Lisa McGee föddes 1980 i Londonderry. Och där, mitt i oroligheterna och våldets Nordirland, med de till synes olösliga motsättningarna mellan katoliker och protestanter, utspelar sig den underbart knasiga TV-serien ”Derry Girls”, som hon är hjärnan bakom.
Apropå knasighet, nota bene menat enbart positivt. Nog anar man i den aktuella ”How to Get to Heaven from Belfast” (2026) att David Lynch, ”Wild at heart”, och Lars von Trier, ”Riget”, inspirerat henne när hon skrev och regisserade denna tv-serie som kan ses på Netflix.
Övernaturliga inslag blandas med realistiska. Omtagningar, som om en händelse måste repriseras när den tenderar att blekna bort och förlora i betydelse. Samtidigt återförs de agerande till och konfronteras med erfarenheter de helst skulle slippa tyngas ned av.
Är olyckliga omständigheter nånsin engångs sådana? Kan förstås olycksförföljda tittare som undertecknad inte låta bli att tänka. Samtidigt känna djup sympati med irländskorna i serien.
Ofta är det spöklikt, oförklarligt och mystiskt. Ruskiga bilkrascher. En kusligt framtonande portier vid namn Norman, samma som i Hitchcocks ”Psycho”, på ett motell. Blink, blink. Långa mörka korridorer i samma motell, typ ”The Shining” med Nicholson. Blink, blink.
Allt sker i ett hiskeligt tempo. Andhämtning förbjuden.
De tre kvinnliga huvudpersonerna, en gång skolkamrater och bästisar, hamnar ständigt i förvecklingar och svårigheter under sökandet efter kompisen Greta som de trodde var död, men som det visade sig inte var det.
De forsar oförtrutet vidare. Sliter på varann, men håller ihop, överbryggar uppflammande konflikter.
Sensmoralen, om man kan tala om en sådan och som överskuggas av allt som händer i de fullmatade, åtta avsnitten: det förflutnas mörka gärningar kommer jagande efter en, och man blir aldrig kvitt dem. Gjort är gjort, hur försonas? Vad hjälper ånger och eftertanke?
Bronagh Gallagher, som vi minns från musikfilmen ”The Commitments”, är lysande som stenansiktet som på svårutredd grund förföljer de tre kvinnorna med deras gemensamma, mörka förflutna.
Placerar ut bomber, bär pistol med ljuddämpare, är outtröttlig som spårhund.
I hastigheten hinner McGee häckla nunnors disciplinerade skolundervisning samt direktsända TV-shower med en lydig studiopublik som skrattar och applåderar.
För att inte glömma korkade poliser, en från irländska Garda, och TV-inspelningar av dessa förutsägbara krimisar av vilka det går tretton på dussinet. Alltid samma koncept.
Är de förra inte korkade så är de korrupta. Överhuvudtaget är inte bilden McGee tecknar av män särskilt smickrande för dem.
Summa summarum: Inget mer att önska av en TV-serie som inte är som någon annan!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
