Jag hörde en intervjuare på radion fråga en av deltagarna i det nya feministpartiet om den så kallade ”mans-skatten”. Hon började en förklaring med att ”alla män tjänar ju på männens våld mot kvinnorna”. Sen kunde hon dock inte gå vidare, utan behövde tid att tänka. Det var kanske nödvändigt. Hon verkade ganska ung.
I alla fall slog det mig att frågan verkligen är invecklad och leder vidare till andra frågor. Vilka är det överhuvudtaget som ”tjänar på våldet i samhället”?
Tittar man närmare på saken så drabbas ju männen som grupp av det grövsta våldet – d v s de visar upp de största skadorna (flest dödade och invalidiserade).
Det visar sig socialt i att männen har kortare livslängd än kvinnorna (jag vet en del om det här eftersom jag sysslat med socialt arbete sen 1980). Det vi talar om är det laglösa våldet. Men det laglösa våldet hänger ihop med det lagenliga våldet – traditionen att ha arméer.
Männen av folket har ju i många hundra år genom lagstiftning varit tvungna att göra värnplikt, försvara nationen, arbeta som poliser, väktare. Männen har också av tradition en anknytning till att bygga de stora fundamenten för samhället – bryta ny mark, röja, bygga nytt – adrenalinkrävande, farliga arbeten.
Frågan är då vilka som har fördelar av att ”männen” yrkesmässigt och socialt är associerade med våldsapparaten och de farliga, ryggknäckande jobben o s v? Det naturliga svaret är givetvis dels…
- ”Överklassen” – de män och kvinnor som själva lever skyddat och uppbär privilegier. Just den gruppen vore det naturligt att beskatta lite mer.
- Hela folket med dess familjer (som förstås redan är beskattade).
Ett feministiskt parti som framställer det som att ”alla män tjänar på männens våld mot kvinnorna” kan bara uppfattas som köns-rasistiskt och allmänt provocerande. Det kommer aldrig att få stöd av vanliga män (och deras familjer) som s a s genom erfarenhet vet hur föga belönade de är av att vara ”män”. Det enda ett sådant parti kan åstadkomma är en sprängning av opinionen – precis som andra rasistiska grupper och partier.
Den obetydliga ekonomiska fördelen männen har genom en högre genomsnittslön äts mer än väl upp av förslitning, social utstötning och risktagande. Dessutom transfererar ”männen” enligt tradition också egendom till kvinnorna – det sker genom att de lever kortare (arv) men även genom att de uppfattar det som rätt och riktigt att tjäna sina kvinnor. Ett feministiskt parti måste – om det vill ha något som helst stöd från befolkningen – urskilja att könsmakten är inflätad och har en komplex struktur. Också kvinnorna i en del livsavgörande frågor har makt över männen, till exempel beträffande reproduktionen.
Både män och kvinnor är på olika sätt ”skadade” av det samhälle vi har, och har förstås också olika fördelar (privilegier). Det är inte så att kvinnor lider av de flesta nackdelarna. Männen av folket har stora, påtagliga nackdelar av det rådande systemet. Det är visserligen inte trendigt bland samhällsforskare att påpeka det – men i realiteten slutar livet i allmänhet i moll för männen av folket – i alla fall för signifikant stor grupp av dem.
De hamnar som regel i de fattigare bostadsområdena (jämfört med kvinnorna). Deras mer tävlingsinriktade, riskabla yrkesliv ger mycket slitage. Deras nominellt högre inkomst transfereras till icke ringa del till kvinnor, som har bättre fysisk hälsa, samt ofta får fördelar vid skilsmässor. De överlever sina män med åtskilliga år.
Det har slagit mig när jag går på olika kulturevenemang hur väl bevarade och livfulla kvinnorna verkar vara högt upp i åldern. Ibland har de med sig sina män, ofta slitna, åldrade som last- eller dragdjur. Givetvis har det här att göra med att kvinnorna ägnat mer tid åt föräldraskap och mer tid åt att värna om sin hälsa, sitt utseende (det ingår i den kvinnliga identiteten). Skulle det vara en sorts överhet vi ser i kollektivet av män? En löjligt påhittad idé. Tror man det måste man vara förblindad av ideologiska klichéer.
Varje samhällsforskare vet att ett av de starkaste kriterierna på status är till exempel en längre livslängd. Också utseendet är ett viktigt kriterium på status. Aristokratin har i alla tider värnat om skönheten. Starka färger, långt hår o s v. De här attributen finns kvar i den kvinnliga identiteten. Titta på en verkligt vacker kvinna och man ser minnen av ett äldre samhälles aristokrati.
Det är givetvis privilegier att få ägna mycket tid åt föräldraskap o s v – flertalet män har inte riktigt insett den saken. Kvinnor kan hjälpa till att främja just den kontakten.
Men, jag tänker inte föreslå ”kvinnoskatt”.
Så här sa Martin Luther King året innan han mördades, för ganska exakt 50 år sedan:
“Black power alone is no more insurance against social injustice than white power. Negro politicians can be as opportunistic as their white counterparts if there is not an informed and determined constituency demanding social reform.”
Han polemiserade mot dem som krävde ”svart” makt, ”black power”. Byt ut ”black” och ”negro” mot kvinnor och ”white” mot män, så blir det lika sant. Precis som att löneskillnaderna har ökat mycket inom gruppen ”svarta” i USA, gissar jag att de har ökat bland kvinnor i Sverige.
En feminism som utesluter eller ”glömmer” arbetarklassens kvinnor blir utan verkan som drivkraft för en verklig förändring av patriarkat och machism. När vi i Sverge driver frågan om kvinnors rättigheter är det bra att fundera på de problem som följer med olika patriarkala strukturer som följer med inflödet av utlänningar i landet. Hur skall vi försvara uppnådda mål i kvinnofrågan?
I vårt land finns en tråkig tendens att stämpla all diskussion om liknande frågor som utlänningsfientlighet, rasism, xenofobi mm. Det låser en saklig diskussion som måste föras trots den ibland rent bisarra politik som förs från regering och riksdag. Vi har 8 mer eller mindre socialdemokratiska partier, varav ett styggt (gossen Ruda). Bra för dem, dåligt för oss.
Vilka bland landets folk tillhör arbetarklassen idag? Säkert fler än man tror. Och: Vi bör städa vår egen trappa. Landet är svårt korrupt på svenskt vis och dyker nu bland världens länder dit vi hör hemma. Det går bra för Sverige!
Kan rekommendera den unga kanadensiskan Karen Straughan, som länge var feminist, men som mobbades, när hon försökte ta upp frågan om Männens mänskliga rättigheter.
Det satte igång henne som forskare och föreläsare. Sina videos spelar hon in vid köksbordet. På kort tid har hon fått över 100.000 följare på Youtube, åker runt på Universiteten och punkterar myterna om ”männen=förövare, kvinnor=offer”.