Under min första tid i lärdomens stad utvecklade jag ett bokberoende. Inskriven vid traditionstyngda Uppsala universitet. Det skedde medan Erik Gustaf Geijers staty kallt vände ryggen åt proceduren. Vilket riskerade att uppfattas symboliskt av en grabb från Bruket som befann sig i främmande terräng, utan karta och kompass.

Fram till Upsala hade jag inte läst särskilt mycket. Annat frestade. Musiken mer än tjejerna.

Men nu blev det sannerligen fart på läsandet!

Jag tror att jag har nämnt det förut. Inga ädla motiv föranledde mig att dyka ned i böckerna. Ingen bildningssträvan. Underlägsenhetskänslor gentemot kurskamrater som verkade så belästa. Jag skulle allt visa dem!

Läsandet som medel i en självhävdandets akt förbleknade ganska snart. Lusten att läsa, ett mål i sig, tog över. Samt, kanske ännu viktigare, att jag upptäckte att världen såg mig, för att parafrasera Göran Palm. Samhällsintresset vaknade. 68-miljön radikaliserade den socialdemokratiskt fostrade recentioren. Rödskägg odlades.

På Lundeq fylldes hyllorna på med debattböcker till ett överkomligt pris. Efter införskaffandet raskt hemåt för att med understrykningspennan i hand ta mig an dem.

Det dröjde inte många år så fick min dåvarande hustru och jag vårt första barn. Vi studerade båda, obligatoriska föreläsningar på schemat för hennes del på psykologprogrammet, turades om att ta hand om den lilla i vår bostad i en ruffig kåk på Kolargatan. När hon sov någon timme så läste jag. Ett snabbläsande befrämjades. När jag recenserade böcker i Gefle Dagblad utgjorde det en tillgång.

Flera har nyfiket frågat hur man gör för att bli en snabbläsare. Jag vet inte. Jag kan inte lära ut det.

Nå, det skulle inte handla om min bookaholic. Någon tolvstegsmodell har jag heller inte behövt i behandlande syfte. Ingen AB-grupp, Anonyma Bookaholics. ”Hej, jag heter Lasse, jag är en bookaholic.”

Böckerna, läsandet, har fått allvarlig konkurrens av TV-serier och filmer. Jag använder mig av SVT Play, Netflix och TV4 Play. Eller så hyr jag på SF Anytime eller TriArt Play. Jag såg den aktuella filmen om min favoritregissör Bo Widerberg, för guds skull se den!, på den sistnämnda plattformen. Tack för det, för till ”Regnmannens” Geflebiografer, förlåt om det låter arrogant, verkar den inte komma. Det handlar inte om förströelse, inte heller om brist på intressanta böcker att låna på folkbiblioteket. Även om ”mitt” bibliotek uppger sviktande resurser.

Jag går seriöst till väga. Scannar tablåerna, noterar i min mobilalmanacka produktionsår, regissörer och huvudrollsinnehavare, söker först recensioner på nätet. Ni hör, jag tar det på blodigt allvar.

Knut Lindelöf har varit inne på att jag kanske skall agera vägledare eller orienterare, kanske bättre tipsare här på lindelof.nu. Ingen dum idé. Jag lockas. Under vilken rubrik i så fall? ”Nörden spanar”? Men ”nörd” låter nedsättande. Det är ju, som sagt, på allvar det här! Vad med ”seriekommunikatör”? Kanske ”seriestrateg”. Ännu bättre. I takt med tiden. Knut har berättat för mig att han inte kan titta på TV på dagtid. Mitt svar är att man måste, hur annars hinna med allt? Förutsätter att man är ledig och inte behöver knalla i väg till ett arbete, själv kan planera sina dagar.

Och, ”titta på TV”? Datorn duger lika bra. Med den i knäet kan jag se tillbaka på världen.

FOTNOT: Seriestrategen älskar serier med huvudpersoner med en  ”egen” personlighet, inte en kopia av andra. Just nu föreslår han den brittiska ”Film Club” på SVT Play. Men Aimee Lou Wood i huvudrollen. Hon är briljant.

Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)

Föregående artikelKejsaren är ju naken!
Nästa artikelKejsaren är ju naken! (2)
Lasse Ekstrand
Växte upp i skuggan av Verket i Sandviken. Han är en existentiell och geografisk flanör. Älskar Berlin, Nordjylland och Sydafrika. Föreläst i Danmark, Italien, Egypten, Sydafrika och på Västbanken. Anses vara Sveriges främste företrädare för medborgarlön. Skrivit en mycket älskad bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Ekstrands författarskap är mångsidigt, omfattar ett stort antal titlar. Senaste bok "Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod" (2024).

4 KOMMENTARER

  1. Heter det Uppsala eller Upsala? Utomlands blir det mest Upsala tror jag, t ex Upsalaglaciären i Argentina som döptes med det namnet efter Uppsala universitet som sponsrade tidiga glaciologiska undersökningar i området i början av 1900-talet. Kopplingen till Otto Nordenskjöld (via sydpolsexpedition 1901–1904) är indirekt – expeditionen utforskade Antarktis, men svenska forskare (inkl med Uppsala-kopplingar) bidrog till kunskap om patagoniska glaciärer runt samma tid. För övrigt ligger Nordenskjöld-sjön inte långt därifrån. Men när och varför övergick man från Up till Upp?

  2. Tack Ekstrand!
    Böcker, böcker, det är sensuellt, sviker aldrig. De står i hyllan alla olästa titlar som ger aha-upplevelser nästan som kvinnor. Men kvinnor kan svika, inte böcker. Jag minns när jag visade en tjock bok för en mycket äldre vän. Han sa, vilken tjock bok, orkar du läsa den? Javisst, ingen konst. Idag tänker jag likadant, orkar jag? Tidningarna tar sådan tid och hustrun behöver hjälp. Ja, orkar jag jag, läser långsamt, ingen brådska, böcker är sensuella, väntar på den rätta läsaren som en kvinna väntar på sin älskare.

  3. Sven Andersson!
    Din undran tycks mig högst befogad. Och jag har väl inget bra svar. I gamla dar stavades staden vid Fyrisån Upsala. Gävle, där jag bor, stavades Gefle. Jag stavar Upsala och Gefle. Kanske är det bortom rätt och fel? Intressant nog heter fortfarande idrottsföreningen Upsala IF. Stavat med ett p. Och där jag bor Gefle IF.

  4. Uppsala eller Upsala, det är frågan. Eller kanske inte. Det har ju blivit väldigt populärt att peta in bokstaven ”h” i namn, så jag föreslår följande lundensiska kompromiss eller två:
    Vad sägs om Huppsala? Eller för de mer seriöst lagda, Uhpsahla?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.