Veteraner i paraden på segerdagen i Moskva 2005 (Bild: Wikipedia)
Sedan ganska många år, tror jag, har Sovjets seger i andra världskriget kommit att överskuggas av Molotov-Ribbentrop-pakten och dess hemliga tilläggsprotokoll. Det var i enlighet med detta som Sovjet, två och en halv vecka efter Tysklands anfall mot Polen 1 september 1939, lade beslag på östra Polen och senare även Baltikum. Det har nu blivit kutym att säga att Tyskland och Sovjet startade andra världskriget tillsammans. 2019 antog EU-parlamentet till och med en resolution om detta.
Några månader senare — alltså 2019 — talade Putin om detta på ett toppmöte med besökande ledare från tidigare sovjetrepubliker. Inte bara hade andra europeiska länder ingått egna icke-angreppspakter med Tyskland, menade Putin, de hade också med Storbritannien i spetsen själva öppnat för Hitlers expansion genom Münchenöverenskommelsen hösten 1938. Som stöd för det sistnämnda citerades Churchill. Dessutom hade Polen av alla länder självt deltagit i den efterföljande styckningen av Tjeckoslovakien.
Själv var jag måttligt bevandrad i de här turerna och väntade därför med intresse på vad svaret skulle bli. Med ett ilsket men innehållslöst pressmeddelande från Polens utrikesministerium och ett missriktat raljerande från DN:s Winiarski — enligt honom hade Putin påstått att Polen 1939 invaderat sig självt — blev vi Putin svarat skyldiga, insåg jag. Det här var en av flera episoder som fick mig att vantrivas alltmer i den antiryska fållan.
Mer nyligen läste jag den irländske historikern Geoffrey Roberts bok om Sovjet och upptakten till andra världskriget. Den kastar ett i mina ögon klart och mer fördelaktigt ljus över sovjetisk utrikespolitik än dagens nidbild. Det finns mycket att gräva i här, kring vad som sedan verkligen utspelade sig under kriget och hur det framställs i dag. Alla vet att Sovjet anföll Finland vintern 1939. Men varför? Roberts visar att motivet var defensivt, om än på ett förebyggande sätt. Hur många har klart för sig att det så kallade fortsättningskriget sedan var Finlands deltagande i Tysklands överfall i Sovjet 1941, alltså Operation Barbarossa?
Någon diskussion om de här sakerna i den svenska offentligheten är svår att upptäcka. En pensionerad historiker från Göteborgs universitet, Lennart Palm, som egentligen specialiserar sig på Sveriges stormaktstid, tog i en debattartikel i Göteborgs-Posten för många år sedan upp vår populärhistoriska bild av kriget. Filmer och tv-serier kretsar kring amerikanska eller möjligen brittiska soldater, medan dödandet och förstörelsen huvudsakligen utspelade sig på Östfronten. Ett undantag var kanske filmen Enemy at the Gates med Jude Law som sovjetisk prickskytt i Stalingrad. Men där, menar Palm, reduceras det avgörande slaget till en ”fånig duell” mellan honom och en tysk prickskytt.
Häromdagen pratade jag med Lennart Palm i telefon och undrade varför inte fler historiker — framförallt de som specialiserat sig på andra världskriget — vill diskutera de här sakerna i offentligheten. De vågar inte, menade Palm. Senast han själv stack ut näsan var såvitt jag förstår i radions Studio Ett 24 februari 2022, alltså kvällen efter det ryska intåget i Ukraina. Jag lyssnade på programmet i dag.
Det börjar med att Martin Kragh påstår att Putin har invaderat Ukraina utan att försöka prestera en politisk, folkrättslig och moralisk motivering. Sedan konstaterar Per Enerud från Myndigheten från psykologiskt försvar att Putin presenterar just en sådan motivering, men hävdar att den är lögnaktig. Därefter försöker Lennart Palm förklara hur Ryssland ser på konflikten och menar att opinionsstödet för militäroperationen kan vara ganska stort.
Av någon anledning återkommer sedan Per Enerud och avfärdar upprört allt Lennart Palm sagt som rysk propaganda. Någon möjlighet att svara får inte Lennart Palm, och faktiskt fälldes programmet av den anledningen senare i Granskningsnämnden.
Men någon förnyad diskussion har det, som alla radiolyssnare vet, inte blivit.
I dag har Ryssland firat dagen för sin seger i andra världskriget, eller stora fosterländska kriget som de kallar det. Eftersom mitt fosterland är ett helt annat och dessutom var neutralt så kan jag ju knappast göra anspråk på deras seger. Dessutom har jag rötter i Finland där kyrkogårdarna har rader av vita kors över ynglingar som stupade för sovjetiska vapen. Att fira detta känns inte rätt. Men jag unnar absolut ryssarna och de andra sovjetfolken att göra det.
Dagen till ära, det var ju 9 maj, tog jag mig till Odenplan för att kolla in hur Svensk-ryska vänskapsföreningen skulle fira. Kanske 20 personer på plats, ingen polisnärvaro, och inte ens några kvinnor från SL på rökpaus, vilket jag såg vid ett tidigare tillfälle.
Jag bar en av mina vitryska medaljer i den säkra förvissningen att ingen annan skulle göra det; jag är den ende svensk som belönats med medalj i Vitryssland. Poängen med medaljen var naturligtvis
att det står ”80” på upphängningen.
Bildningsnivån låg, det visste jag sedan tidigare. Jag pratade med en man om Brest och han frågade
om jag menade Brest i Frankrike; ridå!
Att få någon att åtminstone nämna några hjältestäder leder bara till förvåning när de får reda på att Odessa är en Hjältestad (sedan 1945). Att fråga om vilken stad mer än någon annan borde utsetts
till Hjältestad är överkurs, men borde kunna besvaras av läsarna av lindelof.nu (jag har skrivit om det).
När det kommer till sånger är det ännu sämre. Jag frågade flera deltagare om de skulle sjunga ”Den Pobedy”, men fick bara undvikande svar. Till slut sjöng en liten grupp ”Katjusja”. Mycket enkel melodi, sjunger sig nästan själv. Att jämföra ”Katjusja” med ”Den Pobedy” är som att jämföra ”Vildandens sång” med ”Bleckustrean” från Orsa.
Summering: min frus morfar stupade 1941 när han ingick i den första linjen av Kievs militärdistrikt. Hennes far stred 1943-45 i den andra ukrainska fronten, sedan i Fjärran Östern-fronten mot Japan. Hennes farbror stred 1941-45 i Röda armén, efter Kursk, där han deltog under Vatutin i försvaret av den södra bågen, i den första ukrainska fronten hela vägen till Berlin.
Utan Katusja hade ingen Popedia uppnåtts. Katusja var de missilsystem Sovjetunionen besegrade nazisterna med vad jag hört. Pappa hade en bil som gick under fabriksnamn Popeda som var vanlig i Finland på 1950 talet! Han hyste inget traumatiserat agg mot Sovjetunionen, och trots att han krigade för Finlands sak vid Karelska näset 1942-44, och undgick döden. Han skulle inte heller hånat svenskar som visar sitt intresse att hålla Sovjets seger över Nazityskland vid liv!
Tack till Tobias Ljungvall för intressant bokrefererande.
Dan Johan K!
Jag skulle naturligtvis aldrig uttrycka mig kritiskt mot människor som vill hålla intresset för Sovjetunionens seger över Hitlertyskland vid liv, om det inte vore för det faktum att det är samma människor som stöder Putins angreppskrig mot Ukraina. Nu vet jag att i Stockholm handlar det om en handfull personer.
Precis som Jan Arvid G många gånger påpekat, så utgör lindelof.nu en plattform för de som till varje pris vill se Putin krossa Ukraina, dessa uppstudsiga banderister. Men även på lindelof.nu är antalet inte så stort.
Igår åkte jag och min fru tåget till Uppsala för att träffa gamla vänner från östra Ukraina och Vitryssland. Alla mer eller mindre etablerade i Sverige, och vad de tycker om Putin behöver jag inte utveckla.
Mycket inspirerande jämfört med putinisterna på Odenplan. Gemensamt språk? Ryska, naturligtvis.
Vi vaknar varje morgon av sms, där våra vänner i Ukraina berättar att de överlevt ytterligare en natt av Putins terrorbombningar av civila bostadsområden helt utan militärt värde. Jag vet naturligtvis motargumentet från Knut L et al. Det är ett proxykrig mellan EU/USA och Ryssland, så lite får ju den ukrainska befolkningen acceptera. Om en kvinnlig ukrainsk journalist torterats av ryssarna så måste det finnas en annan förklaring än den som förmedlats i västmedia. Jag har hört exakt samma argument om MH17 och Skripal. Utmärkande är att de som försvarar Ryssland och hittar alternativa förklaringar aldrig ens orkar sätta sig in i bevisläget. Det gäller t ex Sven A.
Jag nämner vid namn Ukrainas främsta forskare inom livsvetenskaperna, och han börjar direkt fråga om hon arbetat vid något slags hypotetiskt biolabb. Ett par minuter med google scholar och en lite större ansträngning att förstå vad hon faktiskt arbetat med skulle räckt.
För två veckor sedan arrangerade jag en konferens i Stockholm för övervägande kvinnliga ukrainska fysiker. Ett projekt som tog ett halvår, från att söka pengar till att ordna resa från Ukraina till Stockholm för delegationen. Mycket inspirerande, ljusår från den våta filt som putinisternas lilla klick utgör i Sverige.
Mats L!
Om jag förstår det rätt så bombar ukrainsk militär huvudsakligen områden som de anser tillhöra Ukraina och har så gjort sedan 2014. Har jag fel om jag misstänker att det då förekommer ”terrorbombningar av civila bostadsområden helt utan militärt värde”? Pga det stora antal nazister i Ukrainas militär, hela den nazistiska Azovbataljonen togs ju in i den officiella armén, så misstänker jag att de inte är så noga med om de begår krigsbrott eller inte. Det tillhör ju nazismens natur. Äntligen blev Ukraina dömda för händelserna i Odessa 2014 och mer kommer att komma fram om bägge sidors brott när kriget tar slut och den påtvingade tystnaden upphör. Detta krig borde aldrig ha inletts och skulden delas av alla de inblandade aktörerna.
Bästa Mats L!
Det är värdefullt med en annan röst – som din – på lindelof.nu. Alla kämpar för sin version av läget i världen och i länder som Ukraina. Och jag vet att en ”handfull jord” – kan innehålla den felande länken i en rapportering som utgår från ett enda kriterium och som heligförklarats – tills den en dag rämnar – och för att ”en handfull jord” innehöll en annan materia än vad rapporteringen ens hade en aning om.
Sven A!
Jag kan ju självklart inte utesluta att civila ukrainska människor dött som ett resultat av den egna militärens aktioner.
Vad som kommer ut av förhandlingarna i Istanbul återstår att se. En rubrik i Aftonbladet i helgen löd ”Ryssarna slutkörda – går mot statsbankrutt”. Säkert ingenting Kina har något emot.
Mats L!
Aftonbladets clickbaits bakom betalmur brukar sällan vara någon sanningsenlig informationskälla. Brukar handla om Putin och hans sjukdomar, var han gömmer sitt bajs m.m.
Rysslands ekonomiska situation i maj 2025 ser ut att vara på samma nivå som Sverige när det gäller BNP d v s en förväntad tillväxt på 1,3 till 1,8 i år, inte lysande men heller inget som sannolikt leder till statsbankrutt vare sig i Sverige eller Ryssland. Låt oss nu hoppas att de kommande förhandlingarna leder till resultat och att ett fredsavtal förhindrar att hatet mot den etniskt ryska befolkningen får fritt spel.
Du skrev i tidigare inlägg att man nu i Ukraina slutat tala ryska och övergått till ukrainska. Kan vara positivt om folk själv väljer att byta språk, men om man tvingas till den förändringen är det etnisk rensning tillsammans med trakasserierna mot troende ryskortodoxa. Detta är problem som ett fredsavtal måste lösa antingen via en FN-övervakad autonomi som skydd för Ukrainas etniska minoriteter eller att helt enkelt Ryssland, Ungern, Rumänien etc tar över de delar där respektive minoritet är i majoritet.
Problemet blir då att nya problem skapas eftersom den typen av delningar leder till att nya grupper hamnar på fel sida om gränser. Exemplet Bosnien och den serbiska minoriteten är ett sorgligt exempel. Tyvärr räcker det knappast att önska sig en återgång till Ukrainas tidigare lagstiftning som garanterade de historiska minoriteterna skydd för språk, kultur och religion, skadan är skedd och kommer att kräva sin tid för att läka.
Positivt är dock att sedan Trumps tillträde talar alla om någon slags fred. Vi verkar alltså ha lagt bakom oss tron på att mer krig leder till fred och att förhandlingar är av ondo. Hur mycket parterna menar allvar med den nya inriktningen lär visa sig.