Seriestrategen spanar

Under min första tid i lärdomens stad utvecklade jag ett bokberoende. Inskriven vid traditionstyngda Uppsala universitet. Det skedde medan Erik Gustaf Geijers staty kallt vände ryggen åt proceduren. Vilket riskerade att uppfattas symboliskt av en grabb från Bruket som befann sig i främmande terräng, utan karta och kompass.

Fram till Upsala hade jag inte läst särskilt mycket. Annat frestade. Musiken mer än tjejerna.

Men nu blev det sannerligen fart på läsandet!

Jag tror att jag har nämnt det förut. Inga ädla motiv föranledde mig att dyka ned i böckerna. Ingen bildningssträvan. Underlägsenhetskänslor gentemot kurskamrater som verkade så belästa. Jag skulle allt visa dem!

Läsandet som medel i en självhävdandets akt förbleknade ganska snart. Lusten att läsa, ett mål i sig, tog över. Samt, kanske ännu viktigare, att jag upptäckte att världen såg mig, för att parafrasera Göran Palm. Samhällsintresset vaknade. 68-miljön radikaliserade den socialdemokratiskt fostrade recentioren. Rödskägg odlades.

På Lundeq fylldes hyllorna på med debattböcker till ett överkomligt pris. Efter införskaffandet raskt hemåt för att med understrykningspennan i hand ta mig an dem.

Det dröjde inte många år så fick min dåvarande hustru och jag vårt första barn. Vi studerade båda, obligatoriska föreläsningar på schemat för hennes del på psykologprogrammet, turades om att ta hand om den lilla i vår bostad i en ruffig kåk på Kolargatan. När hon sov någon timme så läste jag. Ett snabbläsande befrämjades. När jag recenserade böcker i Gefle Dagblad utgjorde det en tillgång.

Flera har nyfiket frågat hur man gör för att bli en snabbläsare. Jag vet inte. Jag kan inte lära ut det.

Nå, det skulle inte handla om min bookaholic. Någon tolvstegsmodell har jag heller inte behövt i behandlande syfte. Ingen AB-grupp, Anonyma Bookaholics. ”Hej, jag heter Lasse, jag är en bookaholic.”

Böckerna, läsandet, har fått allvarlig konkurrens av TV-serier och filmer. Jag använder mig av SVT Play, Netflix och TV4 Play. Eller så hyr jag på SF Anytime eller TriArt Play. Jag såg den aktuella filmen om min favoritregissör Bo Widerberg, för guds skull se den!, på den sistnämnda plattformen. Tack för det, för till ”Regnmannens” Geflebiografer, förlåt om det låter arrogant, verkar den inte komma. Det handlar inte om förströelse, inte heller om brist på intressanta böcker att låna på folkbiblioteket. Även om ”mitt” bibliotek uppger sviktande resurser.

Jag går seriöst till väga. Scannar tablåerna, noterar i min mobilalmanacka produktionsår, regissörer och huvudrollsinnehavare, söker först recensioner på nätet. Ni hör, jag tar det på blodigt allvar.

Knut Lindelöf har varit inne på att jag kanske skall agera vägledare eller orienterare, kanske bättre tipsare här på lindelof.nu. Ingen dum idé. Jag lockas. Under vilken rubrik i så fall? ”Nörden spanar”? Men ”nörd” låter nedsättande. Det är ju, som sagt, på allvar det här! Vad med ”seriekommunikatör”? Kanske ”seriestrateg”. Ännu bättre. I takt med tiden. Knut har berättat för mig att han inte kan titta på TV på dagtid. Mitt svar är att man måste, hur annars hinna med allt? Förutsätter att man är ledig och inte behöver knalla i väg till ett arbete, själv kan planera sina dagar.

Och, ”titta på TV”? Datorn duger lika bra. Med den i knäet kan jag se tillbaka på världen.

FOTNOT: Seriestrategen älskar serier med huvudpersoner med en  ”egen” personlighet, inte en kopia av andra. Just nu föreslår han den brittiska ”Film Club” på SVT Play. Men Aimee Lou Wood i huvudrollen. Hon är briljant.