Saringas eller ingen saringas – det är frågan

För några veckor sedan läste jag en 35-sidig pamflett betitlad Trumps röda linje (Karneval förlag) med den amerikanske journalisten Seymour M Hersh i rollen som författare. Texten, som i praktiken är ett enda långt reportage, offentliggjordes den 26 juni i fjol i den tyska dagstidningen Die Welt.

Ämnet för Seymour H:s betraktelse är det ödesmättade skeendet i den syriska staden Khan Shaykoun tisdagen den 4 april 2017. Det var ju där och då som den sittande regimen i Damaskus med president Bashar al-Assad i spetsen kallblodigt dödade något hundratal av sina egna medborgare i ett medvetet iscensatt gasanfall. Enligt samstämmiga uppgifter hade man använt sig av det ytterligt dödsbringande ämnet sarin. Förfaringssättet var givetvis brottsligt och helt i strid med internationella konventioner.

Men var det som sades bevisligen sant? Det kan jag inte avgöra på egen hand. Dock är det ställt utom tvivel att Hersh bestämt avvisar den officiella version som jag nyss redovisade. Enligt honom förekom över huvud taget inget avsiktligt gasangrepp.

I stället var det så, skriver han, att ryssarna hade överlämnat en konventionell 227-kilos styrbar bomb till sina allierade i det syriska flygvapnet, eftersom man via sin underrättelsetjänst fått indikationer på att flera tongivande jihadister skulle sammanträda i ett tvåvånings betonghus i Khan Shaykouns norra del och att dessa, i egenskapen av Guds heliga krigare, inte förtjänade något annat öde än att avlivas.

Syriska elitmän använde den styrbara jättebomben på därför avsett sätt, och klockan 06:55 (lokal tid) den 4 april träffades betonghuset helt enligt planerna. Fyra jihadister, av vilka ett par tillhörde den al-Qaida-anknutna grupp som tidigare hette Jabhat al-Nusra (’Nusra-fronten’), dödades omedelbart. Ett okänt antal chaufförer och säkerhetsvakter strök också med. I så måtto lyckades operationen.

Emellertid kom själva huvudexplosionen klockan 06:55 att utlösa ett antal sekundära explosioner rätt så omgående, beroende på att gödningsämnen, saneringsmedel och mängder av vapen bunkrats upp i det beskjutna husets källarutrymmen. Följden blev att ett mycket giftigt gasmoln bildades och spred ut sig över staden, där ångorna hölls kvar på marknivå av den täta morgonluften. Detta ledde i sin tur till att ytterligare offer krävdes, såväl barn som åldringar, eventuellt så många som ett hundratal.

Hur som helst var det aldrig tal om en uppsåtligt iscensatt gasattack av regimen al-Assad – inte enligt Seymour Hersh.

Endast två dygn senare, torsdagen den 6 april, kom den US-amerikanska ”hämnden” för det påstådda gasangreppet. Vedergällningen bestod i att 59 stycken Tomahawk-missiler fyrades av mot den syriska flygbasen Shayrat nära den regimkontrollerade staden Homs från de båda jagarna The Porter och The Ross i Medelhavet. Aktionen var uppenbart folkrättsstridig, men skadorna blev relativt harmlösa – så-vitt jag förstår med avsikt. Troligen var missilattacken först och främst bara ett sätt för Donald Trump att spänna musklerna i ett läge, där han anklagades för bristande handlingskraft. Om sarin kommit till användning eller inte den 4 april förvandlades i det perspektivet till en ickefråga. Tomahawk-aktionen av den 6 april fick närmast reflexmässigt ett väldigt stöd i den US-amerikanska medievärlden. Det bör inte förvåna någon.

Här i Sverige kom Trump-aktionen helt i skymundan på grund av det bestialiska terrordådet i centrala Stockholm fredagen den 7 april.

Men nu förhåller det sig så att mycket av det som jag hittills sagt och skrivit i detta inlägg kompliceras av en annan omständighet, nämligen den omständigheten att en FN-baserad granskningskommission i slutet av oktober 2017 slog fast att regimen al-Assad verkligen dödade något hundratal av sina egna med sarin den 4 april i Khan Shaykoun.

Å ena sidan har vi alltså Seymour H:s ambitiösa och trovärdiga reportage, å den andra en officiell FN-utrednings resultat att ta hänsyn till. Vad kan man lita på – och på vem? Själv har jag, som sagt, ingen deciderad uppfattning och vågar inte ta gift på vare sig det ena eller andra.

Men visst – på strikt logiska grunder tror jag snäppet mera på Seymour Hersh än på FN-rapporten. Ty dels vet jag att syrierna under ganska lång tid ridit på en framgångsvåg i kriget och att ett gasangrepp på den egna befolkningen i april 2017 hade varit rent kontraproduktivt, gränsande till politiskt haveri, och dels vet jag att den ryska stridsledningen skulle ha blivit vitglödgat ursinnig, om regimen al-Assad plötsligt börjat använda sarin i oträngt mål. Jag vet också att al-Assad skylldes för att ha gasat ihjäl sin egen befolkning redan 2013, men att anklagelserna inte heller då kunde verifieras på tillförlitligt sätt.

Kriget i Syrien är ett ”ombudskrig” med stridande från bl a Saudiarabien, Turkiet, Qatar, Tunisien och Islamiska Staten, där alla parter har en egen agenda. Samtidigt står det klart att Saudiarabien, Turkiet och Qatar samt några av gulfstaterna i betydande utsträckning – om än långtifrån alltid och långtifrån hundraprocentigt – går USA:s ärenden. Naturligtvis har också Ryssland sin agenda. För min del har jag inga som helst illusioner om Putins och hans oligarkers framfart på den internationella scenen. Något sådant vore långt värre än ett brott; det vore ren och oförfalskad dumhet.

Kriget i Syrien är också ett propagandakrig och detta kanske i än högre grad än vad som mestadels är fallet. Regimen al-Assad är utan tvekan auktoritär men inte nödvändigtvis fullt så despotisk som man i åratal velat få oss att tro. I produktionen av alternativa fakta och fingerade nyheter har de stridande i Syrien varit världsledande alltsedan 2011 och är så fortfarande. Till detta kommer att den paranoide gaphalsen i Vita Huset inte precis gjort det lättare för oss andra att vaska fram oförytterliga sanningar i denna den bästa av världar.

Som avslutning bör väl sägas att Seymour M Hersh blev känd för en bredare allmänhet när han, 1969, avslöjade den s k My Lai- eller Song My-massakern i Vietnam-kriget. För den insatsen tillerkändes han Pulitzer-priset.

Dela detta inlägg...
  • 23
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “Saringas eller ingen saringas – det är frågan

  1. Lars Jansson
    2018-01-23 kl. 13:27

    Att ta gift på något är aldrig lämpligt, men jag sätter ändå en slant på att Seymour Hersh version är rimligare. Hersh har inte bara avslöjat Song My-massakern utan också övergreppen i Abu Graib-fängelset.

    Han har dessutom skrivit en artikel om mordet på Osama bin Laden i London Review of Books i maj 2015. Den artikeln ger en helt annan bild än den officiella versionen. Även där får man själv bedöma rimligheten i vem som har rätt. Men om man sett Colin Powell stå i FN och visa på alla bevis för Iraks massförstörelsevapen, så blir inte USA-regerings trovärdighet speciellt stor i något sammanhang.

  2. Hans Andersson
    2018-01-23 kl. 15:36

    Hershs version i den ursprungliga artikeln är fullständigt trovärdig. Den ryska superbomben som gavs till syriskt flygvapen filmades och bevakades gemensamt av ryssar och Nato-basen i Qatar. Det blev uppror hos de amerikaner som arbetade i kommandot i Qatar och de protesterade vilt, återgivet av Hersh, som fått informationen från källa inom Pentagon.

    Trots detta ljög man vilt och drev i syfte att driva Assad från makten, med känt resultat.
    Dessutom är den mycket effektiva ryska superbomben inte möjlig att kombinera med kemisk gas, vilket avgör bevisfrågan. Det fungerar helt enkelt inte. Kemisk krigföring har specifika anordningar för detta.

    Case closed!

Kommentera