Shakespearedrama maskerat till oigenkännlighet

Förmodligen vill man säga något väsentligt med uppsättningen av Shakespears Rickard III på Uppsala stadsteater. I programmet och på webben förklarar man:

Fysiskt vanskapt sedan födseln, oälskad som barn. Rickard är djupt narcissistisk, men har som maktlysten charmör förmåga att sätta sig in i och förstå andras känslor – känslor han själv aldrig upplevt.

På sin blodiga väg mot kungakronan räds han inte att oskadliggöra dem som skymmer sikten, inte ens sin egen familj. Rickard är listig, opålitlig och maktgalen. Med osviklig intuition och intelligens planterar han rykten, skaffar sig väl valda bundsförvanter och undanröjer sina fiender i strävan efter den yttersta makten.

Men ju mer blod som spills och ju högre upp Rickard klättrar, desto mer paranoid blir han. En motståndare verkar stå starkare än alla andra: han själv.

William Shakespeares pjäs om den förföriske superskurken Rickard III är angelägen i alla tider av maktmissbruk.

Av detta såg jag nästan ingenting. Visserligen har jag aningen nedsatt hörsel, men det var inte svårt att höra rent volymmässigt, det gick bara så förtvivlat fort i textrabblandet att jag bara inte hängde med. Intrigen är makalöst invecklad med konkurrerande släktingar och intriger i de två kungaätterna York och Tudor att man omöjligt kan vete vem som är vem och vad de vill eller inte vill. Alla är lika obegripliga. Efter att ha läst på lite i Wikipedia blir några av figurerna aningen klarare. Men under föreställningen var det bara rörigt.

Naturligtvis finns inte spår av 1400-tal eller kunglig prakt, det ska ju vara allmängiltigt och tidlöst. Så huvudpersonen Rickard är bara ful och fet med en stickeluva på huvudet. De andra bär vad jag såg inga drag av någonting. Några små kungakronor, ni vet sådana som barnen leker med på dagis, markerade att Rickard blev krönt till kung, men annars var rekvisitan också obegriplig.

Det gick däremot inte att ta miste på blodigheten. Blod sköljdes hinkvis och smetades överallt och på alla. Att mördande, dekapiterande och våldtäkter förekom allt som oftast uppfattade man också. För mig framstod det stundtals som om en mellanstadieklass fick härja fritt med alla tänkbara teatereffekter. Ibland fnissades det lite osäkert i publiken som om det vore på skämt alltsammans.

Men det kanske är djupare
Kanske är denna pjäs trots allt genial? Är kanske den djupare meningen att sätta publiken (oss) ur balans, få oss att reflektera och söka mening i det obegripliga, och när vi inte funnit någon skrika stopp? Alltså en absurd berättelse om vår motsägelsefulla tillvaro. För visst är det så att vi (mediekonsumenterna/publiken) ständigt tvingas bevittna det obegripliga som försiggår någon annanstans inom en fjärran överhet. Medierna spelar upp det dagligen inbäddat i sexistisk och allmänt fördummande reklam, och vi orkar inte ens stänga av ljudet längre. Mediemakten gör allt för att hålla kvar konsumenterna med ideliga korta trailers med de mest uppseendeväckande klippen (även i SVT). Donald Trump anklagar Kim Jong Un ena dagen för att nästa dag möta honom som bästa vän. Bomber, granater, upprustningar, vapenaffärer, krigshot, skjutningar i grannkvarteret och flyktingar som drunknar i tusental i Medelhavet – dit vi brukar åka på semester. Allt i fredens och välfärdens namn – och för barnens bästa förstås. Och när en liten pojke går vilse går vi man ur huse för att hitta honom. Det goda mot det onda hela tiden inför öppen ridå, och egentligen begriper vi ingenting. Kanske var det detta man ville gestalta?

Men av programmet och webbsidan att döma är det inte alls det här det är fråga om. Nej, det är det gamla vanliga med att ett fysiskt vanskapt och oälskad barn blir narcissistisk som vuxen, och ju högre upp denna lilla människa sedan klättrar desto mer paranoid blir hen och till slut är hen själv sin värsta fiende. Detta ska sedan vara förklaringen till maktmissbruk i alla tider.

Nonsensteater i mina ögon.