Ska det gå åt helvete, ska det gå med musik

Herbert v Karajan 1941 (Foto: Wikipedia)

Statsministern beger sig till Utøya med anledning av att tio år gått sen dödsskjutningarna av unga socialdemokrater. Klart han skall göra det, visa solidaritet. Men varför åker han inte också och kanske först till Göteborg och träffar den unga, gravida änkan till den ihjälskjutna polismannen?

Eller till Flemingsberg för att ge sitt stöd åt familjen till de skottskadade små barnen, fadern har ju bett om det och samtidigt bett om att få veta vad regeringen tänker göra åt all kriminalitet. Ja – vad tänker regeringen göra?

Statsministerns uteblivande, vågar han inte eller vilken är hans (bort-)förklaring, kan dessvärre tolkas som att han vänder de drabbade och även  oss andra, som frågar oss oroligt vad som händer med vårt land, ryggen. 

I TV ser jag Morgan Johansson debattera – nå, “käbbla” kanske ett bättre ord – med moderaternas Johan Forssell. Den senare använder det mycket allvarliga uttrycket “inre terrorism”. (Det borde framkalla ett undantagstillstånd med insättandet av militär för att skydda oss.) 

Johansson rabblar som han brukar siffror: antalet poliser har ökat, fler har frihetsberövats och så vidare. Vad hjälper det, skjutningarna fortsätter bara. Hans siffror är i det perspektivet noll och intet värda. 

Inte ger det oss polismannen tillbaka, eller andra som fallit offer för den inre terrorns besinningslöshet.

Jag brukar, som den som följer mig vet, citera framlidne ledarskapsforskaren Richard Hackman som jag lyssnade till på ett seminarium vid Harvard: “Vill man studera ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter.” 

Hackman redovisade sin forskning om internationellt erkända orkestrar med världsberömda, karismatiska dirigenter. Med nyter, mytbefriad blick.  

Klokt och avkylande all ledarskapsromantik. Det kan även citeras om mitt älskade hockeylag Brynäs där tränarna kommit och gått i strid ström, minst en geniförklarad. Inte har det syns på isen, det sistnämnda. Spelet har inte “låtit” bra.

Överfört: om du skall studera det politiska ledarskapet i Sverige, lyssna inte till vad Johansson och kompani säger – utan hur landet “låter”. Bara att konstatera: Sverige saknar ledarskap. Det kan bara fortsätta att gå åt fanders. 

... är läst 1351 gånger!

  5 kommentarer for “Ska det gå åt helvete, ska det gå med musik

  1. Leif Strandberg skriver:

    Lasse E,
    Jag håller med, vi ska inte vara så imponerade av vad ministertrutarna utsäger. Titta i stället på vart fötterna pekar. Och i vårt land talas det i en riktning och gås i en annan. Diskrepansen är mycket oroväckande. Alltså, jag gillar din text. Det går åt fanders.

    Men bilden är anmärkningsvärd. Den upphöjde nazisten (och formidable dirigenten tillika) Karajan leder en orkester och året är 1941! Tredje riket är på toppen av sin krigiska karriär. Har nästan segrat, tycktes det (innan Stalin släppte fram sina vintertränade sibiriska divisioner.)
    Är det meningen att vi ska se dirigenten, ledaren och orkestern i sin absoluta toppform? Eller ska vi ana en diskrepans även där?

    En fråga bara.

  2. Lasse Ekstrand skriver:

    Tack, Leif. Jag minns inte om Hackman den gången i Boston nämnde von Karajan. Det var just det avkylande “lyssna efter hur det låter” som stannat kvar och som jag ofta citerat. Men nog kan von Karajan tillsammans med några andra räknas in bland de dirigenter som stulit fokuseringen från hur det låter.

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Inför kommande val satsar S på att angripa vad man kallar högerpopulistiska krafter, d v s SD. Utöya passar in i den kampanjen. Man vill göra SD till huvudfiende samt i EU falla in i kampanjen mot Ungern och Polen.

  4. Bertil Carlman skriver:

    Vad jag vet så var det i egenskap av musiker som von Karajan dirigerade, inte för sina politiska åsikter. Jag har alltid gillat den danske tecknaren Storm P:s teckningar. Men det gör jag inte för att han var nazist. Morgan J (S) och Johan F (M) är politiker och uttalar sig i politiska frågor. Johan F är kanske en duktig målare och Morgan J jättebra på dragspel; vad vet jag?

    Låt mindre eftertänksamma typer ägna sig åt att blanda bort korten. Vi måste vara stringenta. Det krävs det av folkbildare.

    Bilden är alls inte ”anmärkningsvärd”. Det är livet som är komplext och därför mycket spännande!

  5. Leif Strandberg skriver:

    Bertil C!
    Du missförstår mig. Jag skrev nog oklart. Det anmärkningsvärda var inte att Karajan både var nazist och stor konstnär. Den diskussionen (Hamsun et al) är vi klara med sedan länge. Men det Lasse E skrev handlade om att vi skulle ”lyssna efter hur det låter” inte bara fångas av ledarskapets åtbörder. I det sammanhanget blir bilden av Karajan 1941 mycket intressant – en utgångspunkt för ett djupare samtal.

    Hur lät det (och nu inte bara Karajans symfoniorkester) 1941? Hur lät det 1943? För att inte tala om hur Sverige låter 2021, och vad ledarnas åtbörder och retorik bjuder på. Och jag säger som Rolle Stoltz sa när det svamlades i kommentatorsstudion: ”Ja, ja, men det är på isen som matchen avgörs.”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.