Ship to Gaza på väg (1)

En regntung dag i mitten av november fick jag ett mejl…

”Ska du med på en segling England–Sverige 2-9/12 (alt 8/!2). Det handlar om StG som köpt en båt…”

Det var en god vän här i Uppsala som varit med på en kant för att köpa en båt till sommarens Shiptogaza-flotta. Han råkade också veta att jag hade viss sjö- och seglarvana och de behövde folk som kunde ställa upp med kort varsel.

Det var oemotståndligt. Att få segla en stor och sjövärdig ketch (mesanmasten för om rodret) tillsammans med ett gäng erfarna seglande sjömän, var ett erbjudande jag aldrig ens vågat drömma om. Att det dessutom var för en god sak (Ship to Gaza) gjorde inte saken sämre.

Lördag den 2 december flög Lars och jag till London/Heathrow, mötte trion från Väskusten; Jens, Johan och Charlie. Vi satte oss i en stor hyrbil med packning och körde till Lowestoft, Englands östligaste utpost. Det tog cirka 4 timmar.

Himlen var klar, månsken och någon minusgrad, när vi sökte oss ut på de knarrande och ishala flytbryggorna till vår stora segelbåt, den som skulle bli vårt hem i minst fem dagar och fem nätter.

Förberedelser
Söndagen ägnade vi åt att bekanta oss med båtens alla funktioner inklusive myllret av bindrevstampar, fall, skot, tackel och tåg. Det fanns till och med ett bensinmotordrivet vinschspel för att hissa storsegel och genua. Så bunkrade vi diesel, provianterade och lagade mat och la i glassburkar för att kunna plocka fram när hungern satte in.

På måndag förmiddag stävade vi så ut ur Lowstofts hamn. Det var +8°, lätt västlig bris under en strålande höstsol. I halv vind och med fulla segel gled vi ut på Nordsjön mot det väntande mörkret. Med en underskön solnedgång i aktern förlorade vi sakta England ur sikte. Osannolikt välkomnande förhållanden, vilket vi tolkade som att makterna var med oss. Här ska brytas blockad, vänta bara!

Mörkret föll och vinden ökade. Vi tog ner genuan och mesan och behöll fock och storsegel med två rev, för att vara beredda på nattens eventuellt ökande vindar. Charlie och jag hade kvällspasset mellan 18 och 23. Vi ångade på mellan 6 och 9 knop med vinden hela tiden in från babord akter om tvärs. En härlig slör. De enda ljus vi såg var oljeriggar och serviceplattformar som markerade horisont som glittrande tivolin mitt ute i havsmörkret. Vi följde en kompasskurs på mellan 40º och 50º och stämde regelbundet av vår position i förhållande till den utlagda kurslinjen i paddans lysande navigationsprogram. Två man på vakt hela tiden och tre vilande i sina kojer.

På eftermiddagen dag 2 ökade vinden till kuling och stormstyrka i byarna. Då revades storseglet i botten och focken togs ner. Så var vi rustade för full storm i värsta fall kommande natt. Det var nu betydligt jobbigare att hålla ner båten i kurs, eftersom vågorna blev allt större och båten blev allt mer lovgirig. Som stora kalla berg rullade sjöarna in akterifrån och lyfte oss några meter för att sedan rulla vidare förut i lä, medan vi sjönk ner de där metrarna igen. Märkligt nog blev ingen sjösjuk av det här när man var uppe i friska luften. Men under däck kände man fort att man helst bara ville lägga sig i en läkoj och försöka vila/sova. Att röra sig under däck i sjögången var svårt. Med minst en hand måste man hela tiden hålla sig fast för att inte kastas omkull och slå huvudet i närmaste hårda inredningsdetalj. Att hälla upp en kopp kaffe eller ett glas vatten var nästan omöjligt. Än mindre gick det att göra en macka. Det här var jag oförberedd på.

All den lagade maten blev kvar i sina burkar tills vi nådde lugna vatten i Limfjorden. Man sov märkvärdigt gott några timmar mellan vaktpassen, trots sjögång, vågmuller och rena smällar och rassel av linor, vinschar och segel.

Nattens dramatik
Plötsligt vaknade jag av att besticklådan for ut med ett förfärligt metalliskt oväsen över hela durken i stora kajutan. Det var där jag hade min koj. Nu exploderade värmepannan, var min första tanke. Nu är det slut! Men efter några sekunder förstod jag vad som hänt och krälade runt i halvmörkret på durken och rakade ihop alla bestick – minst 10 av varje sort – och fick ner dem i en enda röra i lådan, och lyckades säkra lådan bakom ett fast bordsben. Där fick den ligga minst ett dygn. Ingen behövde några matbestick.

Lite senare blev Lars så hungrig att han måste ha något i magen. Han tog sig fram till kylskåpet som stod på lovartsidan, öppnade dörren varpå yoghurtburkar, juiceflaskor, skinkpaket, ostar… försökte storma ut över honom. Ja hela kylskåpet var på väg ur sin nisch… Men på något obegripligt sätt lyckades han stänga kylskåpsdörren igen och fästa fast hela pjäsen med en bräcklig säkerhetslina. Jag var tacksam att slippa torka durken från en kladdig matsörja mitt i natten i denna sjögång. Men mycket nära var det.

Så blev jag törstig och skulle fylla en plastmugg med kranvatten vid diskhon, som hade ett elegant glaslock. När jag lyfte på locket för att komma åt muggen exploderade det med en smäll i tusentals små små vassa glasflisor. Johan hörde smällen och kom in i byssan. ”Vad hände?” Han såg och sa bara: ”Det fixar vi.” Så gjorde vi det. Hur det gick till minns jag inte. Men ganska snart låg jag i kojen igen efter att ha fått mitt glas vatten. Mycket tack vare Johan.

Ytterligare ett bekymmer var att när nu sjöarna började skvätta och skölja över stora kajutantaket, började det droppa allt mer intensivt rakt ner i min koj – i lä på styrbord. Det var absolut inget att göra åt. Jag rapporterade till skepparen Jens, som svarade att det är helt normalt att gamla båtar läcker i horisontella ventiler och skylights.

Men eftersom min koj var ganska bred, så kunde jag krypa ihop i fosterställning i den torra delen av kojen och sova några timmar igen. När jag vaknade var strumporna ändå blöta. Men det var sista natten före Limfjorden där det skulle bli lugnare vatten. När båten inte krängde åt styrbord droppade det bara på durken. Sista natten kunde jag lägga mig på torrt underlag i kojen igen och sov gott.

Fortsättning följer…