstå följande. Många saker, som ägde rum i Ryssland under de första årtiondena på 1900-talet, kom att skildras ganska felaktigt både av bolsjevikernas fiender och av dem själva. Fienderna ville visa hur hemska bolsjevikerna var, och dessa ville visa hur dådkraftiga de var, att de satt stadigt i förarsätet på revolutionen.

    Jag läser just Nordiska sjuårskriget, 1563–1570 av Katarina Harrison Lindbergh. Författaren skriver utförligt om hur de två kusinerna Erik XIV och Fredrik II använde taktiken att för den egna befolkningen tala om dådkraft rörande egna insatser, och om svek och omänsklighet när det gällde motståndarens insatser. Och i själva verket handlade alla fallen om att mörda, plundra och ödelägga så mycket som möjligt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.