Ship to Gaza på väg (2)

Från vänster: Jens, Lars Johan och Charlie, på Heathrow

Besättningen bestod av tre seglande yrkesmän från västkusten och två någorlunda “sjö- och seglingsvana” pensionärer från Uppsala.

Skepparen Jens är en mycket skicklig sjöman och seglare med lång erfarenhet och är en fantastisk tillgång för Ship to Gaza, inte minst inför sommarens konvojsegling. Han mekade med motorn, fick ordning på alla tekniska prylar inklusive elektroniken och besatt all nödvändig kunskap om navigation och kommunikation till sjöss. Han körde dessutom bilen från Heathrow i vänstertrafik på ett mycket förtroendeingivande sätt.

Mötet med Containerskeppet
Dag 2 siktade vi plötsligt ett stort containerfartyg om styrbord. Det såg ut som om vi skulle kunna komma på kollisionskurs. Jens klargjorde att ute på havet har seglande fartyg företräde och motordrivna ska alltså hålla undan oavsett storlek. Så vi höll fast vid vår kurs och visade alltså inga tecken att väja undan. Då ropade det till i VHF-en*. Containerfartyget anropade oss! Vad tänkte de på kommandobryggan, däruppe på femte våningen, när de såg oss? En segelbåt med bottenrevat storsegel mitt ute på Nordsjön den 7:e december? Var de irriterade på att vi inte såg ut att vilja hålla undan?

Men det var ett högst vänskapligt anrop. De frågade om allt var väl ombord, var vi kom ifrån, vart vi var på väg och om vi saknade något eller behövde assistans på något sätt. Jens svarade rutinerat på engelska i samma vänskapliga ton; att allt var väl ombord, att vi kom från Lowstoft och var på väg till Gothenburg och avslutade med “Thanks for your concern”. Det visade sig att hon gick med såpass hög fart så hon passerade långt för om oss på nordlig kurs, och att vi var långt ifrån att komma i någon farozon. Sådant är mycket svårt att avgöra och sådan är alltså andan i umgänget mellan alla fartyg ute på havet.

Tredje dagens förmiddag närmade vi oss äntligen Thyborøn vid Limfjordens mynning. Utanför Jylland blir havet grundare, vilket gör att vågorna tornar upp sig extra högt. Sikten var knappt måttlig, men vi fann den rödvita angöringsbojen ett par distansminuter från land. Vi rundade den på behörigt säkerhetsavstånd med en kontrollerad gipp, ingen kappseglingsrundning direkt. Att gippa i stark vind och hög sjö är alltid riskabelt, men Jens och Johan såg till att det gick till på ett säkert sätt. Sedan var det bara att styra rakt in i det breda gattet.

Vi hade nu släppt ut storseglet på babordssidan för första gången på denna segling – fortfarande bottenrevat. Vi närmade oss land, såg de två stora vågbrytarna på respektive sida om inloppet och styrde i mitten. Vi kände hur sjöarna lyfte oss ännu högre precis som väntat, och vinden var säkert uppe i minst styv kuling, kanske storm i byarna. Då plötsligt neg båten ovanligt mycket framåt samtidigt som ett vågberg rullade in akterifrån. Den 30 ton tunga båten började nu åka kana på vågen och surfa som en jolle med en fart man inte förknippar med så här värdiga segelfartyg. Hela båten började skaka, antagligen för att propellern snurrade baklänges. 18–20 knop var vi nog uppe i när stäven klöv vågen framför i två väldiga vattenkaskader och båten bromsades lite, men vi fick ännu en skjuts och dök in i en ny våg som snabbt bromsade oss ner till normal fart på 8–10 knop. Det hela varade i 27 sekunder. Johan och Charlie skrek av lycka och jag höll bara andan.

Eftersom Jens visste vad som eventuellt väntade oss, så han hade i god tid satt fast sin lilla kamera på akterpulpiten, så det hela fångades på film, vilket alltså bevisar att det här inte är en skepparhistoria.

Slutet på seglaräventyret
Det var en mycket skön känsla att komma in på Limfjordens lugna vatten. Visserligen började det regna och vinden var fortfarande på kulingnivå, men gungandet upphörde. Det var nu mitt på dagen och vi bestämde oss för att segla vidare till Nykøbing, en bit österut i Limfjorden, vilket skulle ta ytterligare några timmar.

Nu vidtog uppröjning under däck, vilket blev ett sant nöje. Besticklådan kom på plats, Kylskåpet säkrades, allt resterande glassplitter sopades upp, blöta dynor lades upp på tork i förpiken och kringströdda personliga persedlar kom plockades ihop.

Innan vi var förtöjda vid kajen i Nykøbings hamn och kopplat in landströmkabeln hann det bli mörkt igen. Då först kunde vi starta värmepannan och få igång kylskåpet. Och nu kunde vi förbereda första riktiga måltiden på två och ett halvt dygn. Det blev kycklinggrytan med ris och sallad samt varsin välförtjänt pilsner. Vi glufsade i oss maten under relativ tystnad runt bordet i stora salongen. Så återvände energi och handlingsförmåga som förde oss till den närmaste hamnkrogen, så rökig att sikten var sämre än i regnvädret ute vid Thyborøn. Lars stod inte ut, utan gick och lade sig istället.

Här kan man säga att seglingsäventyret tog slut för min del. Torsdag förmiddag tog jag bussen till Fredrikshamn via Aalborg och Stenafärjan till Göteborg på kvällen, övernattade där och tog tåget till Uppsala och var hemma fredag eftermiddag.

Man brukar säga att man växer med uppgiften. Så kändes det faktiskt för mig. Fast i mitt fall blev det att jag kände mig några år yngre. Jag klarade faktiskt av att kliva ut ur alla bekvämligheter och mitt trygga bloggjobb några dagar. Att det inte hände några olyckor var förstås ett visst mått av tur. Men mest berodde det på att vi tillsammans faktiskt utgjorde en kompetent och omdömesgill besättning.

I maj–juni kommer ni säkert att åter höra talas om denna vackra segelbåt, då som ledarskepp i 2018 års blockadbrytande segelbåtsflotta mot Gaza.


* kommunikationsradio

Missade du del 1 så klicka här.

Dela detta inlägg...
  • 84
  •  
  •  
  •  

  6 kommentarer for “Ship to Gaza på väg (2)

  1. Christer Strandberg
    2017-12-18 kl. 18:39

    Helt fantastisk berättelse, med filmsnutten in mot Limfjorden som höjdpunkt!

  2. Leif Stålhammer
    2017-12-18 kl. 23:02

    Aj aj! Fin surf på våg! Men vi brukar säga “nöje väjer för nytta” när det gäller företräde vid nöjessegling. Men principen: maskin väjer för segel är kanske grundläggande och äldre. Lite oklart. Eller?

  3. Knut Lindelöf
    2017-12-19 kl. 8:35

    Leif Stålhammer!
    Som du säger har jag också lärt mig, alltså att “nöje väjer för nytta”. Detta gäller – som jag fattat det – i trånga skärgårdar. Men på öppna havet gäller tydligen alltid grundregeln “maskin väjer för segel”. Vilket förstås inte innebär att man utmanar en supertanker med en liten segelbåt. Det är emot “allmänt sjövett”.

  4. Hans Andersson
    2017-12-19 kl. 14:58

    Att vår bloggvärd ger sig iväg på sådana utmaningar imponerar. Att utan större tvekan ansluta till en sådan seglats tyder på erfarenhet och mod.

    Själv har jag ingen som helst erfarenhet gällande segling. Dessutom en fantastisk skildring, där du verkligen gestaltar händelsen på ett suveränt sätt. Verkligen ”don’t tell it, show it”.

  5. Staffan Dahllöf
    2017-12-19 kl. 21:10

    Fin skildring; hade sett videon tidigare på FB men orden var minst lika bra. Hälsa Skipper-Jens

  6. Nisse Andreasson
    2018-03-13 kl. 11:14

    Viveca Isberg skriver “Att slaget om denna del av Mellanöstern nog är förlorad för palestinierna.”

    Hennes förutsägelse är inte osannolik. Hur skall vi som är palestiniernas vänner agera inför det alternativet? Vi kan knappast rekommendera dem att stanna i Mellanöstern, eller? Hur skulle vi kunna underlätta för dem att i framtiden etablera sig i de formella demokratier som återstår i Västvärlden? Jag vet inte svaret, jag bara frågar?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.