Några av välfärdens socialdemokratiska dödgrävare: (bakre raden) Thomas Bodström, Kjell-Olof Feldt, (främre raden) Stavros Giangozoglou, Vidar Andersson, Jan Emanuel Johansson och Ole Salsten.
Regeringen har lagt ett förslag till riksdagen om ett ”vinsttak för privata välfärdsföretag inom skolan och omsorgen” framför allt för att tillfredsställa en stor intern S-opinion som är emot allt vad vinster i välfärden heter och för att få med vänsterpartiet på nästa rödgröna budget. Men de vet att förslaget inte kommer att antas av riksdagen, alla borgerliga inklusive SD är emot.
Schekarabi och Åkesson diskuterade saken i tisdags på Vaksala torg i Uppsala. Det var en bra debatt som visade att man inte behöver ta till knytnävarna och att det inte bara är SD som är ett problemet i svensk politik.
Att SD svängt 180° sedan förra valet i frågan är inte mycket att förvåna sig över. Det har de gjort även i andra frågor för att bli insläppta i värmen. De är nu ett frimarknadsparti som alla på den traditionellt borgerliga sidan – inklusive S.
Att S svängt från sin självklara position; hög kvalitet och rimlig likvärdighet i skola, vård skola och omsorg över hela landet, till den obegripliga idén om ”valfrihet” är ett mycket sorgligt kapitel. I frågan om valfrihet är SD och S dessutom helt överens.
För att ha något att slå Åkesson i skallen med var Schekarabi tvungen att låta som han var ”emot vinster i välfärden, som går till ägare och riskkapitalister”, vilket har faktiskt inte är. Förslaget som han och regeringen lagt fram tillåter ju 7% vinstuttag. 7% av 1 miljon är 70 000 kr och på 10 miljoner 700 000 kr (ca 1 heltidslärare). Varför?
Socialdemokraternas skuld
Den socialdemokratiska eliten är själv djupt insyltad i den nya välfärdsbranschen. Här i Uppsala driver förre ordföranden i utbildningsnämnden Stavros Giangozoglou själv egen förskola och har därför slutat i den politiska skolsvängen och övergått till andra sektorer. Vi känner också till cirkusen med före detta riksdagsmannen och superföretagaren i välfärdsbranschen Jan Emanuel Johansson. I Kungsbacka utanför Göteborg har socialdemokraten Ole Salsten och en kompanjon kammat hem 400 miljoner när de sålde sitt friskoleimperium Baggium, efter att tidigare ha tagit ut vinster på 253 miljoner kronor. Både Kjell Olof Feldt och Thomas Bodström har varit djupt engagerade i daghemskoncernen Pysslingen, som startades redan på 80-talet. Bodström gjorde en vinst på drygt en miljon när Academedia köpte Pysslingen 2011. Vidar Andersson (känd S-profil) och Kjell-Olof Feldt har båda varit ordförande i Friskolornas riksförbund i sex, respektive fem år. Många socialdemokrater har verkligen engagerat sig för att bryta upp det allmännas monopol på att driva skolor och välfärd.
S har således en stor skuld i den utveckling vi fått, som också är den grundläggande orsaken till sjunkande skolresultat och en ökad segregation i samhället. Här finns också fröet till gängbildningar, skottlossningar och mord bland unga killar, som väl illustrerats i de två senaste avsnitten av Uppdrag granskning i SVT.
Inte en skattekrona till friskolor!
Varför klargör inte Schekarabi den grundläggande skillnaden mellan fri företagsamhet å ena sidan och ungdomsskolan å den andra? Det är en socialdemokrats förbannade plikt. Skolan är en riksangelägenhet – kulturens infrastruktur – som faktiskt är jämförbar med försvaret och polisen i det avseendet. Den måste drivas i allmän regi.
Dock, när det gäller sjukvård och vissa omsorgstjänster är saken kanske inte lika självklar. Inom vården har alltid funnits inslag av privat verksamhet, som fungerat bra. Där räcker det kanske med klara regleringar.
Socialdemokraterna måste däremot arbeta för ett förbud mot privata företag och vinstuttag i grundskolor och gymnasieskolor och återföra alla outsourcade skolor till offentliga huvudmän (stat/landsting/kommun). Driftsformen har nämligen en enorm betydelse!
Valfrihetsbluffen
Och slutligen, att tala om valfrihet i dessa sammanhang är ren demagogi. Valfrihet blev inte viktig för människor förrän segregation och kvalitetsskillnader blev uppenbara. I storstäderna har klyftorna blivit avgrundsdjupa. Klart man vill kunna välja bort de värsta alternativen. En skola där 26% av pojkarna anträder en kriminell bana efter 9:an vill man förstås undvika för sina egna barn när det finns en annan där bara 5% av pojkarna hamnar i brott. Eller hur? (samma UG). Att det inte finns någon reell valmöjlighet för landets mindre lyckligt lottade är det ingen politiker som intresserar sig för.
För byråkrater och politiker är dessa enorma problem – och många gånger rena katastrofer – inte längre ”problem/katastrofer”, utan har blivit till ”utmaningar” eller i värsta fall ”stora utmaningar”. Det är cyniskt.
Både Åkesson och Schekarabi skummade endast på ytan i dessa för framtiden så avgörande jämlikhetsfrågor, medelklassfixerade som de är – båda två. Tyvärr är jag inte heller särskilt hoppfull att Socialdemokraterna ska slå in på en tuffare linje inför valet. Allt verkar gå ut på att behålla regeringsmakten.
Tack för en bra och viktig artikel Knut! Kunde inte sagt det bättre själv! Hur mår du förresten nu för tiden? Det var länge sedan vi sågs nu! Ha det så bra och hälsa de dina!
Tack för gillande Tommy!
Pensionärslivet rullar på i allt högre tempo. Bloggen är snudd ett heltidsjobb nu. Hälsa tillbaka!
En alldeles lysande analys av Knut Lindelöf! Tyvärr begriper han inte att det är samhällsutvecklingen som har tvingat fram medel- och överklassens behov av etniskt segregerade skolor. Denna utveckling går inte att backa tillbaka. När vi var unga var det närhetsprincipen som var vägledande. Den tiden är förbi. Det privata kapitalet har även ett stort behov att tjäna pengar på våra skattepengar. Det förstår både sossar och borgare. Idag lever vi i ett samhälle som domineras av en bred och ansvarstagande medelklass. Den kräver att få sätta sina barn i förskolor och skolor med barn av likar. Det är naturligt och egentligen en stor framgång. Fast vinsterna sticker förstås i ögonen på oss. Och varför hälso- och sjukvården skulle vara undantagen ett vinsttak övergår mitt förstånd. Men det har å andra sidan alltid varit en smula begränsat.
Bosse Z!
”Idag lever vi i ett samhälle som domineras av en bred och ansvarstagande medelklass. Den kräver att få sätta sina barn i förskolor och skolor med barn av likar. Det är naturligt och egentligen en stor framgång.”
Vad är detta? Är politiken (demokratin) ett helt överspelat stadium i din värld? Samhällsutvecklingen, barn av likar, naturligt, framgång… jag ryser. Är det naturkrafter som IRMA som formar vårt samhälle? Måste vi fly för att komma undan segregationen? Men vart ska vi ta vägen? Eller är du ironisk (lysande analys)?
Knut!
Nej, jag menar faktiskt allvar. Att Sverige under efterkrigstiden varit så framgångsrikt har inneburit att en stor majoritet av svenska folket idag betraktar sig som medelklass med de värderingar det innebär. Man kan paradoxalt säga att sossarnas framgångsrika politik gör att partiet tappar i opinionen. Idag gäller intressekamp i första hand – inte klasskamp. Detta måste våra politiska partier förhålla sig till. Därför trängs nästan alla politiska partier på mittfältet, eftersom det är där majoriteten av väljarna befinner sig. De rikaste kommunerna är de mest segregerade. Där vill man kraftigt begränsa inslaget av utifrån kommande. Att kunna sätta sina barn i just den skola man vill är ett av medelklassens viktigaste förmåner. Av det enkla skälet att skolorna ser så väldigt olika ut idag. På min tid spelade det ingen större roll vilken skola man hamnade i. Idag är det avgörande för barnets framtid. Visst kan vi försöka påverka samhällsutvecklingen. Det har vi också gjort. Resultatet ser vi idag med ett Sverige som tillhör ett av världens rikaste och mest välmående länder.
Bo Z!
”Att kunna sätta sina barn i just den skola man vill är ett av medelklassens viktigaste förmåner. Av det enkla skälet att skolorna ser så väldigt olika ut idag.” Just det, somliga skolor är bra, andra är dåliga. Medelklassen vill och kan välja bort de dåliga. För fattiga och mindre lyckligt lottade finns ingen valfrihet. Ska dessa människor (proletariatet) inte längre ha något politiskt parti för att driva sina intressen? Är verkligen segregationen en naturkraft? Din syn på demokratin förefaller mig något cynisk.
Knut!
Vår syn på demokrati skiljer sig nog inte så mycket åt. Idag består majoriteten av svenskarna av vit, egendomsägande, ansvarstagande, hårt arbetande och relativt välbeställd medelklass. Det är denna klass som alla partier måste förhålla sig till. Det du kallar proletariatet i Sverige är mycket mindre än för femtio år sedan. Däremot har vi fått en allt större andel människor som ofta kommer utifrån och som kan betraktas som underklass, eller trasproletariet. Hur Marx såg på detta trasproletariat känner du säkert till.
Att den dominerande klassen i Sverige i huvudsak bestämmer politikens inriktning är väl inte odemokratiskt?
Bo Z!
Intresset styr, visst är det så. Men för att motverka att inte detta antar rent orimliga konsekvenser har vi politik som bygger på tanken om skattefinansierade välfärdssystem. Och saken är betydligt krångligare än du beskriver den. Stora delar av medelklassen trycks successivt ner i skuldfällor och projektanställningar utan trygghet. Snart är de i praktiken egendomslösa. Och vad som är tras- eller inte är inte alldeles lätt att avgöra.
Knut!
Ja, där nånstans hamnar vi så klart i vår lilla dispyt. Vi är delvis oense och delvis ense. Att få fram alla nyanser går inte här.
Stora delar av medelklassen trycks ner i skuldfällor, skriver du. Det är ett möjligt, men ett obevisat påstående. Samtidigt agerar en allt större del av medelklassen i sitt eget intresse och bildar bolag. Sedan hyr de ut sin arbetskraft till sin tidigare offentligtfinansierad arbetsgivare. Skillnaden är att de som privata konsulter kan tjäna minst dubbelt så mycket. Jag har exempel på detta inom till exempel socialtjänsten. Medelklassen är inte dum. Den vet vad den kan göra för att ekonomin ska gå ihop.
Trasproletariat? Du använde begreppet proletariat och jag spann vidare i gammal marxistisk terminologi. Trasproletariat betecknar ju den grupp individer som inte är förmögna att bidra med något produktivt arbete. Förr levde de i djup misär. Idag lever merparten på försörjningsstöd. Några tusen tigger på våra gator. Men jag betraktar likväl dessa båda grupper som ett slags modernt trasproletariat.
Nå, vad tycker du bör göras då? Kanske ett nytt klargörande blogginlägg?
Jag har faktiskt ingen lösning på de samhällsproblem som har växt fram under de senaste 30 åren. Det gäller ju inte bara skolan. Problemen finns numera i hela den samhälleliga infrastrukturen. Långsamt förändras nationen och vi kan egentligen bara försöka hänga med så gott det går. Någon politisk kraft som kan ändra på sakernas tillstånd kan jag inte se. Kan du? Vi är i början av en lång utförslöpa och fallhöjden är betydande. Fast än så länge går det hyfsat bra för Sverige. När man jämför hur det ser ut i många andra länder.
Det var ju dystert. Inget att göra åt någonting alltså? Bara att hänga med så gott det går i nationsupplösning, globalisering och avdemokratisering (fascistisering). Var och en sin egen lyckas smed, se om sitt eget hus, bygga sig en bunker så man har något litet skydd när bomberna börjar falla. Ja, du är nog inte ensam om dessa tankegångar. Lars Wilderäng är en annan.
Det är på valdagen vi har makten att bestämma vilka som ska företräda oss. Sen går det naturligtvis att jobba i de folkrörelser som man gillar, det vill säga det lilla som finns kvar av våra fornstora folkrörelser. Riksdagens sammansättning visar hur svårt människor har att välja ett parlament som med fast hand kan leda landet. Vilsenheten i detta avseende är en spegling av folkets vilsenhet. Riktigt vad du menar med att jag skulle tycka likadant som Wilderäng förstår jag inte. Men det är en annan femma.
Bo Z!
Vad jag menar med det där med Wilderäng vet jag inte heller riktigt om jag ska vara ärlig. Läste lite på hans blogg och fann vissa likheter – dysterheten – men det var en mycket lös association.
Jag upptäckte Wilderäng för ca tio år sedan. Då var han definitivt ett salt i debatten. Nu läser jag honom inte lika ofta. Han har ju dessutom sadlat om och blivit en framgångsrik författare. Det jag ogillar mest med honom är hans extrema russofobi. På andra kanten finns Stefan Lindgren, som väl kan ses som en extrem russofil. Jag läser båda för att försöka hitta något slags mellanläge.
Tack Knut Lindelöf för en mycket intressant och väldetaljerad artikel! Skattefinansierad välfärd för vem? För alla eller vissa utvalda i befolkningen? Vilken mall skall vi använda vid bedömningen av behoven? Varför ska man ha klassindelning av människor? Nakna eller fattiga är vi alla lika men med mammon på fickan syns skillnaden tydligast och bäst!
Tänk att i det moderna samhället fortfarande finns klasskillnader och folk som säger sig ha gjort klassresor! Är det verkligen så fortfarande? Jag lägger ut frågan fritt för diskussion om vi fortfarande skall delas in efter klasstillhörighet utifrån förtjänst, åldern, ursprung eller kanske rentav etniciteter?