Sämsta läget

Anders Björnsson (Foto: Wikipedia)

INGEN VET HUR kriget i Ukraina kommer att sluta – hur relationen mellan de stora spelarna kommer att gestalta sig, vilka vägval Ukraina kommer att göra för att trygga statens existens, hur krigets utfall och konsekvenser påverkar den europeiska statsgemenskapen. Ingen kan veta – bara gissa – vilken internationell betydelse det nordatlantiska området då har.

Stor ovisshet och osäkerhet råder. I detta läge väljer ansvariga politiker i Sverige att skjuta från höften och att utan sedvanlig beredning (det räcker med ”dialog” under stark tidspress inom det regerande partiet) förbereda en ansökan om svenskt Nato-inträde före sommaren; svajiga opinionsundersökningar går före en folkomröstning. Man kan svårligen tänka sig en sämre tidpunkt för ett beslut i denna fråga, vilket det än blir.

Ett icke-beslut är naturligtvis också ett beslut, men det har fördelen av att bygga på beprövad erfarenhet. Den nyss inledda processen däremot har definitiv Macchiarini-karaktär. Man experimenterar. Man är beredd att överge en kunskapsbaserad politik för att pröva något nytt och okänt. Nationellt nödläge föreligger ej. Patienten – nationen – har drivits in i en psykos. Människor intalas, att de måste välja: mellan demokrati och diktatur.

Vilken soppa!

Det valet är för längesedan gjort. Sverige har ju under de senaste ett hundra åren varit ett demokratiskt föregångsland, till skillnad från flera medlemsländer i Västalliansen. Så demokratifrågan är en nollfråga. Och diktaturen är ett spöke. Ty Sverige har, ända sedan det blev en garanterad småstat efter Napoleonkrigen, haft auktoritärt eller totalitärt styrda grannar.

Inte ens de baltiska republikerna, inte heller Polen undgick detta öde som fria eller återuppståndna stater under mellankrigstiden. Det historiskt signifikanta är, att Sverige sedan 1921 har hållit fast vid alliansfrihet och vid folkstyre. Detta kan inga svartkonstnärer från vare sig höger eller vänster trolla bort. När det har rått oro i världen, har vi rustat – inte lierat oss, inte lagt oss.

Detta vet vi. Det är fakta. Det är inga retroaktiva spekulationer. På denna grund har vi avvärjt hot mot vårt land och även stått emot undergrävande verksamhet internt. Den kris för den så kallade europeiska säkerhetsordningen, som vi nu bevittnar, är en mild bris i ett jämförande perspektiv.

Egentligen erkänner även många medlemskapsförespråkare detta. Men de är samtidigt chanstagare och bekymrar sig föga för vetenskaplig evidens eller frånvaron av sådan. Även en vanligen sansad bedömare som professor Lars Calmfors (vars säkerhetspolitiska kompetens är obekant) medger i sin Nato-vurm, att ”ett medlemskap kan innebära större risker för vår säkerhet på både kort och lång sikt [än om vi stod utanför alliansen]” (Dagens Nyheter 29/4).

Calmfors anser det vidare vara ”tveksamt om ett medlemskap verkligen skulle öka vår säkerhet”. Och han säger, att ett Nato-medlemskap innebär ”en påtagligt större risk för att Sverige dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato som uppstår på annat håll än i Östersjöregionen”.

Ändå vill han dit. Varför? Jo, därför att vi genom ett medlemskap kan ”bidra till ett starkare Nato som bättre kan försvara grundläggande folkrättsliga principer om länders territoriella integritet och rätt till självbestämmande”.

Trolleri alltså!

För alla någorlunda välorienterade medborgare (och även Calmfors) känner förstås väl till detta obestridliga sakförhållande, nämligen att den dominerade – för att inte säga dikterande – medlemmen i Nato-familjen, Amerikas förenta stater, har tagit mycket lätt på att respektera nämnda folkrättsliga principer, för att tillgripa ett understatement. Och vad säger, att den svenska regeringen inte skulle svika dem, när dess representanter sätter sig vid rådsbordet och tumskruvarna dras åt.

Sverige har övat sig i sådan praktik, exempelvis genom militära insatser under Nato-egid och genom att vika från FN-resolutionen, som svenska regeringen var med om att föra fram, om ett internationellt kärnvapenförbud. Detta gällande förbud, som neutrala Österrike har anslutit sig till, har rimligen satt käppar i hjulet för Rysslands planer på förstaslag med taktiska kärnvapen. USA förbehåller sig dessutom rätten att slå till först. Vilket sällskap!

Om Sveriges Nato-anslutning blir av, kan sådana exempel på lydighet (eller ”smidighet”) utvecklas till en inrotad vana, med krigiska förvecklingar som ständigt tillgängliga alternativ.

Just därför viker vi oss inte!


Först publicerad på alliansfriheten.se

... är läst 817 gånger!

  8 kommentarer for “Sämsta läget

  1. Arne W Andersson skriver:

    Bra talat!
    Dock vill jag understryka huvudfrågan:
    Sverige skall inte alliera sig med Amerikas förenta stater och Nato därför att de under tiden efter andra världskriget har bedrivit krig och störtat diktatorer och valda regeringar i en omfattning som saknar motstycke. Resultatet är miljoner döda, sårade och flyktingar (visserligen araber, asiater, afrikaner, latinamerikaner och afrikaner) men, ändå. OBS IRONI!

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Anders Björnssons text vore ännu bättre om han i alla delar strävade efter en fullständigt korrekt historieskrivning.

    ”När det har rått oro i världen, har vi rustat – inte lierat oss, inte lagt oss” skrev Anders B.

    Korrektare vore: ”När det tillsynes har rått mindre oro i vår del av världen, har vi rustat ner så mycket, så att vi inte hunnit rusta upp i tid när mer oro börjat råda i vår del av världen.”

    Vilket i sin tur lett till att vi i viss mån blivit tvungna att ”lägga oss”, och just nu leder till att vi tror att vi är tvungna att ”liera oss”. Med det sista ”vi” menar jag den majoritet av politiker och väljare som är på väg att ansluta Sverige till Nato.

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Jag har svårt att förstå ihärdigheten i din kritik av dem som talar emot ett svenskt Natomedlemskap här på lindelof.nu. Tycker det finns all anledning att förbehållslöst stödja parollen: Nej till ett svenskt Natomedlemskap! Din – i mina ögon – petiga kritik borde du hålla inne med denna korta vår, när vi försöker få gehör för alla goda argument emot ett svenskt Natomedlemskap.

    Men jag tror även att du har fel i sak. Ett land försvaras inte bara med vapen, utan också med försvarsvilja. Det är mycket den som under många år har brutits ner. Det kan låta lite luftigt i diskussioner med till exempel generaler, men är icke desto mer sant.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    På annan plats skrev jag nyss ett förslag om hur olika grupper som tycker ”Nej till Nato” skall komma överens. Det finns ju spännvidd bland Natomotståndare, som till exempel mellan Peter Hultqvist och dig.

    Mina två huvudargument är kanske fel, men ”petigt” är fel ord. Jag menar att de som velat ha både alliansfrihet och ett relativt litet svenskt försvar har varit oansvariga, och att de som inte velat upprusta under senaste halvseklet har orsakat den pågående Natoanslutningen. Jag har inte fått något svar i sak. Anders Björnsson hoppade över nedrustningarnas roll i de senaste 200 årens historia. Eftersom jag tillmäter nedrustning en avgörande betydelse för den nuvarande oförmågan att hindra Natomedlemskap är det inte konstigt att jag påpekar Anders B:s utelämnande.

    Jag tror att det försämrar utsikterna för ”Nej till Nato”, om vi motståndare inte gör upp med nedrustningsidéerna.

    Att skribenter skulle ”hålla inne” med tankar, som vi utformar efter bästa förmåga, är väl inget lämpligt program för tryckfrihetsbastionen lindelof.nu?

    Du skrev: ”Ett land försvaras inte bara med vapen, utan också med försvarsvilja.” Det håller jag med om, och har skrivit i den riktningen.

    Du skrev: ”Det är mycket den [försvarsviljan] som under många år har brutits ner.” Hur gick det till, att försvarsviljan bröts ner, enligt din mening?

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Tänkte att du skulle hugga på det där med att ”hålla inne”. Men här finns en svårighet även för yttrandefrihetsförsvarare. Man skriver inte allt man vet, man väljer medvetet.

    Det är kanske redan för sent. Politikereliten kommer med all säkerhet att skicka in en Natoansökan tillsammans med Finland. Hur Finland kommit fram till sin kovändning i Natofrågan övergår mitt förstånd. Med statsministern Sanna Marin har linjen lagts om. Vad kommer detta sig? Ukrainakriget sägs vara orsaken, men det är antagligen mera av ett svepskäl. Vad som fått Magdalena Andersson och Sanna Marin (skulle kunna vara Anderssons dotter) att ändra kurs får vi nog aldrig veta. Men Stoltenberg har säkert lockat in dem i fållan.

    Nå, visst är även jag försvarsvän, alltså ingen romantisk gerillakrigshajpare, konfliktlösningsspecialist eller radikalpacifist. Men låt oss ta den diskussionen i höst. Det måste vara förnuftigt just nu att ena sig med alla som säger nej till svensk Natoansökan nu.

  6. Arne Börjesson skriver:

    I Ukraina har folkrättsbrott pågåtts sedan Maidan 2014. Då tog de ukrainska nazisterna över, och begick det horribla dådet i Odessa, då man innebrände flera människor i Fackföreningarnas hus.

    Azov-bataljonen, finansierad av Ihor Kolomoisky, som också finansierade Zelenskij i ”Servant of the People”, är en nazifierad entitet, som nu verkar plockas ned av ryssarna i Azovstal/Mariupol.

    Låt oss vara klara med, att Zelenskij-regimen har förtryckt det fria ordet, och möjligen konspirerat med USA/Biden, att utföra biologisk krigföring.

  7. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Du skriver att ”det är kanske redan för sent” att hindra Natoanslutning, och att du är försvarsvän. Jag tycker att ett sista försök för ”Nej”, klockan elva och femtionio, skulle formuleras så här:

    “Nej till Nato, men ni bland oss på nej-sidan som har varit mot svensk upprustning får nöja er med sann alliansfrihet, och måste godtaga att ni aldrig kommer att få påverka försvarets storlek och inriktning”.

    Detta är mer komplicerat än ett enkelt ”Nej till Nato”, men jag tror det behövs för att förmå ett antal Ja-sägare att byta sida.

    Nej-sidans blysänke är bandet till de försvarsfientliga krafterna i Sverige. Miljöpartiets partiprogram: ”Sverige ska ta initiativ till internationell nedrustning och bör gå före och nedrusta utifrån aktuella och politiskt förankrade hotbildsbedömningar.”

  8. Benkt Lundgren skriver:

    Anders Börjesson sväljer den ryska angriparens propaganda med hull och hår. Fast när det gäller det totalt obevisade påståendet om biologisk krigföring från Ukraina/USA reserverar han sig med ”möjligen”. Hans inställning är ändå beklämmande. Men den viktigaste invändningen är denna: Även om det vore sant att Ukraina övertagits av nazister – vad ger det Ryssland för rätt att invadera landet? ”Humanitär intervention?” Vad sådana leder till har vi sett förfärande exempel på i Afghanistan och Irak.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.