Saudiarabien – terrorsponsor och ideologifabrik

Ground Zero idag, två stora slukhål som symboliserar al-Qaidas / bin-Ladins oändliga och obeskrivliga ondska.

Ground Zero idag, två stora slukhål som symboliserar al-Qaidas / bin-Ladins (bästa vännen Saudiarabiens skapelser) oändliga och obeskrivliga ondska.

”Kriget mot terrorismen” började en knapp månad efter att WTC och Pentagon attackerats av islamister den 11 september år 2001. Som vedergällning angrep president Bush först Afghanistan och naglade sig fast där. I mars 2003 ockuperades sedan Irak av en koalition ledd av USA och Storbritannien, och på den vägen har det fortsatt.

Mats Parner

Mats Parner

Några varaktiga framgångar kan antiterrorkriget inte visa upp – tvärtom. Miljontals civila har dödats, ytterligare ett antal miljoner har tvingats på flykt, ödeläggelsen har varit närmast ofattbar i flera länder, och med Islamiska Staten – Daish – har ett sannskyldigt monster fötts. Terrordåden runtom i världen är i dag ungefär tio gånger så många som vid millennieskiftet.

Till detta kan läggas att en rad antidemokratiska undantagslagar införts i framför allt Europa och USA. Det bästa sättet att bevara och försvara demokratin är, vill man få oss att tro, att etappvis inskränka de tillsynes självklara rättigheter som vi tidigare har erövrat. Men allt sådant är kontraproduktivt. Genomlysning och öppenhet är och förblir omistliga värden. Vi får aldrig ge avkall på yttrandefriheten och med den sammanlänkade friheter.

USA, Saudiarabien och Pakistan
Att kriget mot terrorn blivit ett veritabelt fiasko har på en nivå generande enkla förklaringar: västvärldens, och i synnerhet USA:s, krigsinsatser har aldrig riktats mot den islamiska terrorismens ojämförligt viktigaste finansiella och ideologiska hjärtpunkter: Saudiarabien och Pakistan! Dessa bägge länder förutan hade vi troligen aldrig fått något elfte september över huvud taget.

Det jag nu påstår innebär inte att USA:s president borde ha terrorbombat Saudiarabien och Pakistan i stället för Afghanistan hösten 2001; min tilltro till bomber som fredsinstrument är avgjort inte av samma dignitet som hos mina vänner och ovänner på högerflygeln.

al-Qaidas Usama bin Ladin troddes ligga bakom ”nine eleven”, och eftersom Usama samarbetade med och hölls gömd av talibanerna – i varje fall enligt vad som antogs… – blev Afghanistan det logiska bombmålet. Men redan 2001 var siktet inställt på Irak. George W Bushs huvudsyfte var att byta ut totalitära och icke-önskvärda regimer samt att stärka sitt grepp över hela regionen, inte primärt att bekämpa den islamiska terrorismen. Det som ofta kallas jihadiströrelsen fick, och får, dessvärre inte sina cirklar rubbade på det sätt som önskvärt vore.

På 1980-talet slöts en allians mellan Förenta Staterna, Saudiarabien och den pakistanska armén. Denna entente har visat sig mycket stabil och ligger delvis till grund för USA:s inflytande i Centralasien – men samtidigt har den varit ett universitet för utexaminering av heliga krigare i Allahs namn.

Vi minns alla att bin Ladin kraftfullt motsatte sig all samverkan mellan Förenta Staterna och hans eget hemland, och bland saudier var han på intet vis ensam om den inställningen: hela 15 av de 19 piloter som självmordsflög in i WTC och Pentagon (11 september) var saudier. Deras landsmän och meningsfränder slåss numera i tusental i krigets Syrien och på andra håll, men för den skull älskar de inte huset Saud. Det gör de sannerligen inte. Ändå är Saudiarabien det land som, historiskt sett, varit den islamiska terrorismens särklassigt främsta sponsor både i statlig regi och genom mängder av privata schejk-, prins- och emirdonationer.

Också i Qatar, Dubai, Abu Dhabi och i en rad andra centra vid Persiska viken har oljestinna terrorsponsorer stått i kö.

Wahhabismen
I Saudiarabien är wahhabismen, namngiven efter Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792), officiell religion. Det innebär att sharialagar tillämpas, att kvinnorna reduceras till andra klassens medborgare och att shia-islam, sufism och andra trosriktningar betraktas som icke-muslimska, varför dess utövare bör förföljas i likhet med t ex judar och kristna. Denna ideologi – som är besläktad med fascismen – sprids i dag över världen och omfattas nu i växande utsträckning av jihadister i rörelser som al-Qaida, Boko Haram och Islamiska Staten. Tendensen är att åsiktsskillnaderna mellan olika terrorgrupper för närvarande minskar påtagligt – samt att shiamuslimer på flera håll i världen gör klokare i att fly än att illa fäkta.

En wahhabistisk sunniväckelse drar fram över vår irrande planet…

Saudiarabien rustar upp sitt ”försvar”, och landets totala militärutgifter uppgick 2014 till 81 miljarder dollar (att jämföra med Rysslands 84, Förenta Staternas 610, Kinas 216, Frankrikes 62, Storbritanniens 60, Turkiets 18 och Sveriges 7). Som väntat köper saudierna huvuddelen av sin militära utrustning på US-amerikanskt håll. Business as usual sju dagar i veckan är mottot, och prinsarnas köpgalenskap är utan ände.

I Michel Houellebecqs berömda idéroman Underkastelse (Bonniers 2015), där handlingen är förlagd till år 2022, har Sorbonne-universitetet i Paris nästan obemärkt övergått i saudisk ägo. Med det greppet vill författaren visa att den saudiarabiska offensiven har fler bottnar än en; ja, de oljiga verktygslådorna innehåller många redskap.

Den pakistanska militären har omvittnat fasta band med Pentagon sedan länge. Obestridligt är också att det var Pakistans armé och underrättelsetjänst som, alltifrån tidigt 90-tal, verkade för att talibanerna skulle få makten i grannlandet Afghanistan. Beaktansvärt är att just Pakistan och Saudiarabien var de enda länder som – vid sidan av Förenade Arabemiraten – hade erkänt den afghanska talibanregimen vid tiden för 11 september-katastrofen i USA.

Bush & Blair & ISI
Amerikanerna och deras allierade i skilda väderstreck har alltsedan dag ett siktat på fel måltavlor. Den islamiska terrorismens finansinstitut och tankesmedjor ligger främst i Saudiarabien men också i Pakistan, således i länder med vilka USA-presidenten och alla hans män har goda förbindelser och inte önskar annat.

Ockupationen av Irak (2003-11) är, vågar jag påstå, den svåraste krigsförbrytelsen under 2000-talet. När Bush & Blair satsade allt på ett oljekort och störtade Saddam fanns inga rörelser av al-Qaida-typ i det härtagna landet – men genom invasionen lades grunden till flera motståndsrörelser: 2006 föddes ISI, Islamiska Staten i Irak, som i princip var en fortsättning av al-Qaida i Irak, etablerat redan något år dessförinnan. När USA lämnade Irak hade ISI marginaliserats och var inte längre någon betydande kraft, men via Syrien – och på grund av Maliki-regimens sekteristiska politik – blev ISI:s come back av det mer spektakulära slaget, och Islamiska Staten (Daish) var inom kort ett faktum.

Jihadisternas återkomst (Celanders Förlag 2015) heter, betecknande nog, Independent-korrespondenten Patrick Cockburns tankedigra och informationstäta reportagebok.

Den 9 juni 2014 intog Islamiska Staten Mosul, som är Iraks näst största stad. Vid den tidpunkten hade saudierna börjat se om sitt hus, fått kalla arabfötter och upphört att stödja den jättebaby man tidigare närt vid sin barm – men då var det så dags. Numera är Daish självförsörjande och i det närmaste ekonomiskt oberoende.

Kriget mot terrorismen, som helt och hållet är ett fabrikat ”made in USA”, är ett gigantiskt misslyckande. Tyvärr verkar felgreppen vara utan slut. Det våras för jihadisterna, och Usama ler maliciöst i sin himmel – om det nu är där han vistas.

  3 kommentarer for “Saudiarabien – terrorsponsor och ideologifabrik

  1. Anders Persson
    2016-02-21 kl. 10:30

    Jag har för mig att FiB/K i mitten på 80-talet(?) hade ett fint, färgrikt reportage om det fina Saudiarabien. Men, tänkte jag då, landet tillhör ju, vad man på den tiden kallade, “Tredje Världen”.

    Men misstanken insmög sig att saudierna också i samma veva givit en donation…

  2. Bo Persson
    2016-02-21 kl. 16:10

    Förutom att wahhabismen har sina rötter i 1200-talets kaotiska arabvärld, så skall man nog allmänt inte överdriva religionens betydelse i sammanhanget. Tänk på 30-åriga kriget!

    Det är statsbyggandet som sådant som är knepigt. Efter våra och andras härjningar i Centraleuropa på 1600-talet så tog det ytterligare 200 år innan Bismarck dök upp på den tyska scenen.

    Utan stormaktsinblandningen både före och efter Westfaliska freden hade han kanske kunnat komma tidigare. Men glöm inte att stormakter alltid är stormakter och att inget i världen kan ändra på det.

  3. Bo Persson
    2016-02-22 kl. 21:49

    Jag tror inte heller att man skall överdriva Saudiarabiens betydelse i sammanhanget. Eller Turkiets. Mot det som USA och Ryssland är eniga om kan de inte göra något. Och de är eniga om att det här inte får eskalera till ett storkrig.

    De är båda kallt kalkylerande och amerikanarna har förstått att deras västernisering av världen har nått vägs ände och det såväl när det gäller Mellanöstern som när det gäller Östra Europa.

    Det är bara här i Sverige som det är så hysteriskt. I såväl Washington som i Moskva är man ju helt införstådda med att det ryssarna just gjort med Krim det är precis samma sak som amerikanarna härförleden gjorde med Kosovo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.