Till Malin julen 1988
Det var en gång en isabellfärgad fåle som var så gruvligt stolt över sin vackra hårrem. Varje dag ryktades han av Malin tills han glänste som riktigt guld och sedan red hon ut och braverade inför sina kompisar medan fålen gjorde både piaff och passage och sparkade bakut så det stod härliga till.
Men en dag blev Malin intresserad av Staffan, en ganska tråkig typ som inte gjorde mycket annat än vattnade sina fem hästar. Men för Malin var han den stiligaste killen i hela världen och hon förstod att nu gällde det att skaffa sig både sex appeal och det och andra kvinnliga företräden för att locka Staffan bort från vattenhon.
Men några pengar hade hon inte, de hade gått åt till gula TV-maskar och oljiga potatischips som hon snaskade i sig varje kväll för att få vacker hy. Det enda hon hade var fålens vackra vojlock som hon visste var värd stålar i modebutiken Svea. Den tog hon och bytte mot högklackade skor och spetsunderkläder för att skaffa sig det. Sex appeal fick väl sedan komma lite allt eftersom.
Men nu var det än gång så att Malins fåle inte tålde någon annan vojlock än sin egen, utan drabbades av de rysligaste allergier och blev röd som den vackraste fux. Det ordnar sig nog tänkte Malin som nu bara intresserade sig för att provvingla runt på sina nya dojor och skaffa sig det. Men fålen fick snart de gruvligaste utslag så att han mest liknade en apelkastad, vilket är nättopp det rysligaste som kan hända en riktig isabell.
Jag får fråga Staffan till råds tänkte Malin och drog upp den nya kjolen som inte fick något riktigt fäste där midjan borde sitta. Hon tog fålen vid grimman och gick till vattenhon där Staffan som vanligt höll till. Undrar var Malin gjort av sina sexiga lappade jeans tänkte Staffan, men så fick han syn på Malins isabell som såg ut som en tvilling till hans bäste fåle apelgrå. Herre Jösses, tänkte han, det kanske smittar. Tog tjuderklubban och slog isabellen för pannan så den föll omkull alldeles stendöd och såg ut att ha en präktig röd bläs.
Nu skall du flå den och sälja skinnet sa Staffan. Det får du en hel skäppa pengar för har min vän Lillklas berättat. Sedan kan vi gå på restaurang O’Henry och ha lite rajtan-tajtan. Malin rodnade ända upp till örsnibbarna och hade snart glömt hur vackert isabellen brukade göra både piaff och passage och ibland rentav slå bakut. Hon hängde skinnet på tork och drömde om att dansa cheek to cheek med Staffan på Nalen medan Sven Arefelt lekte på piano eller hur det nu var morsan brukade göra när hon var ung.
När skinnet var riktigt torrt var det brunt och strävhårigt som kommet från en äkta nordsvensk eller kanske en ardenner och ingen ville ha det. Mattias fick lov att ta fram största cementskyffeln och gräva ner det mitt i blomsterrabatten. Så därefter hängde blommorna lite mer än vanligt med kalkarna när de tänkte på isabellens hemska öde.
Där blev skinnet liggande i många år medan Malin fick en midja som först gick inåt och sedan utåt. Så en dag skulle hennes man Staffan, som nu hade tvåhundrafemtio hästar i garaget, som han vattnade lika flitigt som förr och noggrant vaxade efteråt, sätta upp en ny mast till superduperparabolantennen. Han grävde mitt i blomsterrabatten, för han ville inte ha några skador på gräsmattan, och så fick han upp ett gammalt hästskinn.
Kolla här tanten, sa han. Här måste Harry Brandelius ha grävt ner sin Gamle Svarten. Men Malin kände igen sin kära isabell, vars vojlock hon en gång bytt bort för att vinna den stora kärleken, och hon gick in och kastade sig på den stora termostatreglerade vattensängen och grät bittert.
