Frågan är varför debatten om ADHD-diagnosen inte lägger sig till ro. Sedan 1980, då den först togs upp i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), har tvivlet på diagnosens grad av vederhäftighet med jämna mellanrum bubblat upp i offentligheten.
I Sverige har psykiatrikåren emellertid närmast mangrant anammat diagnosen och följt USA i spåren och därav har följt en ständigt ökande medicinering av barn med amfetaminpreparat som gett klirr i kassan åt läkemedelsindustrin.
Kerstin Malmberg, överläkare på Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm och som har forskat på ärftlighet och ADHD, säger i Aftonbladet 2014-01-06:
”[Fråga: Varför är ADHD-diagnosen ifrågasatt?] Därför det är en symptomdiagnos och de är svårställda. Man tycker att det här är allmänna symptom som alla har. ADHD-symptom finns hos många människor men sen kommer det till en punkt då det blir en funktionsnedsättning och du inte klarar av det i vardagen.”
Och där har vi själva klon. Funktionsnedsättning alltså. Vad är då det? Något mycket svårdefinierat och som naturligtvis varierar med tid plats och tillfälle.
Ordet har däremot en otvetydigt medicinsk klang och appellerar till vårt medicinsk-historiska minne. Polio (barnförlamning) spred sig som en farsot på 50-talet. Sjukdomen gjorde barn lama. Så associerar vi begreppet funktionsnedsättning. Man fann vaccin som kunde förebygga polions spridning varpå alla svenska barn började vaccineras 1957 och vi blev befriade från polio. Detta glömmer vi aldrig.
Samhället söker självklart lösningar för att förebygga funktionsnedsättningar. Lätta ”ofarliga” droger till barn med ”funktionsnedsättningar” (koncentrationsproblem och hyperaktivitet) gör att barnen fungerar bra, i alla fall bättre, i alla fall i många fall, så de lär sig bättre, i alla fall lite mer än när de bara yrade omkring som yra höns i klassrummen, så att föräldrarna och lärarna får en drägligare tillvaro …
Men är barnen verkligen hjälpta av medicinerna? Ja, enligt Socialstyrelsen, psykiatrikåren, lärarkåren, psykologkåren, skolhälsovården, testbranschen, läkemedelsindustrin och intresseorganisation för ADHD-drabbade och deras föräldrar, så är det så. De är samtliga övertygade och har i stort sett tystat alla opponenter. Alltså, är man av annan uppfattning måste man hålla tyst och inordna sig i rådande maktförhållanden.
Dessutom har psykiatrins maktelit fått Scientologikyrkan som en skänk från ovan. De driver i sin förkunnelse kamp mot ADHD-diagnostiseringarna, de ser nämligen psykiatri i alla dess former som kätteri. På så sätt kan alla som kritiserar ADHD-diagnostisering buntas ihop med det uppenbara oförnuftet hos scientologerna.
Nathan Shachar skrev en krönika i DN 2014-01-01 som kritiserade ADHD. Han gjorde det med anledning av en kommande amerikansk bok, ADHD does not exist, av psykiatrikern Richard Saul. Han går än en gång igenom frågan och drar slutsatser från sina egna patienter och menar att ADHD i de allra flesta fall ganska enkelt kan fastställas vara något annat. Vi får hela kritikpaketet presenterat för oss igen minst lika övertygande som förra gången. Du som vill friska upp detaljerna i kritiken kan läsa vad jag skrev här på bloggen för 2005-11-10 om vår egen inhemska skandal där professorn i barnpsykiatri Christoffer Gillberg i juni 2005 dömdes av Göteborgs tingsrätt till dagsböter för att ha vägrat lämnat ut källmaterialet från sin forskning för granskning. Han överklagade, men förlorade ända upp i Europadomstolens högsta instans Grand Chamber (april 2012). Genom att förstöra källmaterialet (med hänvisning till en egen påhittad sekretess) lyckades han undanhålla sina rådata från granskning. Det borde sänka hans trovärdighet som forskare i ett demokratiskt samhälle. Men, detta till trots invigdes i maj 2011 ”Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi” vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Och, så sent som 20 december 2013 beviljades Christopher Gillberg och några kollegor 1,8 miljoner kronor för en studie gällande ”Neurofysiologiska markörer för autismspektrumstörningar …”. Business as usual alltså. Snacka om forskningselit med makt och myndighet att sätta sig över lagen.
Nå, Shakars krönika mobiliserade som vanligt psykiatrikårens försvar som väntat åter spelade ut sientologikortet mm i DN 2014-01-05. Dessutom sopade Isobel Hadley-Kamptz golvet med Shachar i Expressen 2014-01-06 med hjälp av rent osanna påståenden. Tonen är rå och oförsonlig som alltid.
Kriget om vad som är vetenskapligt fastlagt och vad som är lösliga antaganden på gränsen till kvacksalveri omkring ADHD fortsätter och skrämmer mig rejält. Kanske är jag lite störd efter att ha levt ett helt liv med dyslexi. Men tro mig, diagnoserna är inte bara av godo. De är också stämplar. De officiella stämplarna (med väl definierade funktionsnedsättningar) förändrar omgivningens förväntningar på barnen. Det har jag sett med egna ögon och känt inpå bara skinnet. Därför har jag ogärna talat om min dyslexi med någon i yrkessammanhang. Den är min egenhet, som jag hanterar på mitt eget sätt. Och denna min egenhet har givit mig insikter som jag många gånger sett att andra saknar. Möjligen kan föräldrar behöva lite skuldavlastning, allt är inte deras fel, men inte på barnens bekostnad.
Efter Quick/Bergwall-fallet och Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga vet vi att sektliknande expertkotterier kan placera sig själva i oantastliga förskansningar och få abnormt inflytande inom stora områden. Samma psykoterapeutiska strömningar påverkade förstås även skolan. Jag minns hur elevers problem redan på 70-talet allt mer kom att tolkas i psykologiska eller psykoanalytiska termer. Vi som inte hängde med i de svängarna började tala om psykologerna som samhällets nya prästerskap – höjda över all kritik.
Så råkade jag igår läsa Gunnar Thorells blogginlägg om Mannen som slutade Ljuga. Han är en gammal socialarbetarräv och var i terapi hos Margit Norell under tre hela år, men blev tydligen inte så djupt indragen som vissa andra. Han beskriver på ett intressant sätt den värld som omgav dem och som präglade en inte obetydlig del av 68-vänsterns människor, särskilt de som blivit psykologer och socialarbetare. Han nämner bland andra betydelsefulla författare som Erich Fromm och Herbert Marcuse, som till och med jag nosade på vid denna tid.
Han skriver att
”den tid som föregick 80- och 90-talet färgades av en politisk kamp i samhället, som spred sig till alla samhällsinstitutioner: universitet, vård, konst och kultur: den mångomtalade 68-generationens revolt, Studentrevolten.”
Revolutionärerna fann i Margit ”en mor som lyckades få var och en i gruppen att känna sig betydelsefull”. De antiauktoritära rebellerna blev som lamm inför mästaren. Margit ansågs vara ”en av de radikala humanisterna och ’antifascisterna’ från efterkrigsperioden. Därmed fick hon hög status i våra kretsar.”
Vad som ytterligare tilltalade honom (och många andra) i ”den radikala terapin” var uppbrottet från den positivistiska forskningstraditionen, den som kritiserades av 68-generationen för att se människan som ett objekt och fixerade sig vid det mätbara.
Vidare nämner han att från 70-talet blev ”gestaltterapi” viktigt för honom. Då ringer en klocka i mitt medvetande. Min två år äldre syster (salig i åminnelse) jobbade som skolpsykolog i Göteborg på 70-talet. Då var jag som mest aktiv i den obetydliga proteströrelsen (inom vänstern) mot skolans förvandling till en terapeutiskt inriktad omsorgsinrättning. Hon utbildade sig i Uppsala och undervisade en tid på sena 60-talet på pedagogiska institutionen vid Gästrikegatan i Stockholm. Hon hamnade till slut i barnomsorgen i Västra Frölunda som psykolog och drogs in i kretsar där just gestaltterapi utgjorde navet. Jag förstod allt mindre av vad hon talade om, hennes förklaringar blev allt mer kryptiska tyckte jag, och när skolan kom på tal blev det allt oftare konfrontationer. Vi förstod inte varandra längre.
Det var hon som lockade mig till Uppsala 1966 och visade vägen till FNL-demonstrationer och DNs kultursida. Från slutet av 60-talet räknade vi oss båda till den politiska vänstern, men när jag med åren blev alltmer indragen, fjärmade hon sig från att tala i politiska termer. Jag var också intresserad och influerad av teorierna, men de tog aldrig över mitt politiska intresse där ekonomin och produktionsförhållandena var det grundläggande. Jag blev väl marxist i den meningen antar jag, utan att ha trängt särskilt djupt i källskrifterna. Det hade varit oerhört spännande att idag tillsammans med henne kunna blicka tillbaka på allt detta. Tack Gunnar T för den kroken.
Här uppstår nu plötsligt ett nytt samband. De starka krafterna med psykoterapirörelsens idéer trängde alltså djupt in i hela den sociala sektorn (inklusive skolan), vilket jag har smärtsam erfarenhet av, bland annat genom de tuffa diskussionerna med min syster. Här fjärmades många från ”positivismen” och föll som furor för mjukdataforskning och annat ”kreativt” och hamnade i sympatiska men alltför luftiga teorier om människans väsen.
Vi på min lilla vänsterkant försvarade däremot ivrigt positivismen, som vi såg som en direkt utlöpare från Voltaire och Diderot; grundbulten i den europeiska upplysningstraditionen. För mig innebar Arne Helldén och hans böcker Traktat om folket samt Platon och soptippen stor inspiration och öppnade nya dörrar till vår politiska kulturhistoria i helt annan riktning än den rådande trenden. Kunskapsrörelsen blev senare vårt svar på psykoterapin och mjukdatavågen.
När så ännu ett decennium passerat och de stora kriserna växte som åskmoln i alla väderstreck och terapisamhället inte hade lyckats skapa harmoniska människor, blev det bråttom att ställa klara diagnoser på alla avvikande.
Och här sluts cirkeln. ADHD-expertisen kan knappast beskyllas för att vara antipositivister. Men de gillar etiketter och diagnoser på människor och tar bevisligen lätt på vetenskaplig grundhygien. I mina ögon är de en fortsättning av ”den radikala psykoterapins” metoder. De vet vad de letar efter redan från början och trixar med materialet tills de får fram önskat resultat. Bakom dem står två supermakter: psykiatriexpertisen (de åldrade och desillusionerade psykoterapeuterna med nya lärjungar) och läkemedelsindustrin. ADHD-vågen med massmedicineringen måste stoppas och det är hög tid att även syna psykiatriexpertisen i sömmarna. Det gäller faktiskt våra barn, varken mer eller mindre.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: 68-rörelsen, ADHD, Arne Helldén, Christoffer Gillberg, Dan Josefsson, Diderot, Erich Fromm, gestaltterapi, Gunnar Thorell, Herbert Marcuse, kunskapsrörelsen, Mannen som slutade ljuga, Margit Norell, Nathan Shachar, Plator och soptippen, positivismen, Richard Saul, scientologi, Traktat om folket, upplysningen, Voltaire, Kerstin Malmberg, psykoterapi
Det är klart att om vissa barn med de här problemen kan hjälpas att bli mindre förvirrade och stökiga genom att de får glasögon så att de kan se vad som försiggår i klassrummet måste själva diagnosen och medicineringen ifrågasättas. Över huvud taget bör den kommersiella läkemedelsindustrin ifrågasättas, för den kan ju misstänkas vilja ha livslång medicinering för allting.
Tack Knut,
för din utveckling av kritiken mot psykoterapin och ”Sätersekten”. Tror säkerligen att det här auktoritära och fluffiga sättet att tänka spred sig till skolorna. Det liknade mycket en religion – ”vi” tillhörde olika sekter bara. Vi talade också om varandra på det sättet: ”ha, han-hon (terapeut) är ju Gestalt-anhängare”. Den eller den har gått i primalterapi. Då förstod man på ett dunkelt sätt ett system av värderingar som man antingen avvisade, föraktade, eller hyllade.
En konsekvens var att mycket av ifrågasättande och kunskapssökande upphörde. Man fördjupade sig nästan enbart i den egna, Sanna Läran. (Och kunde förstås Mycket om den saken).
Tycker mig ha stött på detta också i bokstavsvänstern.
Alltså, ett ointresse för att verkligen lyssna på genuint oliktänkande. De uppfattas alltför snabbt som ett ”fientligt hot”. Det här är nog en produkt av att man anammat en principiell metod som bygger på en ”kontrollerad subjektivitet”; att ”lyssna av” vart vinden blåser, vara följsam mot ledaren och inte besvära med frågor utanför det accepterade paradigmet.
Skulle tro att den här typen av system är förhärskande också i andra, mer eller mindre svårkvantifierbara sammanhang: nationalekonomi t.ex.
Ja Gunnar,
bokstavsvänstern var de allra värsta. Det ruvar små kotterier här och var fortfarande, som inte vädrat ut garderoben sedan Stalin lät mörda Trotsky. Världen kan gå under utan att de ruckar en endaste liten tum på sina ståndpunkter. Dessa (ståndpunkterna alltså) har blivit till trossatser som mässas vid högtidliga tillfällen. Dock, personer finns som tar ”vänster” och ”kommunism” för vad det bör vara, ett sätt att försöka förstå och förbättra världen för skapelsens krona, d v s människor av kött och blod.
Rekommenderar böckerna:
1) Anatomy of an Epidemic. Magi Bullets, psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise o Mental Illness i America, Robert Whitaker (kommer föroppningsvis på svenska om något halvår). (2010)
2) Pharmagheddon, David Healy psykiatriker och forskare. (2012)
3) Deadley Medicines and Organised Crime – How Big Pharma has corruptet Healthcare, Peter C Goetezshe (2013)
Om bara hälften är sant av det som dessa författare avslöjar så är systemet, Big Pharma/FDA/WHO och de nationella läkemedelsverken mycket värre än man ens i sina vildaste fantasier kan föreställa sig. Då är dagens medicinförsäljning, inte minst SSRI och ADHD-mediciner mm, vår tids tvångssteriliseringar – fast värre.
Ja, just det Gunnar. Nationalekonomin! Som varurelaterar allt. Vad blir t.ex. av läraren när han/hon inte längre möter några elever. Utan bara kunder. Vilket fängelse. Vilken sekt.
Det förunderliga är att jag knappt hört om alla dessa terapier, eller så har de bara runnit av mig, detta trots att jag känt och känner rätt många psykologer och terapeuter. Jag har haft barn med bokstavsdiagnoser och hört om mediciner. Kanske är jag en i de kategorier Knut nämner ovan: ”personer finns som tar ’vänster’ och ’kommunism’ för vad det bör vara, ett sätt att försöka förstå och förbättra världen för skapelsens krona, d v s människor av kött och blod.”.
Det egendomliga är ju att man kan skräddarvända Gillberg. Om han talar om de stökiga som sjuka skulle man kunna tala om de tysta och stilla som sjuka istället. Det är knappast naturligt att ungar ska sitta stilla sex sju åtta timmar om dagen, dom som stillatigande finner sig i detta måste följaktligen vara knäppa på något vis.
På så vis kan man, om man vill, sjukstämpla hela befolkningen om den inte lever upp till någon sorts förväntningar som man har, och tvångsmedicinera den.
Jan Wiklund!
Nu är det så att det är inte barn som blivit stökigare. Det är skolan som blivit stökigare av att vi inbillar oss att barn i flock inte kan lära sig sitta still och mottaga undervisning. Detta som jag nu skriver tolkar en del som att jag är smygfascist.
Men det är istället tvärt om. Om vi inte längre tror att vi kan undervisa, d v s civilisera våra barn så sitter demokratin på sikt mycket löst. Det är kanske det vi ser redan idag.
Därmed inte sagt att jag tror att barn kan tvingas sitta still och räcka vacker tass som hundar hur länge som helst. De behöver också röra på sig och klättra i träd under friare former än vad de får idag.
Skolan kan inte (får inte) längre skilja på lek och arbete. Det är ett paradigmskifte som skett över hela det sociala fältet.
”Skulle tro att den här typen av system är förhärskande också i andra, mer eller mindre svårkvantifierbara sammanhang: nationalekonomi t.ex.”
Inom nationalekonomin så lyssnar man inte på heterodoxa skolbildningars kritik. Det förefaller som att keynesianismen idag är det paradigm som alla sätter sin tro till. Vi befinner oss idag i en gigantisk experiment där om det visar sig att keynesianernas kritiker har rätt så kommer det att få väldigt svåra följder för oss alla …
Kanske var det dock F. A Hayek som var kamrat till Keynes som hade rätt. Vem vet?
Stig!
Javisst, men om du drar in Marx i den här diskussionen också så hamnar ju Hayek och Keynes i samma sekt. Den ahistoriska/instrumentella kapitalismens.
Jag såg BBC:s dokumentärer om krisen. Ett avsnitt om Marx fanns med!
Stig!
Ja, åtminstone indirekt illustrerar väl din dokumentär den skillnad mellan Marx och nationalekonomin, som jag var ute efter. Nationalekonomin genererar politiska tekniker medan Marx genererar politiska strider. Lite som skillnaden mellan t.ex mikrobiologin och Darwin. Den förra genererar biotekniker medan den senare genererar ideologiska strider.