Axel Nilsson Vinka och Margareta Sjulssons ättlingar är samer, och tillhör alltså Sveriges urbefolkning. Samerna har varit utsatta för det svenska storsamhällets expansion och förtryck på samma sätt som de amerikanska indianerna. Nybyggarna med sina näringar har successivt trängt undan samerna i sin expansion norrut på samma sätt som nybyggarna i USA trängde undan indianerna i sin expansion västerut.
Idag finns samerna kvar som en mycket undanträngd nationell minoritet med viss rätt till sitt språk och sin kultur, men deras traditionella näringar – renskötsel, jakt och fiske – har kraftigt kringskurits under de senaste 300 åren – precis som för de amerikanska indianerna.
En skillnad mot indianerna är dock att i Skandinavien har undanträngningen skett relativt fredligt. Inga krig har utkämpats mellan samer och storsamhällets soldater. Men problemet var precis som för indianerna att näringen krävde stora arealer och att deras nomadiserande liv krockade allt mer med storsamhällets egendomsjuridiska, energi- och råvaruslukande industrialism. Först kom träindustrin och fjäll- och glesbygdsbönderna, sedan vattenkraften och nu är det gruvboomen. Återkommer till den i ett senare blogginlägg.
Rennäringen har emellertid aldrig varit samernas enda näring. Det har alltid funnits mer eller mindre bofasta samer som fiskat, jagat och handlat med omvärlden. Skansenbilden av samer som befästes på 1800-talet slog rot till den grad att hela samefrågan blev en fråga om renskötselns villkor, men långt ifrån alla samer bedrev renskötsel.
När man 1751 började lagstifta omkring samernas rättigheter blev det därför om renskötseln allt kom att kretsa. Det var då gränserna mellan nationalstaterna på Nordkalotten definitivt fastställdes. Eftersom renskötseln inte kände några gränser så blev den ett störningsmoment. De renskötande organiserades i ”Lappbyar” som fick renskötselrättigheterna. Så skapades med nya lagar och förordningar nya gränser inom samesamhällena.
Genom att samerna skulle tilldelas vissa speciella rättigheter blev behovet av att kunna särskilja ”lapparna” från vanliga svenskar allt större. Man måste hålla sig med en slags definition, vilket förstås var knepigt. Å ena sidan såg man att de var ett folk med jämförelsevis avvikande historia och livsbetingelser. Å andra sidan fanns stora variationer inom samisk befolkning samt en omfattande uppblandning med andra folk som komplicerade saken.
Kolonialistiska föreställningar om civiliserade och primitiva folk bredde ut sig under 1800-talet. Engelska, franska, belgiska, holländska och tyska idéer spreds genom litterturen och vetenskapen bland den tidens ”upplysta” människor. Moraliska problem att eliminera ”vildar” som råkade stå i vägen för jakten på exotiska djur, guld och andra rikedomar framfördes mycket sparsamt. Det medförde att en rasbiologisk syn på samer slog även rot i det svenska storsamhället. 1909 bildades ”Svenska sällskapet för rashygien” och 1922 bildades ”Rasbiologiska institutet” med entusiasten Herman Lundborg i spetsen, som for runt och mätte skallar i den så kallade ”Lappundersökningen”.
Lundborgs skallmätning blev en besvikelse, någon degenerering bland svenska samer kunde man inte finna. Svenska samer var svenska medborgare kort och gott, fast …
Kan då vem som helst idag, som har lust, kalla sig same och köpa in en renhjord och börja bedriva renskötsel?
Nej! Enligt den relativt nya sametingslagen (1992:1433) är den same som:
– anser sig vara same (Kap 1, 2 §) och gör sannolikt att han eller hon har eller
– har haft samiska som språk i hemmet (1 mom),
– eller gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet (2 mom),
– eller har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget,
– utan att länsstyrelsen därefter beslutat annat (3 mom).
Det samiska språket är numera alltså det som konstituerar samerna. Blodsbandsvägen är idag utraderad ur storsamhällets lagar och förordningstexter.
1993 startade det svenska sametinget, en ”skvader” inom den svenska demokratin. En ”folkvald myndighet (förvaltningsorgan)”, som i detta skiljer sig från sametingen i både Finland och Norge (”autonoma självstyrelseorgan”) är mer en korporativ än en demokratisk konstruktion. Dess ”uppgift är främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige” (Kap 1, 1§). I sametinget ligger också makten att fördela de ekonomiska resurser som från staten ”ställs till samernas gemensamma förfogande”. Man ska i princip styra över sameskolan, sätta mål för språkundervisning i samiska och ”bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten.” (Kap 2, 1-6§§).
Ingen vet hur många de svenska samerna är, men man talar om 80 000, för att ha något att hålla sig till. Mellan samebyarna med sin rennäring å ena sidan och sametinget som ska representera alla samer å den andra sidan finns spänningar. Jag vet inte hur de ska beskrivas, men jag märker tydligt när jag talar med mina vänner i Tärnaby att problemen är stora och sammanhållningen bristfällig. Så har det kanske varit i hundratals år, men motsättningarna har förmodligen ökat med åren och med ny lagstiftning och nya rättegångar som permanentat förhållanden som gynnat vissa grupper och missgynnat andra. Ibland uppfattar jag en irritationen mellan norr och söder. Nordsamiskan ses som gynnad framför sydsamiskan inom undervisning och nordsamer dominerar sametinget. På 50-talet efter de stora älvregleringarna blev det för trångt i det nordsamiska renbetesområdet, varpå stora renhjordar med sina ägarsläkter (tvångs-)flyttades med tågtransporter till det södra renbetesområdet i Jämtland och Härjedalen. Rationellt och bra, ett administrativt beslut av storsamhället som förstås gynnade vissa samer och missgynnade andra. Den historien har knappast berättats och dess konsekvenser beskrivits. Någon kanske kan bidra med den.
Många länder med ursprungsfolk på sina territorier, Norge t ex, har ratificerat ILO-konventionen 169, den om ursprungsfolks rättigheter. Men inte Sverige och inte heller av Canada och USA. Svenska staten har av tradition en låsning (till skillnad från Norge) vid att hålla hårt i tyglarna och inte gå med på något så osäkert som samiskt ”självbestämmande”.
Samer har i 300 år levat också i gränslandet mellan Sapmi och storsamhället. Här har kulturutbyte skett och nya utkomstmöjligheter skapats. Axel Nilsson Vinka var en sådan person. Han tog också klivet ut i storsamhället.
Men han var som sagt också renskötare hela livet, först som dräng hos olika renägare, och sedan han träffat Margreta familjens renskötare med egna drängar. Han flyttade med renhjorden ner till vinterbetet i Lyckseleskogarna varje vinter. Även barnen var med i vinterlandet och två av sönerna blev också renskötare. Om somrarna var han också mästerfiskaren i släktens hemmavatten vid Gotajaure.
Margreta, var den som fick stanna kvar i Oltokken och vara bonde. Hon avskydde höst och vinter i fjällen och menade att ingen vettig människa tillbringade frivilligt vintern där. Denna vånda plågade henne hela livet.
Axels kliv ut i storsamhället blev när han blev lanthandlare, byggmästare och storhandlare med renkött i Stockholm. Hans två döttrar Ingeborg (92) och Ingrid (80) tog ännu ett steg, de flyttade söderut och utbildade sig till sjuksköterska respektive lärare. De är väl exempel på både kvinnlig och samiska frigörelse.
Men dessa, Axel Vinkas ättlingar, är idag trots allt närmare det man slarvigt skulle kunna kalla traditionellt sameliv än vad jag är min farfarsfars fattiga smedsliv i skånska Bjärshög. Ja, de har på senare år flyttat närmare sin uppväxtplats i Oltokken och är nu inte längre bort än att de kan finstycka sitt eget renkött i samband med renslakten varje år. Det kommer säkert också att gå i arv till Ingrids son, grammatikforskaren Mikael Vinka i Umeå och hans familj. Hans hustru (japanskt ursprung, uppväxt i Brasilien) och deras två flickor, de är ofta i Oltokken. Alla gillar pappas hemstyckade renkött. Det var bara Ingrid som pustade lite om att hon aldrig gillat att hålla på med renköttet.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: sametinget, indianer, rennäring, samebyar, nordsamiska, sydsamiska, kolonialism, Svenska rashygieniska sällskapet, ILO-konventionen 169, urbefolkning
Med förväntan läste jag vidare och har inget att invända. Möjligen kan det finnas fel, men du har ju mest skrivit det för din egen skull.
Men, jag vill gärna veta vad som är fel.