Sätt blommor i håret…

Karin Johnsson, till höger i bilden, klädde sig ibland som en arabisk man för att mer obemärkt kunna röra sig under sina resor i arabländerna.
Carl-Magnus Stolts biografi över Karin Johnsson utgiven av Alhambra förlag år 2020.

Det är sällan jag blir så fängslad av förordet till en bok att jag bara ser fram mot att läsa hela boken. Det hände den här gången och mina förväntningar kom inte på skam. Författaren Carl-Magnus Stolt berättar levnads- och yrkeshistorien om resenären, skribenten och föredragshållaren Karin Johnsson. En mycket märklig kvinna, orädd och drivande som få, men tyvärr så gott som okänd i dag. Ett förhållande som Carl-Manus Stolts biografi förhoppningsvis kommer att ändra på.

Redan när jag sett förlaget Alhambras förhandspresentation av boken skaffade jag ett par av Karin Johnssons egna böcker. Då jag själv cyklat i Europa föll det ena valet på boken I nöd och lust genom Europa (1931) där Karin Johnsson inleder sitt förord så här:

Omslaget till Karin Johnssons bok från 1931 sägs visa författarinnan vid starten av sin cykeltur från Danmark genom Tyskland till Ravenna i Italien. Förmodligen var hon mer praktiskt klädd och utrustad med en rejäl packning.

”Den lilla reseberättelse, som härmed utsändes i bokform, har förut publicerats i en av våra veckotidningar, och mången torde med rätta anse, att det härmed kunde vara nog. Men som jag från skilda håll fått påstötningar att samla mina anspråkslösa skildringar till en volym, har jag med den svaghet, som är människans arvsynd, givit vika… ”

En ödmjukhet inför uppgiften, som man ofta ser i förordet till äldre svenska kokböcker, skrivna av kvinnliga författare. På ett sätt är boken också en bagatell men samtidigt ett historiskt vittnesbörd om att det var möjligt för kvinnor att cykla ned genom Europa i slutet av 1920-talet. Genom ett Tyskland där nazistpartiet höll på att växa sig starkt och ett Italien där fascismen redan tagit makten. Nu framgår av biografin att Karin alls inte hade en kvinnlig reskamrat med på färden. Denna, liksom en bisarr dam som dyker upp i berättelsen, var påhitt för att ge färg åt berättelsen. Karin var aldrig rädd för att ensam ge sig ut i det okända.

I det enkla barndomshemmet utanför Falkenberg fanns både Bibeln och Tusen och en natt. Redan vid tre års ålder hade hon lärt sig läsa och böckerna födde ett livslångt intresse för vad som vi kan kalla Österlandet. Under tio år, mellan 1928 och 1938 gör hon åtskilliga resor till de arabiska länderna i främre Orienten. Hon vistas där flera månader nästan varje år och får många arabiska vänner. Resorna resulterar i en rad böcker som hon illustrerar med sina egna fotografier.

Till de äldsta delarna i Aleppo räknas basarerna. UTAN GUIDE, Nordisk Rotogravyr 1938. Foto Karin Johnsson

Hemma i Sverige skriver hon sina böcker och tidningsartiklar. Gör radioprogram och reser på föredragsturnéer runt hela Sverige. Men konflikten mellan de judiska bosättarna i Palestina och den arabiska ursprungsbefolkningen påverkar också samhällsklimatet i Sverige. Bonniers vill inte längre publicera hennes böcker. Hennes två sista böcker utges i stället av Nordisk Rotogravyr. Hon blir alltmer isolerad men kan fortfarande försörja sig genom föreläsningar och radioprogram.

En särskilt laddat fråga är hennes vänskap med Stor-muftin Amin El-Husseini som hon gör ett radioprogram om den 24 maj 1946. ”En arabfurste i landsflykt. Stormuftin av Palestina i närbild”. Hon har träffat honom ett flertal gånger och i nästan alla sina Orient-böcker skrivit uppskattande om honom. Han drevs i landsflykt av britterna, tillbringade världskriget i Berlin där han tillfångatogs av fransmännen och fördes till Paris. Därifrån lyckades han rymma 1946 och få asyl i Egypten. Dog i Beirut 1974 utan att ha fått återvända till sitt hemland Palestina.

I sin sista bok, UTAN GUIDE – Resor och äventyr i Palestina och Syrien, Nordisk Rotogravyr 1938, berättar hon om sina upplevelser under året som gått, ett 10-årsjubileum som orientresenär. Med samma oräddhet, som präglade hennes cykeltur genom Europa, reser hon nu ensam genom Syrien och Palestina. Hon besöker många städer och historiska minnesmärken i Syrien och boken är rikt illustrerad med hennes välkomponerade fotografier.

Den brittiska polisen i färd med att spränga några arabiska kvarter i Jaffa. UTAN GUIDE, Nordisk Rotogravyr 1938. Foto Karin Johnsson.

Den 4 juli 1938 har öppna strider brutit ut i Palestina mellan brittiska trupper, stödda av judiska invandrare på den ena sidan och palestinier på den andra. Den 6 juli 1938 åker Karin Johnsson med bil från Jerusalem till Haifa för att resa med ångaren ”Galiléa” till Italien. När bilen hejdas av en grupp beväpnade palestinier följer hon det råd hon fått; tar fram en av sina bilder av Stor-muftin och när männen förstår att hon tagit bilden och känner Stor-muftin vänds den hotfulla situationen i sin motsats. Följda av tillönskningar om en säker resa kan de i bilen fortsätta sin färd mot Haifa. Både i Jerusalem och i Haifa blir Karin vittne till bomber som sprängs i hennes närhet.

I Palestina har hon bevakats av tämligen handfallna engelska agenter och skildringen av hur hon lyckas skaka av sig sin bevakare – när hon skall bege sig från Jerusalem via Damaskus till Beirut för att besöka Stor-Muftin – är dråplig. Redan vid avresan med buss från Jerusalem märker hon vem som är hennes bevakare och föreslår att han skall sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Under deras samspråk erbjuder sig mannen att skaffa biljetter på nattåget från Damaskus till Beirut. Han råkar nämligen ha samma resväg. De ses på kvällen på stationen och hon installeras i sin damkupé medan han går till sin herrkupé. Strax före avgång lämnar hon tåget och bevakaren får spana förgäves efter henne vid sin ankomst till Beirut.

Ett porträtt av Stor-Muftin Muhammed Amin El-Husseini. UTAN GUIDE, Nordisk Rotogravyr 1938. Foto Karin Johnsson.

Dagen därpå beställer Karin en bil för resan till Beirut där hon med en ny bil fortsätter de tre milen till Zook, dit britterna förvisat Stor-Muftin. Under polisbevakning är han internerad i en villa. Hon har i bilen klätt om till beduindräkt, hälsar poliserna med ”Assalam Aleikum” varvid de måste sätta ner geväret, föra handen till pannan och svara ”Aleikum Assalam”. Då passerar hon snabbt förbi och när villans dörr öppnas av en tjänare, som känner igen henne, kan hon passera in.

Hon har under sina tidigare resor blivit god vän med Stor-Muftin och hälsas hjärtligt välkommen. Deras samtal avslutas med följande ord av Stor-Muftin:

– Nästa år när ni kommer hit, sade han, så hoppas jag, att vi ha fått fred. Europa måste väl en gång få upp ögonen för att alla judar, som nu skola drivas ut ur sina respektive länder, inte kunna rymmas i Palestina. Och om de inte inse detta, så önskar jag, att någon ville framställa denna fråga: ”Om det Heliga landet skall givas åt judarna, vart skall då den miljon araber som finns där, taga vägen?”

Den frågan har ännu inte besvarats…

  1 kommentar for “Sätt blommor i håret…

  1. Ulf Nilsson
    2020-02-07 kl. 9:05

    Tack för en mycket intressant artikel och ett boktips som jag ska ta tillvara! Jag har läst om Stormuftin och han framställs som en Hitler-allierad. Jag är inte insatt i detaljerna men förmodligen sökte han allierade i kampen för ett fritt Palestina.

    En parallell är Aung Sans (far till Myanmars nuvarande ledare) gör en taktisk allians med de invaderande japanerna 1942 för att bekämpa britterna. Senare, när han märker att Japan är en ny kolonialmakt, tar han stöd av britterna (och britterna tar stöd av hans befrielserörelse) för att köra ut japanerna. Men hela tiden är målet detsamma: Myanmars självständighet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.