Bild från Sara Lidman på Facebook
När mina föräldrar sommaren 1950 lämnade sitt Västerbotten och slog sig ned i södra Sverige var det viktigt att föra med sig några övergångsobjekt. Dessa var: palten, surströmmingen – och Sara.
Därför blev Sara Lidman nästan som en nära släkting till mig. Släkting var hon inte. Men nära var hon. Min mamma växte upp i Österjörn, Sara i Missenträsk. Stationssamhället Jörn var övre Norrlands eget Krylbo och var det självklara navet även för alla småbyar runtomkring samhället. Sara, liksom mamma var Jörsare. Och jämngamla var de. Och Sara blev min egen ”jag mötte Lassie”.
”Om du liks ska gå till biblioteket”, sa mamma, ”kan du väl låna en Sara Lidman åt mig.” Men på biblioteket i Tierp kände man bara till Sven Lidman, så jag kom hem med fel Lidman. Men för mig blev Sara Lidman mer och mer rätt. När Vietnamrörelsen formerade sig i mitten av 1960-talet stod hon där. Håret spretade som ett igelkottaskinn, FNL-märket satt stadigt på hennes polokrage – och så talade hon. Bakom hennes akademiska bildning hörde jag hemlandstonerna. Om Sara är där, då ska också jag vara där, tänkte jag, och anslöt mig till närmaste FNL-grupp. Och 1966 köpte jag Samtal i Hanoi till mamma. Nu blev det rätt Lidman.
Idag blir hon 100 år. Ja, hon lever ju inte i denna värld längre. Men hon lever! Det intygas till och med på hennes gravsten: Lev! Och i en av gravarna bredvid, där på Österjörns kyrkogård, vilar min morfar och mormor. Lev!
Jernbanan
Efter ett drygt decennium i Vietnamrörelsens tjänst, ja, hon var verkligen en av de trägnaste arbetarna i vingården, reser Sara hem till gården i Missenträsk. Den 4 augusti 1975 skriver hon i sin dagbok: ”Jag har alltså flyttat hem.”
En ny tid väntar. Hon börjar genast samla in, sortera och bygga upp ett material (människor och händelser) för det hon föresatt sig: Hon ska skriva Boken, boken om Jernbanan. Det kommer att ta henne över tio år och resultatet är 1.575 unika romansidor om vad som tilldrog sig i Norrlands inland under slutet av 1800-talet när Jernbanan skulle dras.
Dagböckerna
Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975–1978
Annelie Brännström Öhman
Albert Bonniers förlag, 2014
Om denna oerhörda författargärning har litteraturvetaren Anneli Brännström Öhman ställt samman och kommenterat (och då och då med säker språkkänsla ”översatt” från bondska) Sara Lidmans dagböcker under tiden 1975–1985. Det var den tid det tog att skriva Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Den underbara mannen, Järnkronan (de resterande två romanerna Lifsens rot och Oskuldens minut skrev hon senare).
Dagböckerna, under samlingsnamnet Stilens munterhet, är i sig en roman och innehåller förutom mycket intressanta anteckningar om skrivprocessen, även rader om den omöjliga kärleken till Fågel (Eskil Almgren) och som det kan vara i en dagbok, skvaller om författarkolleger och folk i byn. Saras syn på grönavågen-ungdomarna som ”går en sorts folkhögskola i Stensträsk” är obetalbar.
Vi får också följa Sara på forskningsresor till Gråträsk, Stensträsk, Ullbergsträsk, Granbergsträsk, Glommers (-träsk) och alla andra träsk i Skellefteå älvdal. Vi följer också med på resorna till sjukhemmet i Jörn där Saras mamma och pappa vårdas. Pappa, idolen, heter i dagboken genomgående Andreas, mamma Jenny, rivalen, får heta ”mamma”.
Splittringen
Men dagboken innehåller även den oerhörda smärtan hon känner över att ha svikit Vietnam. Hon skulle ju ha skrivit Boken om Vietnam också. Men det blir inte så: ”Men jag har ett Vietnam i Västerbotten”, försöker hon urskulda sig. Men skulden ger aldrig vika.
Känslan av svek är stor och blir avgrundsdjup när det visar sig att hela den rörelse, till vilken hon givit sitt liv, går en annan väg än hon. När segern i Vietnam är vunnen första maj 1975 byter kamraterna från FNL-grupperna sida. De går helt oväntat emot Vietnam! Redan innan kriget hat tagit slut har de ledande inom DFFG (De Förenda FNL-Grupperna) valt att ställa sig på Kinas sida i den sino-sovjetiska konflikten. Sara kommer att stå ganska ensam vid Vietnams sida. Hon tyr sig till Vietnams ambassad i Stockholm, MadameThi Binh är ju en nära vän till Sara. Ambassadens ledning är nog så uppfordrande, står det i dagboken, mot sin trogna vapendragare. Bredvid Sara hittar vi alltså de sovjettrogna, de som finns på ambassaden och inom VPK (sedermera APK) samt Peter Weiss. Dessa får nu företräda Vietnam. De andra följer Jan Myrdal och Kina, inklusive Kampuchea.
Allt ställs på sin spets när Vietnam julen 1978 invaderar Pol Pots Kampuchea. Då brakar helvetet loss i den svenska före detta Vietnamrörelsen. Och Sara blir måltavlan! Dagboken fylls av Saras hat och förtvivlan mot de gamla vännerna. Så här kan det låta:
”Nu är Jan Myrdal galen.” ”Hetsen mot Vietnam är obeskrivlig. Obeskrivlig. Ondskan lyser mellan raderna. Jag faller.”
”Jan Myrdals oerhört dolt rasande ansikte, det finns en vrede så djup som om karlen skulle kunna explodera vilket ögonblick som helst.”
Hon får stark kritik från många håll. Men Sara biter tillbaka: ”Stefan Lindgren!!! Usch”. ”Lars Åke Augustson den lille krubbitaren som sparkat mig på benen diverse ggr.” Och till och med ”Mikael Nyberg detta älskade gudbarn” står på den andra sidan och skäller. Det gör även Liv Ullman: ”Du ljuger Sara Lidman”, skriver hon i Aftonbladet. När Sara besöker Piteå för att ”förklara Vietnams sak” möts hon också där av motstånd från de som ”tidigare varit FNL:are”.
Hon söker stöd hos sina kamrater inom den sovjetiska sfären (dit Eskil Almgren hör). Och skrivandet av Boken verkar ge lindring. ”Jag lever med Hagar och Anna Stava”. Vintern 1980 skriver hon: ”Men i Missenträsk lyser solen och snön är gnistrande vit och himlarna lågar.”
Under dessa år (1975–1985) var jag en av dem som stod på barrikadens andra sida. Jag stod emot Sara, min barndoms Jeanne d´Arc. Det var inte roligt och böckerna om Jernbanan fick därför vänta något år.
De hemska åren
När jag nu (efter snart 50 år) läser Sara Lidmans dagböcker erfar jag stark olust av minnet från de hemska åren som drabbade Sara och oss andra. Åren när vi sprack mitt itu och hamnade i olika läger. Motsättningarna blev antagonistiska skulle Mao Tse-tung ha sagt, men han var ju också död. Vad hemskt livet och politiken kan vara! I dag på Saras 100-års dag, står vi, de gamla (ja, nu är vi dessutom rejält gamla) kamraterna åter på olika sidor i synen på krigen som rasar i Ukraina och i Gaza. Oförsonligheten är densamma. ”Malande SKP-typer”, skrev Sara. Och nu mal vi igen.
Men i oförsonligheten under slutet av 1970-talet lyckas Sara ändå skriva Boken. Kan det till och med vara så att den stora konflikten om de utrikes ärendena gynnade Saras fokus på sitt eget inre Hjortronland? Hur som helst med det. Boken kommer ut i omgångar och gör hela tiden stor succé. Den inbringar stipendier och priser och kan tillfälligt lösa de ekonomiska problemen (skatteskulder och annat) som följer henne i Missenträsk. Sveriges en gång den mest framgångsrika, och rika, debutanten (Tjärdalen, 1953) är fattig när hon skriver Jernbanan.
Efter 1983 lugnar de politiska konflikterna ner sig, men då är också Peter Weiss, Birgit Ståhl-Nyberg, Eskil Almgren och de andra kamraterna döda. Men Jernbanan (Boken!) är klar. Sara är folkkär igen, och nu äntligen läser jag Boken som utspelar sig i min mammas hembygd. Jag är begeistrad och säger som Sara: ”Jag har alltså flyttat hem igen.”
Träden
Sara orkar åter ta ställning för träden. Träden i Västerbotten. En gång skrev hon om träden i Vietnam. Men det finns ju ett Vietnam i Västerbotten också.
Tack för en väldigt fin introduktion till detta stora författarskap!
Sara Lidman var förvisso bland de främsta när stödet till Vietnams kamp mot USA-imperialismen formerades och blev framgångsrikt. I detta var hon en förgrundsgestalt och ett föredöme, hos vilken det lidelsefulla, det känslosvallande var ett signum. Så startade även mina utblickar mot världen i tidiga tonåren. Blodröd svällande harm över upptäckten att stor ofta slår liten. Med den kom också frågan: Var britter, fransmän, amerikaner mer ondskefulla än andra folk? Det verkade ju orimligt.
Så kom Lenins verk om imperialismen för mina ögon och därmed ett antal rimliga förklaringar. Det fanns mer att läsa och till de uppflammande känslorna kunde nu också en fastare teoretisk grund läggas. Någonstans där blev Sara Lidman för mig enbart eldsjälen, och inte den till vilken jag sökte mig för att få världen förklarad.
Så utan att jag läst något skönlitterärt ur hennes hand blev hon bortvald. Först då nästan 50 år passerat upptäcker jag denna fantastiska författare och läser i snabb följd alla hennes skildringar av livet i Västerbottens skogsland.
Jag gissar att de flesta av denna bloggs tillskyndare läst Sara, men finns där någon som olyckligtvis – likt jag själv under alltför lång tid – gått henne förbi, ber jag den att skyndsamt reparera misstaget. Stor läsupplevelse utlovas.
Det är fint att lindelof.nu tar in min text om Sara 100 år. Jag har haft förmånen att under många år kunnat publicera mina artiklar här på lindelof.nu. Knut L är en fena på att göra en smaklig layout på en text. Och bloggen har dessutom under åren varit föredömligt allsidig. Tack för det.
Jag passar också på att tacka för mig.
Under många år utforskade jag Lev Semjonovitj Vygotskijs (1896–1934) liv och gärning i Orsja, Gomel och sedermera Moskva. Under mina studier lärde jag mig mycket om den judiska värld som Vygotskij var en del av. En värld som då, av den ryska tsarismen, var begränsad i det som på engelska kallas The Pale of Settlement, eller Shtetl på jiddisch. Detta judiska bosättningsområde sträckte sig från Litauen (Vilnius kallades för Nordens Jerusalem) i norr genom Polen, Bela Rus och Moldavien ned till Ukraina i söder. Berättelsen om Spelman på taket utspelar sig i The Pale. (Efter andra världskriget var den judiska befolkningen i dessa länder nästan utrotad.) Under ”åren med Vygotskij” lärde jag mig också att uppfatta antisemitismens olika former. Därför känner jag numera igen lukten av antisemitism på långt håll. Idag finns det inlägg på lindelof.nu som luktar illa av just antisemitism.
Jag vill inte vara i närheten av den och pausar härmed mitt engagemang på lindelof.nu.
Jag har haft mycket stor behållning av att följa Leif S här på lindelof.nu, och blir nu oerhört besviken. Vore det inte bättre att vädra och/eller påtala att den som sprider odören bör sluta?
Jag vet att Leif Str känner tveksamhet till en del som skrivits här om Israel-Palestinafrågan i samband med det senaste Gazakriget. Ämnet är ju så laddat p g a den närmast obeskrivbara Förintelsen under andra världskriget. Det har skapats ett tal-tabu. Varje försök att finna nya vinklar eller komplikationer i den berättelsen tillåts inte. Som redaktör är jag minutiöst noga med att inte snudda vid något som kan lukta antisemitism. Jag försöker i det längsta att hålla denna rågång.
Judendomen är en religion, som självklart finns i en kultur. Vad som är hönan och ägget i denna växelpåverkan kan jag inte säga. Man säger gärna ”av judisk börd”, men inte lika självklart ”av kristen börd” eller ”av muslimsk börd”. Varför kanske någon kan förklara. Själv är jag delvis av ”judisk börd”, min mormors pappa var jude i Göteborg på 1800-talet. Men jag skulle aldrig säga att jag har ”judiskt i mina ådror” t ex. Det har aldrig varit någon stor sak i vår släkt vad jag märkt. Vet inte varför. Min faster gifte sig med en judisk läkare på sent 30-tal, vilket genast blev ett stort problem i den familjen, då min farfar hade sina affärsförbindelser främst med Tyskland, som då blivit Nazityskland.
Min enkla inställning i denna svåra fråga är att sionism och judendom är olika storheter som t o m kan komma i svår konflikt med varandra. Många inom judenheten är t o m antisionister (Miko Peled t ex). Försöker hålla mig till detta i redigeringen. Det händer att jag stryker i kommentarer eller i inlägg där jag känner minsta lilla lukt av gamla antisemitiska (judefientliga) myter. Men våra luktsinnen är lite olika känsliga idag då Israel/Palestina-frågan brinner med full hetta i hela världen.
Jag beklagar förstås också att Leif Str pausar sin medverkan här på lindelof.nu på denna årets sista dag.
Jag antar att det till viss del kan vara mina funderingar som ställer till det i kommentarsfälten. Jag kritiserar kristna sionister och inga andra. Sedan anser jag att det är viktigt att uppmärksamma vad som i dag sker med kvinnor och barn i läger öppnade 1948 alldeles oavsett vad som hände med människor i läger stängda 1945.
Gott Nytt År till alla och envar.
Leif Str!
För mig som stort uppskattat dina folkbildande textrader och i övrigt berättelse om intressanta ämnen finner jag det trist att du kommer att pausa din medverkan på lindelof.nu.
Under min promenad i dag lyssnade jag på programmet Sommar&Vinter P1 där Åsa Wikforss talade om
betydelsen av folkbildning och demokrati. Och du Leif Str gör skillnad till fördel i det avseendet så jag hoppas att det enbart blir ett kort uppehåll.
Det är en märklig text av Leif Strandberg när han först hyllar lindelof.nu för allsidighet och sedan känner lukten av antisemitism på långt håll. Är kritiken riktad mot Knut L eller kommentatorerna?
Den stora frågan idag är ju hur Israel skall försvara, enligt Al Jazera på min TV, 21.000 dödade och 56.000 skadade Palestinier. Proportionellt i förhållande till Hamas attack?
Kan inte någon hjälpa till och förklara ”Vem är Jude och och vilka är semiter?”.
En sak är väl belagt, att det var inte palestinier som dödade miljontals judar i förintelselägren och att sedan 1948 har, enligt Ilan Pappe, 700.000 fördrivits och lever fortfarande som bostadslösa i läger.
Är övertygad att Leif Strandberg återkommer till lindelof.nu. Förhoppningsvis lite tydligare i sina texter och skall man ta FiB/K:s paroller på allvar så är väl texterna OK. Man försvarade ju Faurison tidigare och där luktade det ordentligt.
Nu har jag hittat vad ”semiter” är för folkslag hos min kompis Ajram Kajbrink. Att använda anti-semitism verkar vara en mycket besvärlig beteckning.
”Semiter är följande folk: Araméer, Fenicier, Hebréer, Kananéer, Araber, Etiopier, Eritreaner, Akkader, Amoriter, Assyrier, Babylonier, Kaldéer. Det är trots detta bara judar som avses när man talar om antisemitism. I den judiska propagandan har man låtsas som att ickejudiska semiter inte existerar.”