Särskolor för eliten?

Linsells folkskola klass 6 år 1950 Lärare: Nils Håkansson

En skola för alla, en fullt rimlig tanke.
Linsells folkskola klass 6 år 1950, Lärare: Nils Håkansson

Jag kommenterade en DN-artikel häromdagen av Hanna Brunskog i ett blogginlägg som väckt stor indignation. Hon tog upp de högbegåvade barnens (i IQ-normalfördelningens högra svans – mindre än 1%) förhållanden i grundskolan. De är så svåra – på grund av utanförskap och understimulans – att hon emigrerat med sina barn till Danmark. Jag var hård i mitt omdöme, raljerade med författarens namn (kanske i onödan) och beskrev hennes problem som antingen ett lokalt skolproblem eller som självskapade – inte ett generellt skolproblem alltså.

Förutom alla svar som jag publicerat kom flera utan namnunderskrifter, vilka jag ännu inte publicerat. Jag har begärt att de ska sända mig sina fullständiga namn, men ingen har ännu svart på dessa uppmaningar. Jag tillämpar principen med hela namn under alla kommentarer.

Så kom ännu en kommentar som riktades till mig personligen som faktiskt var intressant. Därför återger jag den här (utan namn) och det svar som jag skickade henne.

Så här skrev hon:

Denna texten är till dig och inte bloggen. Den är din och du gör vad du vill med den.

Det känns som allt detta bara är ett missförstånd. Det går att utläsa på din blogg att du bryr dig om barn och om skola. Och att du vet hur det känns att vara mobbad, sviken, annorlunda, etc. Det går också att förstå var du kommer ifrån historiskt och hur välment ditt stora engagemang är. Det är inte svårt att se vad du är rädd för och varför och hur detta förhindrar dig från att öppna ditt hjärta och nyfikenhet för den här gruppen av barn.Men det känns som att det är ett missförstånd beroende av de starka känslor som är inblandade.

Tysta en kort stund din rädsla och se på barnen, läs om deras berättelse. Ditt hjärta är stort nog. Det märks att du brinner intensivt. Vem vet, kanske när du läser om dessa barn slutar med att du inser att du läser om dig själv? Så blev det för mig och jag grät i flera dagar: var det det som var fel på mig? Var det därför jag kände mig så annorlunda? Var det därför jag såg saker de andra inte såg?

Lita inte på din rädsla.
Lita på ditt hjärta.
Kram från en syster

 

Så här svarade jag:

Tack för dina engagerade rader. Du verkar ha försökt bilda dig en uppfattning om mig genom att läsa runt på bloggen. Du har nog noterat att jag skrivit 100-tals artiklar och flera böcker om vår krisande skola.Jag var inte barn av 70-, 80, eller 90-talen. Jag var barn på 50-talet, ungdom på 60-talet och vuxen, lärare och trebarnsfar på 70-, 80- och 90-talen. Jag tycker mig se att föräldrar tänker på ett helt annat sätt om sina barn nu än vi gjorde då. Vi var framförallt socialt inriktade, nu verkar alla nästan maniskt individualistiska. “Mitt barn är alltid viktigast och mitt barn har alla rättigheter, mitt barn är det mest speciella, mitt barn får aldrig råka ut för något elakt barn eller lärare, eller vuxen.” Stackars barn säger jag, dessa curlingföräldrar är jag glad att jag själv slapp.

Vi tänkte däremot att när våra barn började skolan skulle de lära sig vara med andra, inte mobba eller slå, men lära sig de sociala trafikreglerna – som vi sa. Att ta hänsyn till andra var mycket viktigt.

Nu talar man bara om sitt eget barns förmågor (eller oförmågor – bokstavsdiagnoser). Skolan har fått en helt annan roll, den ska stoppa in kunskaper i barnen i den takt de själva förmår svälja. Men kunskaper i denna mening verkar vara något ganska instrumentellt. Skolan ska vara en institution som ska anpassa sig till barnen och optimalt uppfylla varje liten individs krav, behov och önskemål.

Jag ser däremot skolan som en kulturell, social institution som barnen ska anpassa sig till (i rimlig grad förstås). Min utgångspunkt har alltid varit att skolan är till för alla barn och att den utformas med det målet för ögonen.

Men denna skola verkar ingen längre tro på. Fritt skolval, skolpeng, friskolereform och kommunalisering har sakta men säkert fått “ambitiösa” föräldrar att misstro den vanliga kommunala skolan och söka sig sin egen skola för sina egna speciella barn.

Vi ville alltså att våra barn skulle gå i en helt vanlig skola i så socialt blandade klasser som möjligt – och det gjorde de. Och det gick bra, en är journalist, en arkitekt och en läkare, alla med fasta anställningar och tjänar bättre än jag någonsin gjort.

Kan alltså inte låta bli att kritisera den inställning som jag tycker kommer fram i Hanna Brunskogs DN-artikel och i nästan alla svar som kommit på bloggen. Inställningen är i någon mening antisocial. Jag tror ingen menar något illa mot någon annan med sina åsikter, men man avslöjar en aningslöshet om rådande sociala förhållanden och sätter sig över de förhållanden som är folkflertalets. Man vill avskilja sina barn från de där som inte kan, inte vill eller förstör skolan för “de ambitiösa”. Det här ser jag som en mycket sorglig och allmänt fördummande segregationsprocess.

Jag har i mer än 30 år klagat på att skolan tappat fokus på kunskap, men då menar jag kunskap i ett kulturellt och historiskt sammanhang. Här ingår självklart matematiken. Men den kulturellt sociala komponenten (den är omöjlig att särskilja i praktiken) i skolans och lärarnas arbete är avgörande för om kunskap ska kunna förmedlas på ett rimligt vis.

Och jag upprepar, jag har aldrig haft problem med elever med särbegåvning. Visst har jag många gånger haft elever med speciella förmågor. Genom att uppmärksamma de här eleverna och bekräfta deras särbegåvning har saken löst sig. Viktigast av allt är att också visa föräldrar att man upptäckt deras barns speciella förmågor. Har alltså alltid sett särbegåvningar som en tillgång, vilket som sagt aldrig varit ett problem.

Ett exempel var en pojke som i femman var en mycket skicklig pianist och sångare. Han fick uppträda varje fredag sista timmen (om han ville). Och det hände att andra elever tyckte han var lite fånig. Men det var absolut förbjudet att visa. Han är idag en mycket framgångsrik operarepetitör och ackompanjatör.

Vad jag alltså är rädd för är ett segregerat och hänsynslöst samhälle med bara specialister och dumbommar. Det är ju i det sociala livet man hanterar och slipar sina förmågor. Det är i skolan man lär sig allt från planeternas gång till primtal, om kolonialismen och om upplysningens inverkan på dagens demokratiska samhällen. Ju yngre barn desto mer sammanhållna grupper.

Jag tror alltså att pratet om specialskolor för specialbegåvade är ett nytt sätt för relativt privilegierade att tänka, som egentligen är en återgång till det gamla ståndssamhället där skomakaren skulle bli vid sin läst, allt socialt gick i arv och där ståndscirkulationen närmast avstannat.

Men nu ska jag inte ge mer pessimistiska visioner.

Tack än en gång för dina engagerade rader.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  12 kommentarer for “Särskolor för eliten?

  1. Leif Strandberg
    2015-11-23 kl. 10:33

    Tre ställningstaganden:

    1. Individens genuppsättning (genotypen) bestäms redan vid konceptionsögonblicket. Och den kan vi inte göra något åt. Men det som är unikt för Homo Sapiens (av alla de slag) är att vi med den genotyp vi har, verkar i sociala-kulturella-historiska sammanhang som påverkar hur vi kan utveckla vår genotyp. Redan på BB kliver barnet in i en social-kulturell-historisk miljö och genom detta kliv träder människan fram. ’Kliver’ och ’träder’ implicerar ett aktivt subjekt.

    2. Alltså! Intelligens/begåvning/förmåga finns inte enbart – inte ens i huvudsak – inuti människan. Jag har under 40 år följt exempelvis gruppen med Downs syndrom – och tro mig – deras nuvarande karriärer på film, på scen, på arbetsplatser, i den litterata världen osv osv beror INTE på att Downs syndrom (genotypen) är annorlunda! Sociala reformer (tillsammans med alla barn) har skapat nya intelligenta förmågor. Det är mångfalden plus tillsammans som är kunskapsfrämjande. Att se sig själv i andra är inte bara en paroll för empati och solidaritet – den är en riktning för kunskapsutveckling.

    3. Därför var enhets- grundskole-reformen ett framsteg; den mest demokratiska och kunskapsfrämjande reform vi haft i Sverige. Kommunaliseringen av Sär-skolorna likaså. Sen att dessa reformer har vanskötts och förfallit är en annan historia.

  2. Daniela Signoretti
    2015-11-23 kl. 15:24

    Tack Knut för ditt svar! För att du tog dig tid att dela med dig av dina tankar och känslor!

    Det du beskriver om curlandet och själviskhet/individualisering i samhället håller jag med om.

    Hanna Brunskog skriver dock om något annat: om barn som mår så dåligt att de vill dö, som har existentiell ångest på riktigt fast de är 7 år gamla. Det handlar inte om att barnen gnäller för att saker och ting inte är som de vill. Det handlar om barn som blir fråntagna möjligheten att vara sig själva och att känna meningsfullhet. Det är barn som blir deprimerade, apatiska, dysfunktionella. Det är barn som får diagnos ADHD eller autism fast de egentligen enbart är understimulerade och osynliggjorda. Det är barn som kan vara dyslektiker men ingen märker det. Det är barn som behöver stöd för att må bra och inte får det. Det handlar om överlevnad.

    Föräldrar som är ensamstående, arbetslösa. Föräldrar som blir utbrända av allt kämpande för att rädda sina barn från undergången. Alla är inte lyckliga och välbärgade akademiker. Långt ifrån. För att inte prata om de mest osynliga av alla särbegåvade barn: de utländska.

    Du har varit en lärare som ville se och uppmärksamma barnen och få dem att se varandra. Har inte du känt dig annorlunda jämförd med en del personal runt omkring dig? Du verkar själv ha mött en del personer som inte ville se att kejsaren var naken och att det fanns problem.

    Många lärare idag orkar inte, kan inte, vill inte se alla barn, deras styrkor och svagheter eller deras illamående, utfrysning och mobbning. Problemet finns för alla barn i skolan och lösningen skall finnas för alla barn.

    Och särbegåvade barn är en enorm tillgång i detta: Särbegåvade barn är ofta högkänsliga och uppfattar och ser det som andra inte ser. De ser mobbning även när den är finstilt och/eller strukturell (de ser “out of the box”).

    Men då krävs att vuxna lyssnar på dem och orka se att kejsaren är naken. Det krävs ödmjukhet. Jag tror att om lärare kunde se och nära alla barn som du beskriver, då skulle barn sinsemellan också se och respektera varandra. Det är nämligen vuxna som anger tonen för relationerna barnen emellan, som sätter nivå för toleransen av mobbning.

    När ett särbegåvat barn inte bemöts i sitt behov av stöd och stimulans då blir signalen: vi ser dig inte, du finns inte, det är fel på dig. Både det särbegåvade barnet och dess klasskamrater tolkar detta som att just det särbegåvade barnet inte är värt att respekteras och älskas som det är. Det är något fel på det. Det beter sig annorlunda, det är ett problem. Mobbning av ett sådant barn är då tillåten.

    En inkluderande skola för alla skall ha lärare som orkar och vill se alla barn och som lyssnar på dem, ta dem på allvar. Att göra detta för ett särbegåvat barn betyder:
    – att det får stimulans på sin nivå (så att skolan och livet känns meningsfulla och barnet känner sig levande),
    – att det lyssnas på (ta tillvara på insikter och observationer som barnet gör),
    – att det hjälps hantera sina naturliga högintensitet och högkänslighet (en medalj med två sidor).

    På det här sättet skulle lärare signalera till alla att det särbegåvade barnet, precis som det är, är lika mycket värt som alla andra.

    Jag vill tipsa om denna artikel av en av de främsta amerikanska forskare inom särbegåvning. Den säger följande: social utveckling hos särbegåvade sker bäst om de i tidig ålder får umgås med likasinnade och bygger en sund grund att stå på, en känsla av att vara ok. Forskning visar att från den grunden kan barnet sen möta alla typer av människor och sammanhang.

    Däremot om barnet socialiseras för tidigt och enbart med icke likasinnade kommer barnet att lära sig att anpassa sig utifrån en känsla av att inte vara ok som det är.
    Vidare skriver hon att den sociala utvecklingen hos särbegåvade bygger på fyra nyckelfaktorer:
    – en bra hemma miljö i vilken barnen är respekterade
    – att föräldrar själva respekterar alla människors lika värde
    – möjlighet att umgås med andra särbegåvade barn – speciellt i de tidiga åldrar, när de formar sin självbild
    – möjlighet att umgås med alla möjliga människor under puberteten.

    Utifrån denna forskningen skulle jag önska att mina barn fick träffa likasinnade nu när de är små.

    Mina barn är enbart milt särbegåvade och det skulle räcka med att regelbundet få träffa likasinnade på samma skola. Detta kunde innebära till exempel att en grupp med samma intresse och intensitet när det gäller konstnärligt skapande eller språk träffas dagligen. En grupp som då skulle bestå av barn i olika åldrar med en lärare med rätt kompetens och framförallt inställning.

    Men det finns barn som är högt begåvade (inte milt som mina) och som kan behöva åtgärder av annat slag. Det finns trasiga barn som behöver “läggas in” och tas varsamt om hand för att de skall återhämta sig. Då kan en specialskolform, i samma byggnad eller i en separat skola, vara rätt alternativ för just dem.

    Det som kännetecknar särbegåvade barn är att fördjupning, utmaning och komplexitet i de område de brinner för är kalas! Inte att de har rika föräldrar eller känner sig överlägsna andra. Tar man det roliga lärandet ifrån dem så har man tagit bort möjligheten att få vara sig själva och känna sig levande: det är själva kärnan i deras existens.

    Jag får fortfarande höra att det jag älskar är fel: “allt behöver inte analyseras”, “… tja vad ‘kul’ att du läst om emotionell utveckling idag också …”.

    De första tre nyckelfaktorerna saknades i min uppväxt och jag är fortfarande en tam katt släppt i det fria: vågar inte vara mig själv. Jag ställer fortfarande upp på mycket orimligt precis som jag lärde mig tidigt i mitt hem och i skolan. Utan en frisk kärna, en sund känsla av vem jag är och vad som är bra för mig.

    Önskar att mina förädlar och lärare hade kunnat stödja mig mer så som du gjorde med dina barn och dina elever.

    Tack för allt du gör och för att du brinner för skolan och för att alla barn skall må bra!

  3. Martin Kullberg
    2015-11-23 kl. 16:04

    Hur smart är man om man inte klarar skaffa sig nog med street-smarts för att navigera skolan bekvämt?

    Det är skillnad på smart och idiot-savants, skall vi ha idiot-savants eller skall vi ha smarta medborgare?

    Man kan ju ana att de inte precis kommer fånga upp understimulerade barn i Husby, där är de helt vanliga kverulanter.

    Jag tror det rör sig om människor som tror på IQ-test. Men jag är ledsen, förutom för vissa specialverksamheter krävs det inte specialbegåvning. Helheten hos den mänskliga vetenskapliga strävan kan förstås av i princip vilken hjärna som helst, vi har inte kommit längre än så, det krävs inte evolution av en smartare människa för att driva mänskligheten framåt, inte än på långa vägar.

  4. Bengt Svensson
    2015-11-23 kl. 19:38

    Jag undrar över ordet “särbegåvad”. Minns inte att jag hört det tidigare. I artikeln, som Daniela S refererar till, används ordet “gifted”, liksom i alla skolsammanhang i USA. Gifted = någon som givits en gåva = begåvad. Så varför “sär”-begåvad? Först associerade jag det till “säregen begåvning”. Men såvitt jag nu begriper betyder det “hög begåvning”. Varför då inte säga det?

  5. Monica Löfberg
    2015-11-23 kl. 20:37

    Tack Knut för ditt inlägg!

  6. Niklas Hägg
    2015-11-23 kl. 20:48

    Martin Kullberg!
    Jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på att ta mig fram i sociala situationer och hanterar väl vad livet slänger åt mig efter bästa förmåga och med viss framgång. Men jag kan helt ärligt säga att jag inte har en aning om hur jag skulle ha gjort för att det skulle blivit bra. Jag visste inte att det var lättare för mig än för de andra barnen. För mig var det ju helt normalt att vi aldrig fick tillåtelse att lära oss något. Ju mer angelägen jag var att lära mig något ju hårdare bestraffades jag. De enda gångerna jag fick något sorts beröm var när jag inte gjort något alls. Jag har självklart ett eget ansvar för vem jag är, men som 7-åring så var även jag ganska lättpåverkad.

    När jag väl kommit så långt som till andra klass och det enda jag fått lära mig var under de första veckorna av årskurs ett så var min uppfattning att jag hade lärt mig hur jag skulle göra för minsta möjliga smärta – gör absolut minsta möjliga. Det här motståndet mot lärande satt i väldigt länge, ungefär 25 år. Sen upptäckte jag att jag faktiskt hade lätt för att lära mig och min syn började förändras. Jag ställer gärna höga krav på mig själv, men tycker nog ändå att det är lite väl magstarkt att kräva att en 7-åring ska lära sig hur man går runt lärarens planer och istället tillskansar sig kunskaper utan att läraren upptäcker det och då bestraffar eleven.

    Med tanke på hur många barn som tydligen har liknande upplevelser så tycker jag det är tragiskt att det finns de som försvarar att skicka barn in i ett frihetsberövande som skapar självmordstankar. Jag bryr mig faktiskt inte om huruvida mänskligheten tjänar på att lyfta intelligenta till skyarna eller ej. Jag är i alla fall inte ute efter det. Jag är övertygad om att mänskligheten tjänar på att låta barn få utvecklas utan dödsångest och kommer förmodligen att lägga lite av min dyrbara tid till att förespråka det.

  7. Martina Nyman
    2015-11-23 kl. 22:37

    Knut!
    Blir oerhört beklämd och genuint ledsen att läsa dels ditt inlägg, dels vissa av kommentarerna. Det är uppenbart att ni inte har förstått vad detta handlar om – och ändå uttalar ni er så tvärsäkert … Här handlar det INTE om ambitiösa barn (i alla fall inte alltid). Inte heller om barn som glider fram på räkmacka och har lyxproblem. Här handlar om barn som (ofta) har verkliga problem att tillgodogöra sig skolan, som har svårt att bli stimulerade i svensk skola och av umgänget med andra. De blir isolerade och deprimerade. Vissa suicidala. Och särbegåvade – eller “särskilt begåvade” som termen numera lyder – är inget nytt fenomen. De har numera rätt enligt skollagen att få särskilt anpassad undervisning.

  8. Martin Kullberg
    2015-11-24 kl. 8:30

    Niklas H!
    Det där är ju en upplevelse som delas av barn utan specialbegåvning. Tror du jag är cynisk? Jag kämpar med skolan och egna barn som talar om att de vill dö.

    Jag var själv sämst i klassen fram till femte klass. Med samma erfarenheter som beskrivs. Tror du jag, eller barnet jag har i skolan, skulle lyftas ut av denna elitistiska skolsynen? Knappast, barn från Rödmosseskolan som räddas av denna idé. Tror du att de hade hittat dig?

    Det är inte tid för en resultatsegregerad skola, det är tid för en fullständig kunskapsamhällesreform. För efter skolan lär dig matematik och svenska, vad fyller den för funktion, peka på en dator, där är internet, lär dig saker, peka på ett bibliotek, där är biblioteket, gå och lär dig saker. Idag kan vi reformera skolan från grunden, undervisningen kan förändras i grunden. Matematikundervisningen är från en tid då vi behövde folk som kunde matematikens hantverk utan att förstå vad matematik är, för på den tiden kunde inte maskiner utföra hantverket, idag behöver vi inte idiot-savants, idag behöver vi förståelse för matematik. Men istället för en genomgripande kunskapsreform i en värld där vem som helst enkelt kan tillskansa sig all kunskap, sitter några få och söker privilegier, söker en institutionell lösning för sig och en för alla andra.

    Synes mig att de specialbegåvade inte är så hemskt begåvade, när de inte ser möjligheterna till en skolreform som på riktigt skiljer sig från Gustav den andra Adolfs tukthus. Skapa något annat än en plats där man institutionaliserar människor, vilket är typ det enda syfte som finns kvar, det är därför vissa talar om uppförandebetyg och annat.

    Jag har dock spenderat större delen av mitt liv i skolan och det enda bra med skolan var det laborativa arbetet och att de ger en möjlighet, för de som inte vet vad de vill, att hitta något som intresserar dem. Så ersätt skolan, universitet o s v med labb och ett par internetuppkopplade datorer.

    Min erfarenhet med mig själv och mitt barn är följande: Barn älskar att lära sig, de vill lära sig allt vuxna kan, tills den dag du skickar dem till skolan.

  9. Jan Wiklund
    2015-11-24 kl. 12:33

    Jag håller just nu på att läsa Per Kornhalls bok Barnexperimentet. Där redovisar han internationell statistik som visar att “nivågruppering” automatiskt leder till att genomsnittet sänks. De barn som klarade sig bra förut klarar sig ungefär lika bra som innan, de som inte klarade sig särskilt bra tidigare klarar sig ännu sämre.

    Så de som vill ha sina “begåvade” ungar i särskilda klasser sabbar för alla andra, utan att för den skull deras ungar klarar sig bättre.

    Men, det är klart, man kan ju vinna genom att förstöra för andra också.

  10. Jan Wiklund
    2015-11-24 kl. 12:39

    Martina!
    Kornhall visar att de skolsystem som har bra resultat har det för att man ger extra resurser till de elever som har det svårt. Så gör den finska skolan, vilket har gjort den världsledande. De lägger ner stora resurser på specialpedagogik.

    Här skriver också Skolverket om detta.

    Däremot finns mycket lite av skolval där. Det är meningslöst eftersom alla skolor är lika bra. Det är ett offentligt ansvarstagande att alla barn ska klara sig, inget som man vältrar över på föräldrar. Som i Sverige …

  11. Niclas Olsson
    2015-11-26 kl. 1:08

    Fördomarna och missuppfattningarna om särbegåvade haglar verkligen, både från Lindelöf och från hans supportrar.

    Knut Lindelöf:
    “Man vill avskilja sina barn från de där som inte kan, inte vill eller förstör skolan för ‘de ambitiösa'”.

    Jan Wiklund:
    “… internationell statistik som visar att ‘nivågruppering’ automatiskt leder till att genomsnittet sänks”

    “Kornhall visar att de skolsystem som har bra resultat har det för att man ger extra resurser till de elever som har det svårt.”

    Hur många gånger ska ni behöva höra innan ni förstår att detta inte per automatik handlar om nivågruppering av ambitiösa elever? Detta ÄR just elever som har det svårt! Det är DÄRFÖR de behöver anpassningar, inte för att gå från förtryckarelit till förtryckarelit, som vissa föraktfullt uttrycker.

    Martin Kullberg:
    “Hur smart är man om man inte klarar skaffa sig nog med street-smarts för att navigera skolan bekvämt?”

    Det Martin säger är att den som påstår sig behöva anpassningar p g a särbegåvning egentligen inte är begåvad utan bara vill tillskansa sig elitsärbehandling, för den som verkligen vore särbegåvad skulle vara för smart för att få några besvär i skolan.

    Var inte så kära i er inrotade världsbild att ni kör över hjälpbehövande barn bara för att ni inte vill bli något klokare!

  12. 2015-12-01 kl. 16:43

    Niclas!
    Jag förstår inte varför du hoppar på mig. Jag stöder ju det finska systemet med specialpedagoger som rycker in och på ett tidigt stadium hjälper elever som har det svårt. Vad jag inte stöder är ett system med särskilda skolor för elever som klarar sig bättre än genomsnittet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.