Foto: Pressens bild


Genom ett tips läser jag i DN en rejält uppslagen presentation av en bok som Janken Myrdal publicerar, han bidrar med ett fylligt efterord, på Bonniers. Baserat på hittills hemlighållna brev mellan Alva och Jan Myrdal. På hennes begäran, medan hon fortfarande levde.

Med offentliggörandet av breven vill Janken radikalt nyansera, förtöjt i en starkt polemisk underton, bilden av Alva och Gunnar Myrdal

Det vill säga sonen Jans bild, framförallt i hans av kritiker och läsare prisade barndomssvit. En mörk bild, präglad av oförsonlighet och som han aldrig tummade på. Även om han kunde erkänna Gunnar Myrdals storhet som vetenskapsman. 

De hemliga breven

Jag köpte och laddade ned De hemliga breven: Den politiska familjen och vardagens samtal (2023), och har nu läst den. Den lämnar mig med blandade känslor och intryck. Stundtals med ett obehag. 

Som att rota i andras, i detta fall kända människors, byk. I det som kanske borde ha förblivit privat. Och avslutat. Allt annat omöjligt. 

Jag läste också Jan Myrdals barndomsböcker, med psykologen Alice Millers glasögon på (hon intog orubbligt barnets perspektiv), berördes starkt av hans version av hur det hade varit bakom stängda familjedörrar. Den iskalla modern. Den mobbande fadern. De uppburna socialdemokraterna och socialisterna som uppträdde hemskt som föräldrar.

Breven från Alva till Jan, som föreligger in extenso i boken, går på tvärs och förmedlar bilden av en varm och omtänksam mor. Och av föräldrar som tidigt, även fortsättningsvis, underhåller sonen ekonomiskt, för att han skall kunna vara yrkesförfattare, slippa försörjningsbördan. 

De köper honom ett hus i Mariefred. Bereder honom goda arbetsvillkor. Ibland kallas bidragen till och med ”stipendium”.

Jan är mycket krävande i breven. Specificerar i detalj, kronor och ören, vad han tycker att föräldrarna borde förse honom med. 

Huset i Mariefred, som de med ljus och lykta hade sökt efter, visar han ingen glädje över. Det är enligt honom för litet och felplanerat. 

Samtidigt blir han allt hårdare i tonen. Ju mer han får, desto mer vill han ha.

Alva skriver överslätande med mjuk ton, nästan kryper för sonen ibland. Rädd att kritisera, säger en sak, reserverar sig sedan, lindar in. Som läsare önskar man att hon någon gång borde be den ständigt missnöjda, och bortskämt tärande, att fara åt helskotta. 

Men hon fortsätter, trots smärta och sorg, att underblåsa hans grandiositet. Något som inte gör deras relation bättre. Bortkastad modersmöda. 

Sonen är placerad på piedestal som vuxen. Hans liv skall inte behöva ägnas den ”lilla” världen, familjen och barnen. Den må han försumma på det grövsta, även ekonomiskt. Han är ju vigd åt större saker. 

Jan Myrdal hade förstås rätt till sina känslor och upplevelser kopplade till barndomen och vad som därefter utspelade sig. Och han har aldrig påstått att hans version var ”objektiv”

Men nog börjar man fundera när man har tillgång till korrespondensen med modern, i somliga fall fadern. Det är oundvikligt.

Hans grymhet i tilltalet. ”Enbart” av politisk karaktär, kritik av den enligt honom degenererade, svekfulla socialdemokratin? Eller fanns någonstans ett undanträngt kompensationsbehov? Beroendets band till den allsmäktiga modern som måste klippas? Tacksamhet bytas mot hat?

Hur i all världen låta bli att undra? Och läsa in saker mellan raderna. 

Jan Myrdal var ända sedan 60-talet en inspiratör för mig. Hans illojala intellektualitet ett rättesnöre. Aldrig bli en av vindflöjlarna! Men jag har inte läst honom okritiskt, han blev aldrig någon idol.

Hans missbedömningar, om man kan kalla dem så, är välkända: Pol Pot och de röda khmerernas folkmord, massakern av demonstranter på Himmelska fridens torg två av dem. 

Han backade aldrig. Pressades han, svävade han ut i långa, alltmer svårbegripliga tirader. Han skrev klart bättre än han talade. Med hänvisningar som demonstrerade unik beläsenhet mer än något annat.

Men utan denne Myrdal, som många retade sig så in i baljan på och fördömde, vad hade det blivit för ett offentligt samtal? Beviset har vi nu, dessa yttersta dagar. Döm själv.

Dock, ärligt talat, jag har en smula svårt att engagera mig i den ytterst fruktlösa frågan om vem som besitter ”sanningen” om Jan Myrdals barndom, eller relationen mellan honom och Alva och Gunnar. 

Någon annan sanning än de inblandades respektive subjektiva, hur skulle den se ut?

Men, det måste tillstås, efter denna bok ruckas min hitintills ograverade uppskattning av Jan Myrdals barndomssvit.  Liksom rister den hans version av de berömda föräldrarna. Hur de egentligen var.

Annat är omöjligt. Inte efter att ha tagit del av breven. Och Alvas dagboksanteckningar. Samt det påbörjade utkastet till den svaromålsbok hon djupt sårad planerade. Innan afasin slog till.

Janken Myrdal gick inte på faderns begravning. Hans efterord ger nycklar till varför. 

Han tecknar, jag skulle säga övertygande, bilden av en starkt egocentrisk ”farsa”, han kallar honom så, som skrupelfritt och hänsynslöst, à la Strindberg, använde sina närmaste som material för böckerna och inget annat. Fiktionslitteratur. 

”Farsan” som styv stilist erkänner han. Även om han finner formuleringsförmågan större än argumentens hållbarhet. Lars Gustafsson var för övrigt inne på samma spår.

Janken är, trots allt, ganska så hovsam i tonen. Jag hade väntat mig hårdare tag efter DN-artikeln. Men han är inte nådig, granskar och dekonstruerar med den skolade vetenskapsmannens metodiska ögon. 

Och får sista (?) ordet om familjen Myrdal. Någon replik, något tillrättaläggande, från ”farsan” är av förklarliga skäl inte att vänta.

Föregående artikelEtt folkmord inför våra ögon
Nästa artikelÖgonen i Gaza
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

3 KOMMENTARER

  1. ”Barndom” klassades först, helt självklart, som ”självbiografi” av bibliotekstjänst. Men JM protesterade, och det ändrades till ”skönlitteratur”, Hc. Senast jag läste boken fanns den ursprungliga klassningen kvar, överklistrad med den nya, Hc. Finessen var dubbel: Som ”roman” kunde Barndom inte anklagas för faktafel. Men eftersom den ”avslöjade” intima detaljer ur familjen Myrdals liv och leverne, läste ju alla den som en självbiografi, det oskyldiga barnets minnen av sin barndom. Jag lyssnade på JM:s egen uppläsning av boken på radion, då under den moderate radiochefen Sam Nilsson. Skadeglädjen var stor i den del av borgerligheten som alltid hatat Alva Myrdal. När jag gjorde repmånad på FRA, Försvarets Säkerhetsanstalt, insinuerade säkerhetschefen där att det egentligen var Alva Myrdal som var hjärnan bakom spionöversten Wennerström.

  2. Det är nog inte sista ordet, säkert kommer det mer om denna i svensk politik rätt unika och särpräglade familj. Ett litet minne var ett radioprogram där Jan M berättade om vistelsen i USA. Blott runt 12 år gammal lät Gunnar honom köra bilen. Men så blev dom stoppade av en polis, och det var en svart Nxxx, men då gav Gunnar honom en stor sedel och sa sedan: såna där kan man alltid täppa till truten på.

    En sak var väl att fadern alltid kallades Gunnar och modern Alva. Någon gång framförde han också tvivel på att Gunnar var hans riktiga far. Men en gång framförde han viss sorg över att han inte fick fortsätta att äta söndagsmiddag med Alva eftersom SÄPO avrått från sådant med tanke på hennes ställning som minister. Syster Sissela avfärdade han med omdömet: hon är lika pålitlig som ett trekronorsmynt. Men hur hade Jan M kommenterat dagens så stora konflikter? En elak tunga sa att han inte bara ville ha rätt i alla frågor utan dessutom helt ensam om att ha rätt.

  3. Han backade aldrig skriver Ekstrand om Jan Myrdal. Några år innan JM dog var jag på ett seminarium i Myrdalbiblioteket. Inte långt innan hade JM skrivit att Östtyskland var den bättre av de två Tyskland. Jag frågade honom hur detta går ihop med vad han skrivit ca 40 år innan, i FiB/K nr 5/78. JM vill att både Nato och Warszawapakten ska upplösas och alla utländska trupper bort. Men inte samtidigt för alla vet vad som då händer: ”i Västeuropa skulle inte några omedelbara förändringar… Den väststyska regeringen skulle inte störtas… men Husak och Honecker skulle hänga i närmaste lyktstolpar några timmar efter att de ryska trupperna försvunnit… Lydpolitikerna i Östeuropa skulle fly mot Sovjetgränsen för brinnande livet…När Pentagon vill utöva utpressning på sina allierade gör de det genom att hota att dra sig bort från Europa. Något sådant hot utöver inte Kreml. Tvärtom…. 1978 finns det två supermakter. Vem är nu farligast?”.

    JM gled undan frågan och jag hade tyvärr inte den exakta texten nummer och år med mig.

    Jag har även läst några Skriftställningar från 1977-78 i samma anda. Jag önskar nån kunde göra en genomgång av detta och ställa det i relation till utvecklingen de senaste 35 åren med Sovjets sönderfall, USA:s ökade aggressivitet m m.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.