Den 16 januari för exakt 160 år sedan anlände ett välskapt flickebarn till jorden på Dean Street i Londons fattiga Soho-kvarter. Eleanor fick den nyfödda heta, men ”Tussy” blev hennes smeknamn. ”Je suis Tussy” – jag är Tussy – brukade hennes skäggprydde far, ”Morianen”, utbrista i sällsynta ögonblick av harmoni och sinnesro.
Tussy var en genuin språkbegåvning och talade, förutom engelska, både tyska och franska redan i tolvårsåldern. Som judinna lärde hon sig också jiddisch och, senare i livet, felfri norska. Efter att ha översatt Gustave Flauberts Madame Bovary till engelska gav hon sig i kast med ett par av Henrik Ibsens dramer.
Med äldre systern Laura – ”Kakaduan” – som förkläde och ressällskap steg Tussy i land på floden Seines vänstra strand en tidig vårdag 1871 bara sexton år gammal. I Paris fick hon uppleva ”de 72 dagarna”, alltså Kommunens (alltför) korta blomstringstid och blodindränkta fall. En av kommunarderna, den bildsköne Hippolyte Lissagaray, blev hennes unga livs första stora kärlek. De båda slog ihop sina påsar i några år och skrev gemensamt ett tjockt opus om Kommunens segrar och slutliga nederlag – dock bara med Lissagaray som officiell upphovsman.
Två andra systrar med betydande kändisfaktor råkade vistas i 1871 års ljuva Pariservår samtidigt som Laura och Tussy. Jag syftar naturligtvis på den med tiden så berömda matematikern och fysikern Sofya ”Sonja” Kovalevsky och hennes sju år äldre syster Anjuta. Sonja K, som vuxit upp i Ryssland helt nära gränsen till Polen, utsågs 1883 till privatdocent och två år senare till professor vid Stockholms Högskola och blev dessutom en av den välkända författaren Anne Charlotte Lefflers närmaste vänner. Ett stycke in på 1880-talet kvalade även Tussy in i Lefflers intimare krets. Egendomliga äro Herrans vägar!
Med åren kom Tussy att framstå som en trägen arbetare i den intellektuella vingården. Efter en kort lärarsejour utbildade hon sig till skådespelare och gjorde ett otal Shakespeare-roller. Hon blev också en centralgestalt i den engelska fackföreningsrörelsen och ett aktat namn i det reformivrande Bloomsbury-kotteriet.
På kärleksfronten gick det tyvärr sämre. En honungsmynt charmknutte och skådiskollega, Edward Aveling, stal hennes hjärta men visade inom kort att Tussy dragit en nitlott med omisskännlig rekordbokstouche. Intet var Aveling främmande – han bedrog, förfalskade, ljög, myglade, snattade – och gifte sig plötsligt, under falskt namn och helt utan Tussys vetskap, med en 22-årig lycksökerska.
Det stod inte på förrän sveket uppdagades. I det läget föreslog Edward A att de båda, han själv och Tussy, skulle beröva sig livet genom att – samtidigt – inmundiga varsitt glas fyllt med blåsyra. Den 31 mars 1898 tömde en av de två giftbägaren i botten och gick till sina fäder … alltmedan ärkesvinet Aveling ställde ned sitt glas på bordet, greppade handbagaget och försvann ut genom dörren.
Att den kvinnliga parten i detta drama ”gick till sina fäder” råkar vara en lätt överdrift från min sida. Tussy hade, som alla andra, bara en far: Karl Marx. Det finns starka skäl som talar för att det var just den älskade fadern hon trodde sig skydda genom att fullfölja sin del av den bisarra självmordspakten. Till saken hör, nämligen, att Marx hade en utomäktenskaplig son med familjens hushållerska och alltiallo – Helene ”Lenchen” Demuth – och högst troligt är att Aveling hotade med att offentliggöra denna ”skandal”, såvida inte Tussy gjorde honom till viljes.
Inför offentligheten hade Friedrich Engels, ”Generalen”, tagit på sig faderskapet och gjort så för att bistå sin två år äldre vän och kompanjon. Men Freddy Demuth, som rycktes bort först 1929, var faktiskt Morianens ättelägg. Detta sakernas tillstånd kan den viktorianska moralen lika lite som någon annan moral ändra på.
Av Karl Marx sex (inomäktenskapliga) barn var det bara systrarna Tussy och Laura som överlevde honom. Också Laura gick i döden efter att ha ingått en självmordspakt med sin lagvigde – Paul Lafargue. Makarna Lafargue tog sig själva av daga i Paris 1911, och vid begravningen talade en 41-årig ryss, Vladimir Iljitj Lenin. Vilket definitivt kan uppfattas som en av de många olyckor som drabbade familjen Marx.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anjuta Kovalevsky, Anne Charlotte Leffler, Bloomsbury, Edward Aveling, Eleonor Marx, Freddy Demuth, Friedrich Engels, Gustave Flaubert, Henrik Ibsen, Hippolyte Lissagaray, Karl Marx, Laura Marx, Madame Bovary, Paul Lafargue, Sonja Kovalevsky, Vladimir Iljitj Lenin
Utomordentlig text om Charlie Hebdo, Knut! Också välvald bild till mitt inlägg om självmordspakter. Men de uppgivna namnen stämmer inte helt. Karl Marx och Friedrich Engels har du lyckats identifiera – men de trallande jäntorna är, från vänster till höger, Jenny, Eleanor (Tussy) och Laura. Tussy var bortåt tio år yngre än Jenny och Laura. Den sistnämnda gick, i familjekretsen, inte bara under namnet Kakaduan; hon kallades också för Hottentotten. Marx själv såg gärna att hans många barn tilltalade honom som ”Old Nick” eller som Charlie. ”Je suis Charlie” …
I bildarkivet på nätet fick man bara veta vilka som fanns på bilden. Drog till med att Jenny var yngst, vilket kanske var lite slarvigt. Jag lägger in en korrigering i bildtexten, det är enklast.