u har alla svenska hushåll fått Sverigedemokraternas lilla EU-valsfolder i brevlådan. Den utstrålar självsäkerhet och professionalism – alltså politikerprofessionalism. Frågan är om det är bra eller dåligt för dem själva, men det kanske är så viktigt.
Efter att tidigare varit tydligt emot EU har SD nu gjort helt om och vill istället utveckla Europa. Ja, ”Vi älskar Europa” utropar de faktiskt.
Det märkligaste med det här är att SD nu lyckats nedkämpa allt motstånd inom det etablerade maktskiktet och intagit en plats mitt i sandlådan. Genom att bli överens om allt med de övriga riksdagspartierna tänker de nu även stärka sin maktposition i EU via det så kallade parlamentet.
Demokrati inom citationstecken
Det faktum att SD nu anammat det nyliberalt ”demokratiska Europas” EU-koncept borde stämma alla ”sanna demokrater” till eftertanke. Kan det möjligen vara så att EU-konceptet aldrig varit annat än en långsam urholkning av Europas demokratiska grundvärden (som ju förutsätter oberoende stater)? Den ökande överstatligheten, ropen på allt mer federala lösningar; övervakning, ett EU-FBI, gemensamt skattesystem, gemensam krigsmakt… är egentligen bara till för att försvara den fria marknaden (inklusive kriminaliteten) gentemot folkets vrede.
Alla karriärsugna yrkespolitiker verkar nu ha upptäckt att EU – och därmed EU-parlamentsvalet – är en del i den oundvikliga gräddfilen till den yttersta makten, vid sidan av den besvärliga och svårstyrda klassiskt demokratiska processen. Möjligheten att pressa fram frågor till ”Diskussion avslutad, då går vi till beslut med sluten omröstning” finns inte i EU. Där lyfts allt till kommission och råd där beslut fattas utan hänsyn till medborgerliga opinioner. EU-parlamentet är blott ett demokratiskt fikonlöv.
Idén med EU
De som skapade EU en gång – med fred och de tre stora friheterna som ideologisk grund – är idag förbisprungna av utvecklingen. Möjligen drevs många av hedervärda avsikter, men Europa har – i alla avseenden – visat sig vara ett alltför brokigt lapptäcke för att uppifrån kunna tvingas in under någon tysk-romersk-fransk kejsare. Men, istället för att inse detta kämpar grundarna för att behålla makten (och rädda EU) genom att avskaffa demokratin i medlemsländerna.
Det här är de trots allt plågsamt medvetna om. Men de försöker trösta och övertyga sig själva om att nya tider kräver nya tankar och nya åtgärder – kraftfulla åtgärder. Lyssna på Björklund! Därför enas man om att kalla vad som nu sker för att demokratin på detta sätt ska ”utvecklas och försvaras” – med alla till buds stående medel! Några kanske t o m tror på det. Det är bara att tvångsdöpa alla otrogna till de ”rätta värderingarna”.
Överstatlighet och federalism säger sig SD fortfarande vara emot, men det är ju frågor som EU aldrig kommer att backa på, vilket ju fördraget (konstitutionen) är en trygg garant för. De som besitter den yttersta makten i EU är ju kommission och ministerråd som varken väljs av EU-medborgare eller EU-parlament, utan de tillsätts av medlemsländernas regeringar enligt principen störst bestämmer mest.
Which means…
… att om nyliberaler som Macron, Merkel och Löfven regerar i EU-länderna blir politiken nyliberal i EU. Av samma anledning blir politiken allt annat än nyliberal om sådana som Le Pen, Orban eller Salvini kommer till makten i de stora EU-länderna och därmed tar makten i kommission och råd. De kan då stega rakt in i och omvandla Europa till vad de vill; ett ”Tredje…”, nej förlåt, ett ”Fjärde rike” kanske. En gammal dröm för några få (men en mardröm för de allra flesta) går då i uppfyllelse.
Vilka som är SD:s och andra högerpopulisters genomtänkta strategi är egentligen inte viktigt, alltså pratet om värderingar är bara munväder. Att SD accepterats i sandlådan och numera utstrålar både självtillit och politikerprofessionalism (puh! vilket hemskt ord) är också ovidkommande.
Och, för att sluta där jag började; SD:s U-sväng i EU-frågan är inte trovärdig. Så en röst på SD (eller för den delen något annat riksdagsparti) är inte ens bortkastad, nej – den är skadlig för att den förstärker tidens auktoritära tendenser. Så jag säger som jag sagt tidigare. Gör något kul istället för att rösta i EU-valet. Jag hoppas på fint väder den 26 maj.
Varför inte rösta blankt?
Arne N!
Ja, vad tycker du själv?
Det är lättare att förklara bort en röstskolkare än en blank röst.
Arne N!
Jag resonerar som att en blankröst ändå är en röst som i någon mening legitimerar själva valet.
Knut L!
Det finns substans i din synpunkt. Får fundera på om på om det väger tillräckligt tungt.
Så som Knut resonerar, att en blankröst trots allt är en legitimering av själva valet, har jag länge (sedan 1970-talet) tänkt även när det gäller val i Sverige. Att kalla några val demokratiska, tycker jag är tomt prat, när de inte handlar om det viktigaste för alla människor, ekonomin. Sveriges ekonomi styrs till mycket liten del av Sveriges folk och det är inte folkets behov som styr, utan kapitalägarnas vinstmaximering. Det vet alla arbetslösa och bostadslösa till exempel.
Det är dessutom tydligt klarlagt av officiell svensk statistik, att den ekonomiska klyftan ökar i Sverige som i övriga Europa. För att skämta om det kan man säga att det numer är med denna klyfta som det är med vädret ”Alla pratar om det, men ingen gör något åt det!”
Visst har jag fått kritik för detta mitt röstskolkande, och otrogen som jag är mot mina egna principer, så röstade jag faktiskt blankt i senaste valet. Det kommer jag nog inte att göra igen.
Bertil C!
Om man nu alls har något intresse att sända ut ”signaler” så kan man i valtider göra det på två sätt, och nu diskuterar jag detta under förutsättning att det är många som följer samma strategi, alltså att röstandet inte bara är ett uttryck för individualistisk demonstration:
1. Att inte rösta. Vore det parlamentsval kommer detta att tolkas som politiskt ointresse, passivitet och inte bekymra Öfverheten. Men om det, som i fallet med EU-valet, föregåtts av en mer eller mindre samlad agitation för ”röstskolk” så kommer det att sända en signal att en betydande folkopinion underkänner EU och dess skendemokrati.
2. Rösta blankt. Vore det parlamentsval skulle en stor mängd blanka röster, kanske mer än 4%, vittnar om politiskt missnöje från en betydelsefull minoritet politiskt medvetna medborgare som inte vill rösta på något ”missnöjesparti”. Men i fallet med EU innebär en blankröstning att man accepterar styrningen från Bryssel, men är osäker på vilka man vill ha sittande där.
Nä du Anders P! Jag går inte på några logiska resonemang. Hjärnan får i detta fall vila. Här är det min för stora buk som får bestämma, jag går på magkänsla.
Man måste hålla isär statssuveränitet och demokrati och absolutism. Demokrati och absolutism förutsätter båda statssuveränitet. Men ett Europa utan EU alltså med återupprättad statssuveränitet kan mycket väl bli ett absolutistiskt Europa. Före franska revolutionen hade vi ett sådant Europa. Därför är det också oroväckande att vi i Sverige idag inte har någon icke etnifierad och icke ekonomistisk Svexit-rörelse.
Ja du, Bo Persson. Det är inte alltid så lätt att förstå hur du menar. För det sista ser jag ingen som helst ”Svexit-rörelse” någonstans, inte heller något som är etnifierat eller ekonomistiskt. Inget liv på den fronten!
Sedan det här med absolutism. Att bli av med den ”lagom” svenska varianten av denna var faktiskt ett av de främsta skälen för mig att rösta JA 1994, vilket en majoritet av de röstberättigade gjorde. Detta oavsett om det var fråga om någon objektiv sanning eller ej.
Men jag antar att du resonerar om politisk absolutism, Bo. Att vi skulle få en suverän monark i Europa utan EU ställer jag mig tveksam till. Möjligt att vi skulle kunna få flera absolutismer, kanske en per nation. Precis som vi i dag har olika demokratismer inom EU efter olika folks tycke och smak. Men om det ena skulle bli bättre än det andra verkar det besvärligt att sia om.
Dennis Zackrisson!
Av de många rörelser runt om i EU som är emot överstatlighet och idag växer som svampar ur jorden, så är det väl inte någon som är särskilt liberal. Och de traditionella liberala partierna som alla köpt överstatligheten får det allt svårare med överlevnaden.
Så när EU imploderar så är det väl inte uteslutet att hela Europa blir lika auktoritärt som t ex dagens Ryssland. Alltså slut på det liberala Europa som föddes med Franska revolutionen.
Nej, Bo P, den av dig skisserade utvecklingen kan givetvis inte uteslutas och det är säkert bra att fundera lite på för de som (av helt andra skäl) vurmar för nationen och nationalstaten.
Dennis Zackrisson!
Men går inte huvudmotsättningen i Europa idag mellan dem som är för nationalstaten och dem som är emot denna? Det vill säga mellan dem som är emot EU och dem som är för EU. Och det helt oberoende av vilka skäl man kan ha. Det är ju inte någon ideologisk motsättning.
Det var ju Clarté-vänstern som på sin tid av Mao hade lärt sig att skilja mellan ideologiska och icke-ideologiska motsättningar. Därigenom kunde de skapa FNL-rörelsen genom att resa den icke ideologiska parollen ”USA ut ur Vietnam”. Medan hela etablissemanget såg samma krig som en ideologisk kamp mellan kapitalism och kommunism.
I dag ser etablissemanget från höger till vänster frågan om EU:s vara eller inte vara som en ideologisk fråga och det finns som jag uppfattat det varken någon höger eller någon vänster eller någon annan som inte delar den uppfattningen.
Så visst ser det mörkt ut.
Bo P och Dennis Z!
Debatten blir tydligare om vi (återigen) skiljer mellan ”suverän stat” och ”nationalstat”, som jag föreslog i FiB/K.
Denna åtskillnad mellan orden är inte min uppfinning, utan en tendens som funnits i språkbruket. Tyvärr har ordkunskapen minskat i svenska språkområdet, så att ”nation” av många nu används synonymt med ”stat”.
Bo P ställer upp en motsättning mellan ”dem som är för nationalstaten och dem som är emot denna”. Men att vara ”för nationalstaten” har betytt att vara för en stat som är så etniskt enhetlig som möjligt. I Sveriges fall skulle det till exempel betyda att land där alla tornedalsfinnar försvenskas. Den motsättning Bo P beskriver borde uttryckas så här: ”motsättningen mellan dem som är för den suveräna staten (eller ”statssuveräniteten” i ett ord) och dem som är emot denna”.
Jag tycker i och för sig, att ni ska rösta även om det känns motvilligt, i annat fall stärker ni ultrahögern. Om det kan jag dock inte påverka någon av er principfasta, som säger att ett nej är ett nej. Göran Greider hade en en bra artikel i Dagens ETC den 8 maj.
Jan Arvid Götesson!
Jag använde ordet ”nationalstat” för att det är accepterat språkbruk för det som rättsligt sett är en territorialstat. Jag tror inte heller att det går att ändra på det språkbruket. Det har en lång historia. Men jag vet ju också att det går att använda på det sätt du säger: ”Du är för nationalstaten. Det vill säga du är nationalist. Det vill säga du är fascist”.
Och det är just så som de som är för EU resonerar: ”De som är mot EU är fascister. Och de som är mot fascismen är för EU”. Medan EU rättsligt sett är en överstatlig konstruktion som man kan vara för eller mot men som inte har något med fascism att göra. Så visst är Dennis Zackrisson ute i grumligt vatten när han drar in ordet ”nationalstat” i diskussionen.
Jag tror Bror K sätter fingret på en viktig punkt. Jag har själv i de tre senaste valen till EU-parlamentet röstat på systemkritiska (i någon mån) partier. De har också haft fördelen att vara nya och därmed relativt opåverkade av redan existerande maktstrukturer inom EU. I samtliga fall blev toppkandidaten en ny ledamot av detta parlament.
I år ser det mörkare ut. Motståndet mot överstatligheten tycks mig numera i väsentlig grad vara ett högerprojekt. Och det bjuder mig givetvis emot att bli tvingad att lägga rösten på Sverigedemokraterna för en klart uttalad vilja att begränsa överstatligheten. Det skulle definitivt bli följden om Greiders tanke om röstplikt vore verklighet. Nu kan jag i vart fall välja att avstå, blankrösta eller ”kasta bort” valsedeln på något som inte har någon chans att komma in i den parlamentariska värmen.
Bo P!
Jag är inte oense med dig i sakfrågor, och vill inte tvista om ett enskilt ord. Jag försöker bara lägga till en frågeställning till din diskussion om Sveriges oberoende.
Jag tror att en strukturell och kvalitativ förändring sker som ni som bor i Sverige har svårare att få syn på. Det standardsvenska språk som fanns på 1900-talet håller på att upplösas som intellektuellt verktyg. De flesta som har standardsvenska som sitt arbetsverktyg (journalister, lärare, politiska funktionärer) är idag halvspråkiga på svag svenska och svag engelska. Denna förändring döljs i viss mån av att det fortfarande finns många äldre svensktalande som har ett stort ordförråd. Men försvaret av statssuveräniteten försvåras väl av att politiskt viktiga skikt i Sverige blir allt svagare i svenska?
Ditt argument om ”accepterat språkbruk” håller på att bli irrelevant eftersom det snart inte finns en stor grupp offentliga språkbrukare vars språkbruk kan tjäna som vägledning för vad som är användbar svenska.
Dennis Zackrisson!
Du menar att mycket talar för att avvecklingen av EU kommer att bli en ganska auktoritär historia och jag håller med dig. Men skall vi nöja oss med det? Avvecklingen som sådan kan vi ju inte stoppa.
Är inte Franska revolutionen ”värd en mässa”. I världen är den ju unik. Ett liberalt uppror alltså.
Jan Arvid Götesson!
Jag tror fortfarande att ditt projekt är orealistiskt. Tänk bara på Förenta Nationerna (United Nations) där alla territorialstater/nationalstater är med från de mest mononationella/monokulturella till de mest mångnationella/mångkulturella. Vi får leva med denna dubbla användning av ordet ”nation”, statlig gemenskap och kulturell.
Bo P!
Jag föreslår inget ”projekt” för förändring av svenskan, utan att folket defensivt behåller den ordkunskap som fanns på folkbildningens tid. Gör vi det, kan vi i debatter intellektuellt hantera det slags dubbla betydelser som ”nation” är ett exempel på.
Göran G och Åsa L skriver i sitt manifest: ”När vänstern i vidaste mening inte förmår formulera en hållbar idé om nationalstatens roll idag överlåts hela frågan till högerpopulismen, som stöper om den till livsfarlig nationalism.”
Skreve GG och ÅL medvetet att de vill försvara ”statssuveräniteten” bleve det lättare för dem att förklara att de vill behålla den suveräna statens nivå som demokratisk arena för arbetsrätt och välfärd för dem som bor inom en stats gränser – utan att frågan om invånarnas etnicitet och nation kommer på tal, vilket blir fallet med ett tvetydigt försvar för ”nationalstaten”.
Detta är blott ett exempel på att språkkompetensen raserats. Folket flertal förlorar på det. Vilket förklarar varför det sker.
Jan Arvid Götesson!
Jag tog faktiskt upp den frågan med Göran Greider på Bokmässan i Göteborg i höstas.
Om han säger att han är för nationalstaten riskerar han ju att beskyllas för att vara nationalist och kanske till och med fascist. När det som vanligen kallas för en nationalstat rättsligt sett sett bara är en territorialstat.
Han höll med om detta, men tänkte nog inte lägga om sitt språkbruk.
Bra att du klargör nationsbegreppet Jan Arvid. Men det är bara en sida i vår verklighet.
Vänstern i helhet och genom alla dess olika delar har allt sedan 1960-talet (då ett ”uppsving” i rörelserna senast var aktuellt) visat sig inte förstå statens roll i våra samhällen runt om i världen. Det är den enda sammanhållande förklaringen till högerkrafternas frammarsch runtom oss.
Att torgföra en tro på att frälsningen sker genom staten och av den godkända institutioner/organisationer leder bara ner i olika former av slaveri, fysiskt eller intellektuellt. Vi måste bort från denna underkastelsefilosofi.
Dennis Z!
Det är stora frågor: att vänstern inte förstått statens roll, och att det finns en fara i en övertro på staten som medel för frigörelse. För stora för mig att ge mig i kast med. Att klargöra begrepp kring stat och nation är dock en början. Jag befarar som sagt att den offentliga svenskan blir ett allt trubbigare instrument för analys.
Tack till Bo P för att du påminner om att ”territorialstaten” vore en användbar term. Googling visar att ”territorialstat” är ovanligare än ”nationalstat”, och att ”territorialstat” märkligt nog är mycket vanligare på danska.
En text om ”territorialstaten” som svenskt ord finns här.
SAOB säger ”numera mindre brukligt” om ordet. Men man märke detta klargörande citat i SAOB: ”Ett ensidigt överskattande av statens etniska sida, av nationalstaten på bekostnad av territorialstaten.”
Jag skrev till Göran G i dag. Få se vad han svarar.
Samuel Edquists artikel, varest han skriver att man ”ofta blandar samman begreppen nation och territorialstat allt för lättvindigt” finns här.
Visst är det stora frågor, Jan Arvid. Inte desto mindre är de viktiga om man önskar att politiskt omgestalta styrning och maktförhållanden i samhället. För femtio år sedan fanns ett embryo till en levande diskussion kring dessa frågor, men sedan tog parlamentaristikerna i olika partier över. Och för de kollobarn, vilka fick gratis solglasögon av staten genom Sjöstedts resoluta ingripande var det naturligtvis viktigt. Men för samhällsutvecklingen på ett mer övergripande plan betyder detta knappt intet.
Inför EU-valet blir Storbritannien allt intressantare. Brexitpartiet som bara funnits i några veckor är redan uppe i 35% i opinionsmätningarna medan Tories och Labour båda ligger kring 20%. Och då är ändå hela mediavärlden på deras sida och beskriver Brexit-sympatisörerna som fascister och nazister och jag vet inte vad.
Kommer EU att skapa ett helt nytt partisystem i Storbritannien? Den liberala världens hemland. Jag tänker alltså på Magna Charta. Den första begränsningen av statligt godtycke.