När jag var i Storbritannien för halvannan månad sedan sades det öppet från olika ledande politiker, kommentatorer och ledarskribenter att IS inte var så farlig i jämförelse med al-Assad, eftersom den senare ”haft ihjäl många fler människor än IS”. Därför var det, enligt ledande britter, viktigare att stödja de mot al-Assad oppositionella krafterna, vilket outsagt innefattade IS. Påståendet gällde matematiskt även förra veckan när jag besökte öriket, men jag hörde det inte upprepas.
Dock, när man i brittiska media räknade upp de markstridskrafter som bekämpade IS nämndes aldrig den syriska armén, bara den irakiska, iranska och kurdiska. Därför tror jag att Väst – trots all retorik – fortfarande ser al-Assad som den strategiske huvudfienden och IS som en indirekt bundsförvant. Ens fiendes fiende är som bekant ofta ens villkorliga bundsförvant. Men Väst måste vara irriterat på IS för att de utlöste en massaker i Paris. Folkopinionen i Väst bryr sig inte så mycket om vad al-Assad eventuellt gör i Syrien, men däremot i högsta grad vad IS gör eller kan tänkas göra i Europa och USA.
Försvaga Ryssland det strategiska målet
Terroraktionen i Paris var ur Västs synpunkt otaktisk, eftersom det krånglar till den strategiska huvudplanen att försvaga Ryssland. Ty Västs krav att al-Assad måste försvinna är bestämt av dess strategiska mål att driva bort Ryssland från Medelhavet. Detta är viktigare än möjligheten att IS ges en chans att etablera en ny statsbildning. Man har ju i Väst länge levt harmoniskt samman med det nästan lika fundamentalistiska Saudiarabien. Dessutom vet Väst att arabiska statsbildningar som leds av religiös vidskepelse är lättare att kontrollera än sekulariserade.
Vad som varit Sovjetunionens och nu Rysslands strategiska mål är mindre klart, men den ryska marinbasen i Syrien finns där, inte enbart som ett stöd för landets oberoende. I den meningen står vi antiimperialister inför problemet att ta ställning mellan motsättningar mellan olika imperialistmakter. Ryssland är för närvarande den svagare parten. Men det kan ändras.
Ge oljan till dem den tillhör
Till sist måste vi se det hela ur arabisk synvinkel. Allt handlar ytterst om deras värdefulla naturtillgång: olja. Med början, åtminstone 1954, med den av Väst iscensatta kuppen i Iran, har kontroll över oljetillgångarna varit Västs strategiska mål. Att de arabiska (och iranska) folken vill ha ensamrätt till sin naturtillgång borde ju vara självklart. Den kamp som regimer av olika politiska och religiösa inriktningar fört för att hävda denna rätt, har inte varit framgångsrika. Stödet för IS’s extremism kan ses som ett uttryck för en desperation som många i Mellanöstern känner inför dessa ständiga misslyckanden.
Ska vi stödja IS?
När goda antiimperialister efter andra världskriget stödde ”Tredje Världens” antikoloniala kamp, skedde det med full vetskap om att dess befrielserörelser kunde bete sig grymt och terroristiskt. Så varför inte stödja IS nu?
Nja, säger ni kanske: IS vill ju införa en fundamentalistisk tillämpning av Islam m m, som vi inte tycker om. Jo, men regimen i Hanoi ville under befrielsekriget införa en kommunistisk enpartidiktatur i Vietnam, men fick i Sverige ändå stöd långt utanför de kommunistiska kretsarna (till och med Moderaternas ungdomsförbund i Malmö lär i slutvevan ha gått i DFFG:s demonstrationståg).
Vad bör göras?
Men fiendens fiende är inte nödvändigtvis en bundsförvant. Detta gäller bland annat vårt förhållande till terroristiska grupper. Lenin och hans bolsjeviker gick inte i förbund eller stödde de terroristiska grupper, vilka också de var tsarregimens fiender. Lika lite bör dagens antiimperialister känna att de måste ha sympati för det terroristiska IS. Dess ideologiska likhet med Saudiarabien borgar för att den ”Islamiska Staten” i slutändan kommer att bli en lika god bundsförvant till Västs kolonialism. Ty det är ju därför som Väst helst har velat slippa angripa IS.
Det enda som i längden kan leda till frigörelse för de arabiska folken är att de kastar av sig sina egna feodala och religiösa förtryckare. Terroristiska och/eller fanatiska uttolkningar av Islam kan på kort sikt fungerade som en enande faktor och leda till taktiska framgångar (effektiva självmordsbombare) men på sikt bara fjättrar de arabiska folken effektivare i reaktionär vidskepelse. Därför måste vi stärka banden med icke-fanatiska muslimer. Därför är det viktigare än någonsin att bekämpa islamofobiska rörelser och meningsyttringar.
Men vi ska vara klara över att när genuint antiimperialistiska rörelser utvecklar sig (liksom när den i det förgångna har utvecklat sig) kommer propagandan från Väst att vara lika hätsk, om inte ännu hätskare. Gå tillbaka i läggen och se vad man skrev om Nasser sommaren 1956 när han nationaliserat Suezkanalen. Han jämfördes med Adolf Hitler.
Nästa gång i Sverige?
Jag tror inte på spekulationer att IS med sina dåd vill dra på sig Västs militära attacker i Mellersta Östern för att därmed vinna sympati och få mer anhängare. Det är mycket mer effektivt att vinna anhängare bland muslimer som redan befinner sig i Europa.
I Tyskland och Sverige, där opinionen nätt och jämt accepterar den oproportionellt stora invandringen av främst muslimer, skulle bestialiska attentat av IS kunna leda till den önskade polariseringen. Detta sedan enskilda tyska och svenska medborgare på egen hand eller i grupper börjat ”ta saken i egna händer” genom att mörda muslimer, vanhelga Koranen och bränna ner moskéer.
Då är helvetet över oss …
