Sanningsenlig och gripande film kan ändå vara krigspropaganda

Klipp ur en trailer

Så här inleds Jacob Lundströms recension i DN den 12 mars av den Oscarsnominerade dokumentärfilmen ”Till min dotter” på svenska “For Sama” i original:

Filmaffisch. (Regi: Waad Al-Kateab och Edward Watts. Medverkande: Waad Al-Kateab, Sama Al-Kateab, Hamza Al-Kateab med flera.)

“‘Till min dotter’ är ett kärleksbrev till Sama som föds medan bomberna faller över Aleppo. Ett litet mirakel i dödens skugga. Den intima dokumentären formar sig till en svåruthärdlig men oundgänglig krigsskildring från de ändlösa striderna i Syrien.

När bomberna regnar över Aleppo skyndar sig den syriska kvinnliga journalisten Waad Al-Kateab ned i underjorden men fortsätter hela tiden att filma. Det handlar på samma gång om videoaktivism, i form av desperata rapporter till omvärlden, och om en existentiell kamp med kameran som verktyg.

Den Oscarsnominerade dokumentären ‘Till min dotter’ är utformad som ett brev till Sama, regissörens barn som föds mitt i kriget. Hennes namn betyder himmel på arabiska, men i filmen hotar stridsflygplan från skyarna. Familjen lever på improviserade sjukhus, där Samas pappa är läkare. När byggnaden bombas sönder och samman, och flera av hans kollegor omkommer, finns det ingen tid att sörja.

Waad Al-Kateabs skildring inifrån belägringen har onekligen ett annat perspektiv än ditresta korrar eller fjärran analytiker. Här finns knappast någon geopolitisk överblick men väl en överväldigande omedelbarhet. Livet som ändå pågår samtidigt som döden ständigt och urskillningslöst hemsöker östra Aleppo. Bilderna är fasansfulla, men utan spår av spekulation.”

Sug lite på slutet av den sista meningen: … men utan spår av spekulation.

En jämförande historia
Mot denna historia ställer jag följande som jämförelse:

Min farfars föräldrar, Boel och Jöns Lindelöf, utanför stugväggen.

Min pappas kusin Margareta Lindelöf från Halmstad var en lyckligt lottad ung flicka i början av 1900-talet. Hennes farföräldrar Boel och Jöns Lindelöf var ett fattigt och strävsamt par från byn Klappe i skånska Farhult. Jöns var smed.

Men min pappas farbror Janne Lindelöf (Margaretas pappa) var en begåvad och ambitiös pojke som lyckades arbeta sig upp till en ställning som respekterad handelsman i Halmstad på 1920-talet. Affären hette för övrigt Lindelöfs.

Lindelöfs hade goda affärer med Tyskland och starka förbindelser knöts. Margareta gifte sig med mjölnaren George Fiedrich från Nordheim i södra Tyskland där de bosatte sig och fick två barn.

Så kom det för alla oönskade kriget. Barnen var små, Georg jobbade för att alla skulle kunna få bröd och var på så sätt viktig för folkförsörjningen. Därför slapp han i det längsta att bli inkallad.

Vid nyåret 1944 var emellertid situationen för Tyskland helt desperat. Den tyska offensiven österut ”Barbarossa” hade kört fast och resurserna började tryta. I januari tvingades de sista tyska personalreserverna in i ett sista desperat försök att hejda den sovjetiska motoffensiven. Georg och resten av alla återstående unga pojkar fick en 5 dagars utbildning till soldater och sattes på ett tåg till den ukrainska fronten. George och ett par andra livrädda killar sattes att bevaka en vägspärr.

Efter några dygn kom ryssarna. De sovjetiska stridsvagnarna märkte knappast att de körde över vägspärren och förintade Georg och hans olycksbröder. Ingen har kunnat finna ens något spår efter dem.

Margareta lyckades 1945, efter svåra umbäranden, med sina två små barn ta sig till Lübeck och sedan vidare med de vita bussarna hem till Halmstad.

Sensmoral
I våra ögon idag befann hon sig med sina barn på fel sida i kriget. Men det var inget hon valde. De bara hamnade där. Personliga och mänskliga tragedier utspelas på båda sidor i alla krig.

Om Margareta haft en modern kamerautrustning hade hon kunnat filma händelseförloppet och låtit skickliga redigerare klippa ihop en tragiskt dramatisk film med samma ingredienser som i ”Till min dotter”. Vi ska dock vara tacksamma att hon inte hade de möjligheterna.

Av samma skäl kan man beklaga att filmen ”Till min dotter” nu hajpas så till den milda grad. Syftet är uppenbart, att nu – på avgrundens kant – skönmåla blodtörstiga islamister och skymma det lömska och grymma krigsspel som sedan 2011 drivits mot Syriens lagliga regering av framför allt USA och dess allierade.

Jacob Lundström skrev också: “Här finns knappast någon geopolitisk överblick…”, vilket jag enkelt kan instämma i. Men var finns den kritiska distansen och förnuftet? I sitt sammanhang blir filmen politisk skönmålning av grova krigsbrott i klass med Leni Riefenstahls mästerverk.

... är läst 1065 gånger!

  11 kommentarer for “Sanningsenlig och gripande film kan ändå vara krigspropaganda

  1. Leif Stålhammer skriver:

    Ett bra exempel på den moderna krigföringens kanske viktigaste ingrediens, propagandan. I och för sig inget nytt. Se Myrdals Sälja krig som margarin. Steigan kallar det att skapa ett “Hitlermoment” som leder till att även pacifistiska präster kräver bomber över den som mördar sitt eget folk. Khadafi, Saddam Hussein och Assad, bara för att ta några aktuella exempel. Vi minns också gossen på stranden och alla barn som räddas ur ruiner av de Vita Hjälmarna. Sånt fungerar när det får stå oemotsagt, vilket det oftast får.

    Kontrollen över media har aldrig varit viktigare än nu. Det finns flera intervjuer med Assad som gjorts av västliga journalister som man kan se om man är intresserad av denne “massmördare”.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Du skrev att vi skall vara tacksamma att Margareta inte hade möjlighet att göra en film om sin familjs flykt 1945. Jag skrev ner några tankar om liknande frågor i en artikel som du publicerade.

    Min tes i den artikeln var att ”treaktantsbrott” är annorlunda på ett sätt som de flesta inte har tänkt på. Vi tänker oftast att brott har två aktanter: gärningsman och brottsoffer. Filmen från Aleppo är inte ett brott, men din tankegång är väl denna: Den klandervärda aktanten är filmmakarna; den andra aktanten är den dumma allmänheten, som kommer att påverkas av filmen och stödja de regeringar som begår brott mot Syrien; den tredje aktanten är offret, Syrien och dess folk. Modellen förutsätter att folket (men inte vi) är enfaldiga.

    Jag föreslår att alla åsikter och perspektiv publiceras, även vinklade, och även Margaretas, om hon hade filmat. Sedan litar man på att folket är klokt. Ansvarslöst av mig?

  3. Gösta Lilja skriver:

    Waad Al-Kateab har, medvetet eller omedvetet, arbetat för den väststödda främlingslegion som terroriserat Syrien och Irak under ett decennium. I samband med att den syriska armén befriade Aleppo flydde hon enligt uppgift till Storbritannien. En variant av Stockholmssyndromet kanske?

    Att filmen uppmärksammas och får priser är naturligt. Vi lever ju i en tid när filmkonsten och konsten att förställa sig premieras mer än någon annan mänsklig egenskap i galor världen över. Verkligheten bakom den verkligheten göre sig inte besvär vare sig i Washington, Haag eller msm.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Jag vet inte riktigt om jag hänger med här, men det var för att belysa svårigheten i alla bedömningar och behovet av förnuftiga tolkningar som jag återgav Margaretas historia. Många skulle nog vilja glömma hennes historia. Jag fick av en slump reda på den för cirka en månaden sedan. Mina äldre släktingar kände säkert till den, men bäddade in den i glömskan.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Jag är ledsen om jag missförstått, men jag uppfattade artikeln så här: Vi må ”beklaga” att ”Till min dotter” som är ”krigspropaganda” och ”politisk skönmålning av grova krigsbrott” har blivit ”hajpad” eftersom, förmodar jag, den kommer att förleda allmänheten i alla länder att ej arbeta politiskt mot de ”blodtörstiga” icke-statliga aktörer och ”lömska och grymma” statliga aktörer som begår brott mot ”Syriens lagliga regering” (och därigenom mot Syriens folk och freden). På liknande sätt skulle en hypotetisk Margareta-film ha blivit folkförförande tysk-nationalsocialistisk revanschistisk propaganda, så vi skall vara tacksamma att Margareta-filmen ej existerar.

    Enligt artikeln och kommentarerna finns en kognitiv elit (Jan M, Steigan, Leif S, Gösta L, Knut L, jag själv med flera) som intellektuellt står över den dumma folkmajoriteten och inte låter sig krigshetsas.

    Min hädiska tanke är att börja förutsätta att ”den kritiska distansen och förnuftet” finns hos envar medborgare.

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Med ditt resonemang faller all kritisk analys och hamnar i facket förtäckt krav på censur. Eller; det är ingen idé att kritisera en krigspropagandistisk film, folk i allmänhet begriper säkert det ändå. Eller; den skeva bild av internationella förhållanden som ges av våra dominerande medier genomskådas säkert av gemene man utan att att jag (och några andra självutnämnda elitister) behöver sätta mig på höga hästar och uttrycka sin mening offentligt etc, folk begriper ändå.

    Eller har jag missförstått dig?

  7. Anders Romelsjo skriver:

    Detta är bara en av filmerna som glorifierar terroristerna i Syrien. Vi har filmen “The Cave” som också nominerats till en Oscar för bästa dokumentär. Den skildrar en kvinnlig läkare som uppges arbeta som läkare i ett sjukhus i östra Ghouta, förstad till Damaskus. Området kontrollerades då av terrorister som närmast tillhörde HTS, Hayat Tahrir al-Sham, d v s syriska grenen av al-Qaida och deras allierade med en ideologi som är ungefär densamma som IS. Hon skildras närmast som en ängel i den officiella trailern från National Geographic. Svenska skattemedel har stått för 51% av den totala budgeten på 18,4 miljoner dollar.

    Filmen ”The White Helmets” fick 2018 ”Oscar” för bästa dokumentär.

    TV2 visar ”The last men in Aleppo” – propagandafilm för terroristvännen White Helmets 2018.

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Det är nödvändigt med offentlig kritisk analys och publicering av korrekta fakta när en skev bild ges i de stora massmedierna.

    Du och kommentatorerna har säkert till stor del rätt om propagandans funktion. Jag bara tvekar en smula på den spridda vänsteruppfattningen att det lättledda folket låter sig vallas än hit, än dit med propaganda. Finns det inte en risk att vi fastnar i ett evigt negativt synsätt?

    Det som fick mig att skriva min ursprungliga kommentar var inte att du kritiskt analyserade föreliggande film, utan att du skrev att vi skulle vara tacksamma att din äldre släkting inte kunde använda sin yttrandefrihet till att spela in en film. Den skulle kanske blivit redigerad och producerad av personer vars politik vi skulle ogilla och ”hajpad” av dåliga organisationer som Hjälpkommittén för Tysklands barn. Men ”tacksamma” höll jag inte med om.

  9. Leif Stålhammer skriver:

    J A Götesson!
    Hört talas om Göbbels och Riefenstahl? De lyckades rätt bra med krigshetsning, eller? Men tyska folket var inga idioter. Egentligen räcker det att vara läskunnig, kritisk och nyfiken och inte svälja det som förmedlas av diverse “korrar”. Men vi missförstår kanske varandra; ur folkmajoriteten kommer – måste komma – den “kognitiva elit” som genomskådar krigspropagandan och slutligen sätter stopp för den. Och den finns där och väntar på alternativ till dagens mediecirkus. Om inte, vore vi illa ute. Den självutnämnda elit som tror sig stå över det dumma folket kan väl gå in i något statsfinansierat riksdagsparti…

  10. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Här kommer ett bidrag från Ryssland, med fokus på slaget vid Rzjev, ett närmast okänt slag under det stora fosterländska kriget, men som under 1942/43 kostade Röda armén enorma förluster (engelsk textning finns).

    Notera hur man efter 4.20 diskuterar hur det stora fosterländska kriget numera har blivit en slags karneval i Ryssland. Mannen som uttrycker den uppfattningen har själv spelat i flera ryska krigsfilmer.

    Mycket intressant är också de återkommande inslagen med en intervjuad veteran, 94 år.

  11. Jan Arvid Götesson skriver:

    Leif Stålhammer!
    Det är bra att nagelfara publicerade verk, och det kan vara rätt att skriva att någon ger en helt felaktig bild och ett felaktigt perspektiv; det är bra om man sakligt visar att en film förtiger brott eller framställer förbrytare som rättrådiga.

    Jag har inga invändningar mot huvudriktningen i denna diskussion, men jag vill införa en nyans: Om man argumenterar att ”ni har blivit lurade av krigspropaganda” uttalar man sig i onödan om andras bristande fattningsförmåga.

    Låt mig jämföra med en rubrik från Aftonbladets kultursida: ”Dagens Nyheter ägnar sig åt populism” i stället för att rakt och enkel skriva att DN har fel. I ordvalet ”populism” ligger uppfattningen om att det finns ett ledarskikt och en dum populas. Populasen ligger alltid redo att bli lurad i fel riktning om någon i ledarskiktet bryter mot reglerna och väljer att använda sig av populistisk retorik. Så länge hela ledarskiktet från ”vänster” till ”höger” avstår från populism är allt frid och fröjd.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.