Så stod vi där på Sibyllegatan på fina Östermalm i Stockholm. Min samflanör och själsbroder Hasse – tillika träffsäker astrolog, ingen sådan där veckotidningscharlatan – och jag. Utanför Roy Anderssons Studio 24 där hans mycket egenartade filmer kommit till. 

Vi ringde och knackade på. Envist, flera gånger. Ingen respons. Försökte kika in genom skyltfönstren på bottenvåningen för att få ögonkontakt med någon. Inget resultat. Besvikna droppade vi av och lufsade iväg ner mot Humlegården.

Jag minns inte exakt när detta hände. 

Men i filmrecensenten Mårten Blomkvists – svärson till Bo Widerberg som han skrivit boken Höggradigt jävla excentrisk (2011) om – porträtt av Roy Andersson i Sånger från folkhemmet (2023) inhämtar jag att filmkonstnären flyttade till Lund efter att huset sålts för ett par år sedan.

Hälften ägdes efter bodelning vid skilsmässa av hans ex, hon sålde först sin del. Trots att hon, enligt Roy, lovat att inte göra det. Och därmed försvårades betänkligt, kanske rent av omöjliggjordes, hans speciella inspelningsmöjligheter. 

Så gott som alla filmer skapades ju i huset där Roy också hade sin privatbostad. Sinnrikt uppförda scenerier och fyndiga trompe l’oeil-effekter som blivit något av Anderssons signum. Ögat bedrages. Metoden densamma som på målningar ur den europeiska konsthistorien.

Perfektionisten och illusionsmakaren Roy visste hur han ville ha det. I Studio 24 ägde han full kontroll från lös idé till färdig film. Manus användes aldrig. Ett för medarbetarna minst sagt tålamodskrävande arbetssätt. 

Jag googlar och får upp Anderssons adress i Lund. Nära centralstationen. Enligt Blomkvist brottas han med mycket svår artros, rullstol ibland som hjälpmedel. Han har slutat att dricka, var riktigt illa ute. Det förstår man av dokumentären Roy Andersson – A Human Person (2020). 

Han avbryter mitt under en inspelning, drar till ett behandlingshem långt från Stockholm. Men stannar inte tiden ut. Tio dagar, sedan pallar han inte mer. Fadern svår alkoholist (nyktrade till, gick med i Länkarna). Generna, alltid generna. 

Två regissörer sätter jag högst av de blågula. Bo Widerberg (1930–1997), Malmögrabben bakom den enligt min mening bästa svenska filmen någonsin och som jag sett flera gånger, Kvarteret Korpen (1963). Samt göteborgaren Roy Andersson (född 1943). 

Den senares debutfilm En kärlekshistoria (1970) blev en veritabel publiksuccé när den gick upp på biograferna. Vann genast folkets hjärta. Igenkänningen förmodligen oavvisbar. Bertil Norström fullkomligt lysande i rollen som den ”typiske” svenske mannen. En de goda föresatsernas men misslyckandets tillvaro. 

Framgången framkallade, egendomligt nog, en djup depression hos Andersson som flydde till Dalarna och startade hotellverksamhet. Med hjälp av ett lån från Bo Widerberg. Kanske deprimerad över att nu var allt ”efteråt” och förbi. Inga stjärnor längre att sikta mot. 

Det skulle dröja innan han återkom till filmandet med Giliap (1975). Ett dunderfiasko av sällan skådat slag. 

Andersson, man måste också nämna hans prisade reklamfilmer åt både socialdemokraterna och Air France, tjänstgjorde som regiassistent hos Widerberg under inspelningen av Ådalen 31 (1969). Samma andas barn. På flera plan.

Båda arbetarklass. Båda med ett bestående hat mot överklass och överhet. (2010 tilldelades för övrigt Andersson det av Jan Myrdal-sällskapet instiftade Leninpriset.) Båda besvikna över socialdemokratins förfall. Båda utstickande regissörer i Bergmans diskursiva filmland. Begåvade med ett alldeles eget filmspråk. 

Och båda fångande, mer än någon annan sedan August Strindberg, den svenska folksjälen. 
Verklighetens folk brukar det heta om dessa med vardagen på sina axlar bärande.

Helt ”vanliga” människor. Andersson använde sig av amatörer som hans medarbetare letade på IKEA och andra folktäta ställen. ”Karaktärer” sa han själv. 

På duken sårbara. Skyddslösa. Oförlösta. Ordfattiga. Ledsna. Jag minns dem från Sandviken och min uppväxt.

Ömheten för dessa vingklippta och tilltufsade förblir stor hos mig, bruksgrabben. Andersson förstärker den. Hans respekt och medkänsla – äkta solidaritet – för dessa människor som Strindberg skulle ha sagt att det är synd om genomsyrar filmerna. 

Det lär väl knappast komma, men vad vet man, någon mer film från Roy Andersson. Hans sista, om det nu var det, Om det oändliga (2019) dröjer sig kvar i mitt sinne. Hans grågröna tablå-estetik. Man känner omedelbart igen en Roy Andersson-film när man ser den. 

På pricken hans samhällsbild. Detta ÄR Sverige. Eller, detta VAR Sverige. 

”Blott Sverige svenska krusbär har”, för att låna ett citat från Almqvist. Men bara om vi bortser från mångkulturen och hur landet radikalt har förändrats i riktning mot heterogenitet. Samtidigt som nyliberalismens marknadsfundamentalistiska hegemoni sänkte sig över landet. 

Sångerna från folkhemmet har tystnat med Roy Andersson.

Föregående artikelFredsprojekt?
Nästa artikelNär Kristina kom till Vilda Västern
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

3 KOMMENTARER

  1. Om och om igen får vi läsa Hemsöborna. Kanske lyssna till Ulf Palmes fantastiska berättarröst i inledningen av TV-versionen från 1966:

    ”Ekan plaskade fram genom holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom kobbarna och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke”

    Det där är svenska krusbär det!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.