Föraktet för norsk skidsport och hatet mot Johaug

Lasse Anrell ger inte mycket för Therese Johaugs tårar…

Jag kom tidigt att intressera mig för Therese Johaugs oblida öde, och jag trodde hundraprocentigt på hennes berättelse – om inte från dag ett, så i varje fall från dag två. Än i dag tror jag henne obetingat; det gör nog de allra flesta numera. Det hon säger låter övertygande, förefaller trovärdigt, och det kan enkelt sammanfattas ungefär så här:

För att behandla ett irriterande munsår under ett höghöjdsläger för den norska skideliten i Italien tog Johaug emot en förpackning med salvan Trofodermin av landslagsläkaren Fredrik Bendiksen en av de första dagarna i september 2016. I nästa nu smetade hon in salvan på sina av en stark höstsol brända läppar utan att läsa den varningstext som fanns. Däri, och endast däri, ligger hennes brott (alternativt slarv, oaktsamhet, nonchalans eller försummelse). Emellertid hade doktor Bendiksen försäkrat att allt var i sin ordning, och Therese J litade blint på honom – alltså på sin läkare. Det blev hennes olycka.

Trofodermin innehåller nämligen den anabola steroiden Clostebol, och när Johaug blev dopingtestad den 16 september fann man 13 nanogram av denna substans i urinprovet. Det fick till följd att Norges idrottsförbund stängde av henne från allt tävlande i 13 månader räknat från tisdagen den 18 oktober. (”Påtale-nämnden” i Antidoping Norge hade rekommenderat 14 månaders suspension.)

Emellertid ansåg man inom Internationella skidförbundet (Fis) att Therese J:s straff var alltför lindrigt, och därför överklagades 13-månadersdomen till Idrottens skiljedomstol (Cas) i schweiziska Lausanne. Där skärptes påföljden. Den 22 augusti i år fick vi besked om att Johaug stängs av i 18 månader, alltså i praktiken i två år, eftersom hon missar två hela säsonger, inklusive olympiska spelen i Pyeongchang i februari 2018.

Dessbättre har åtskilligt hänt sedan den 13 oktober i fjol, då ”Johaug-saken” blev offentlig.

Viktigast är att ingen seriös bedömare längre misstänker henne för att ha dopat sig med vett och vilja i syfte att förbättra sig rent prestationsmässigt. Alla inser i dag att det handlade om ”misstagsdoping” för Therese J:s del.

Ändå tycks de flesta svenskar vara ense om att avstängningen på 18 månader var och är riktig. För att klamra sig fast vid den åsikten tvingas vedersakarna blåsa upp skidstjärnans underlåtenhetssynd – att inte ha läst förpackningens varningstext – till orimliga proportioner. Givetvis borde hon ha läst; det är ställt bortom alla tvivel, och så tycker också jag. Som idrottsman- eller kvinna är man alltid skyldig att ha koll på vad man stjälper i sig (eller smetar på sig). Visst!

Men Johaugs brott är inte jämförbart med att ha utlöst andra världskriget eller ens 1994 års folkmord i Rwanda. En förseelse av den art hon gjorde sig skyldig till har vi säkert alla på våra samveten, och de flesta kan nog bocka av väsentligt fler sådana försyndelser än en enda under sina respektive liv.

Johan Croneman i DN och Lasse Anrell, tidigare journalist på Sportbladet, är de bägge gentlemän som intensivast avskyr norsk skidsport i allmänhet och Therese Johaug i synnerhet. Anrell är i dag krönikör i Nya Wermlands-Tidningen, och jag har under några timmar granskat ett urval av hans texter. Någon uppbygglig läsning är det definitivt inte. Anrell hävdar att samtliga norska elitåkare borde stängas av i två år, att en haveri-kommission måste tillsättas för att ”rensa upp”, att stjärnor som Therese Johaug, Marit Björgen, Petter Northug och Martin Johnsrud Sundby är konstant dopade samt att de ansvariga för norsk skidåkning medvetet upprätthåller en ”fuskkultur”.

Ingenting av detta leds i bevis. Anrell låter sig i stället nöja med ryktesspridning, misstänkliggöranden, insinuationer, antydningar och kaxiga smädelser. Så småningom kokar faktiskt allt i hans krönikor ner till den omtalade astmamedicineringen. Sant är att även friska skidåkare astma-medicineras i Norge – vilket INTE strider mot nu gällande regelverk och alltså INTE klassificeras som doping. Medicinen ges i förebyggande syfte och kan ses som ett slags vaccination. Skidåkare som tävlar i 15–18 minusgrader löper betydande risk att ådra sig astma, och detta söker man undvika.

Men från strikt etiska utgångspunkter är nog den här medicinhanteringen diskutabel. Det kan jag inte bedöma. Troligt är att Norge skulle vinna på att, åtminstone tillfälligt, ompröva sina astmarutiner.

Onsdagen den 12 oktober 2016 höll Lasse Anrell ett föredrag om norsk skidsport vid en seminariedag på Karlstads universitet med Peter Franke, tidigare chefredaktör och i dag politisk redaktör för Värmlands Folkblad, i auditoriet. Av en tillfällighet blev ”Johaug-saken” offentlig påföljande dag. Ytterligare fyra dygn senare, måndagen den 17:e, publicerade Franke en VF-artikel under rubriken ”Det är något skumt med norrmännen”. Innehållet är frånstötande, och det tumlar runt i gränslandet mellan förtal, missfirmelse och hets mot folkgrupp.

”…Det ska bli intressant att se vilken dom fartvidundret Johaug får”, noterar Franke skadeglatt. ”Kan hon gråta sig fri? Det kan aldrig ryska idrottare som av ’misstag’ använt samma medel”. Ett par rader dessförinnan formulerade sig redaktör Franke så här: Therese J ”grät mer än Martin Johnsrud Sundby som nu i somras ertappades med att ha petat i sig för mycket astmamedicin men kom undan med två månaders avstängning.” Det är dubbel- och trippelfel. Norska skidledare hade försummat att inlämna en dispensansökan för Sundbys medicinering – ingenting annat och ingenting värre än så.

Lasse A, Peter F och Johan C är samtliga monomant upptagna av Johaugs tårar. ”Jag har aldrig sett ett sådant hulkande – inte ens på film”, hävde Croneman ur sig i en DN-kolumn den 14 oktober i fjol. Det yttrandet är så okänsligt och macho-inkrökt som tänkas kan. Ingen av de tre ljusgestalterna tycks inse att man kan gråta av förtvivlan och svår chock.

”Det hjälpte varken med tårar eller att klä sig i oskuldens vita färger”, skrev Franke i VF:s huvudledare den 23 augusti i år, när han entusiastiskt välkomnade straffskärpningen på 18 månader.

Att med kraft bekämpa dopingen och samtidigt skipa verklig rättvisa är en grannlaga uppgift. Hur den ska lösas vet jag inte, och inte heller några andra tycks veta. Men jag vet att drakoniska och i grunden fundamentalistiska straff för jämförelsevis ringa förseelser på sikt kan visa sig ödesdigra. Operationen kanske lyckas – men det är ju ingen större tröst, om patienten samtidigt dör.


PS: Det ovanstående debattinlägget postade jag i tisdags till VF:s debattredaktör. I dag (31/8) ringde jag upp honom och fick besked om att artikeln refuserats. DS.

... är läst 365 gånger!

  11 kommentarer for “Föraktet för norsk skidsport och hatet mot Johaug

  1. Nils Wedin skriver:

    Är du anställd av NSF? Om inte så är du mer än lovligt godtrogen.

  2. Mats Parner skriver:

    Nils Wedin!
    Nej, jag är inte anställd av NSF. Det är däremot fullt möjligt att jag är godtrogen – det är i så fall en egenskap, som jag inte skäms för – men jag letar förgäves efter dina argument.

  3. Niklas Kokeritz skriver:

    ”..inte jämförbart med att ha utlöst andra världskriget eller ens 1994 års folkmord i Rwanda”

    Så du anser att ett 18 månaders förbud för att tävla i skidor, men i övrigt vara helt fri, är ett lämpligt straff för folkmord.
    Om du anser att det var ett konstigt påstående som inte har med din artikel att göra, så håller jag med. Vad i ***** har krig och folkmord att göra med att en skidlöperska ljuger? (Bara veckorna innan sitter hon och berättar i en bandad intervju hur hon trippelkollar allting hon stoppar i sig och säger att det är hennes eget ansvar att hålla reda på det. Antingen ljög hon då, när inget stod på spel, eller så ljuger hon nu, när väldigt mycket är på spel. Finns ingen anledning att ljuga i intervjun, om hon inte vanemässigt fabulerar för att framstå i bättre dager. Om hon är mytoman, så blir det lite svårt att lita på henne nu, när hon vill framstå i bättre dager, som nästan oskyldig. Fast, hon har ju erkänt. Hon har ju åkt fast. Men det var ju inte hennes fel. Med allt detta fabulerande, varför skall man överhuvudtaget tro på denna otroligt underligga historia. Att inte hon eller läkaren kollade innehållet på ett preparat inköpt på ett apotek.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Jojo. Det var naturligtvis ett rättvist straff för slarv. Vi har en del exempel i svensk lagstiftning där man inte behöver ha avsikt att begår brott, men ändå kan dömas. Trafikreglerna och bokföringslagen är vanliga och tydliga.

    Men, varför kommenterar ingen att Johaug igen hade blemmor på läpparna? Var det ingen som såg det? Är det följd av att hon inte längre kan använda anabola skyddssalvor och tvingas till sekunda preparat? Eller har det andra orsaker?

  5. Hans Andersson skriver:

    För det första är den dos som Johaug fick i sig genom läppsalvan mycket låg. Frågan är om den i sig ger någon dopingeffekt alls. Dock är reglerna sådana att just bekräftelsen av preparatet i blodet är det avgörande för fällande dom.

    Under resans gång lämnar den aktiva sin berättelse som ibland kan påverka domen en aning, men i det här fallet var utfallet ganska givet på förhand.

    För min del köper jag Johaugs berättelse som trovärdig och sådant händer i livet, skidåkare är inga robotar och hela händelsen är sanslöst klantig och olycklig, inte minst det faktum att såväl läkare som aktiv idrottare inte läste innantill om preparatets innehåll.

    Bra att Mats P pekar ut det sanslösa drev som vissa journalister som Anrell gjorde sig skyldiga till.

    Jämförelsen med folkmord blev nog att skjuta över målet i försöken från Mats sida. Men hur som helst en korrekt dom, men det finns all anledning att bevaka rättssäkerheten i dopningsfrågor. Den haltar betänkligt.

  6. Mats Larsson skriver:

    Dagens instrument är så känsliga att även mycket låga nivåer av en förbjuden substans i ett urinprov kan spåras. Johaugs 13 ng/mL clostebol är inte prestationshöjande och skulle översatt till alkohol (under förutsättning av nolltolerans och inte 0.2 promille tröskelvärde) motsvara ungefär att man dricker en lättöl 33 cl till lunchen innan man kör bil.

    Samtidigt var Johaugs nivå 240 ggr högre än vad den spanske proffscyklisten Contador hade när man fann clenbuterol i hans urinprov. Han hävdade att clenbuterolet kom från kött han ätit, vilket inte var helt långsökt eftersom det förkommer clenbuterol i en del länder inom djuruppfödning. Tester visade också att det räcker med att äta en 200g kontaminerad köttbit för att nå Contadors nivå 50 pg/mL. Eftersom köttet redan var uppätet i Contadors fall, så blev det omöjligt att bevisa. CAS trodde inte på kötthypotesen, utan ansåg att ett kosttillskott var orsaken. Contador fick två års avstängning, men något bevis att kosttillskott skulle varit orsaken presenterades aldrig.

  7. Mats Parner skriver:

    De tre kommentarerna ovan från Wedin, Kokeritz och Zackrisson är illasinnade och vittnar inte om någon överdriven vilja eller egentlig beredskap att reflektera kring det ämne jag försöker behandla. Jag har fått ta emot oändliga kvantiteter svinhugg av den här typen sedan jag engagerade mig i “Johaug-fallet”, och varje gång blir jag lika fascinerad. Vadan detta hat och detta beråd att tolka precis allt till det sämsta?

    Alla har vi varit med om att det slår lock för örat. Det är inte precis livshotande men kan vara oerhört irriterande, och när man drabbas vill man inget hellre än att bli av med eländet. Det KAN ha förhållit sig på liknande sätt för Therese J-g: hon ville bli kvitt brännsåret på sina läppar fortare än kvickt, gjorde bruk av den salva hon fått av dr Fredrik Bendiksen utan att i det ögonblicket – eller i senare ögonblick – tänka ett enda dyft mer mer på doping än vad hon tänkte på jordens fortgående uppvärmning eller på freden i Roskilde eller på den minsta av de tre bockarna Bruse. Jag påstår inte att det var så men att det alltså KAN ha förhållit sig så. Teorier som går ut på att TJ skulle ha sökt förbättra sig prestationsmässigt med hjälp av Trofodermin eller att hon använde Trofodermin för att dölja doping av tidigare och mer avancerat slag är så enfaldiga att de trotsar all beskrivning.

    Lyckligtvis är Hans Anderssons och Mats Larssons kommentarer av en helt annan skärpa än de nyssnämnda tre. Dock inser jag att drastiska formuleringar kan löpa risken att missförstås, när ämnet är extra känsligt: jag har självfallet inte jämfört Johaugs slarv/klantighet/nonchalans med folkmord, bara konstaterat att somliga journalister blåst upp hennes slarv/klantighet/nonchalans så till den milda grad att man nästan fått intrycket att hennes brottsliga CV är fullt jämfört med en viss österrikisk korprals.

  8. Dennis Zackrisson skriver:

    Vad jag ville (och Mats Parner uppenbarligen inte vill) diskutera är den allmänna frågan om det är “rättvist” att någon blir dömd för att ha gjort något en inte har någon bevisad avsikt att göra. Inom vissa områden i vårt samhälle är det så. Vad som är “illvilligt” i sådana funderingar kan jag inte se. Att det är de som oproblematiserat gillar vad Parner skriver, av P själv ges omdömet “en helt annan skärpa” står dock klart!

  9. Hans Andersson skriver:

    Det som saknas i nuvarande förfarande i t ex fallet Johaugs, är det som alltid finns i vanliga brottmål. Den misstänktes berättelse borde kunna påverka påföljden på ett helt annat sätt.

    Omständigheter kring ett misshandelsfall kan göra att påföljder blir väsentligt lägre eller tvärtom ger högre straffpåföljd. Slag med knogjärn eller en lätt örfil ger helt riktigt olika påföljder. Knogjärnet är kanske att betrakta som grov misshandel medan örfilen är misshandel.

    Dopningsfrågorna måste drivas åt det hållet för uppnå rättssäkerhet.
    Då kan jag tänka mig att Johaug fått t ex 6 månaders avstängning eller tom böter eller annan påföljd. I den finska dopningsskandalen i längdskidåkning borde omständigheterna gett ännu kraftigare påföljder vad än som gavs.

    Till sist bör antidopningsorganen ta ställning till den fråga som Mats L ofta lyfter fram. Hur bedöma ett prov i förhållande till att man idag kan spåra ett ämne långt tillbaka i tiden. Hur hantera det om man snart kan spåra ett ämne ex. 3-4 år tillbaka i tiden. Om ämnet kanske togs 2 år tillbaka men visar sig i nutid, hur agerar man och bedömer det?

    THE NARRATIVE MED ANDRA ORD

  10. Mats Larsson skriver:

    För att svara på Dennis Z:s undran: avsikten har mycket ringa betydelse i dopingsammanhang. I Johaugs fall dock viss betydelse,
    eftersom CAS uppenbarligen trodde på läppsalvan och dömde henne till den kortaste avstängning som jag känner till för någon som ertappats med en steroid i urinprovet.

    Antidopingkoden gäller alla idrotter och alla länder (med mycket olika rättssystem). Ryska jurister har berättat för mig att CAS tenderar att döma enligt det anglosaxiska systemet. De håller därför nära kontakt med amerikanska jurister, och jag har själv deltagit vid ett par tillfällen i skypemöten Ryssland-Sverige-USA.

    Att spåra ett ämne 2 år efter intag håller jag för uteslutet, däremot finns dopingproverna förvarade i frysrum och kan när som helst tas fram och testas igen.

    För att slutligen illustrera hur man kan få straffet mildrat till en varning: en fransk tennisspelare gick på nattklubb dagen innan han blev uttagen till dopingprov. Han träffade en kvinna på nattklubben och ömsesidigt attraktion uppstod; de kysstes. Kvinnan hade använt kokain och kyssandet räckte för att överföra mätbara mängder kokain till tennisspelaren. Han kom undan med en varning.

  11. Dennis Zackrisson skriver:

    Hans Andersson förstår inte problemet. Något “vanligt brott” är det inte Johaug har begått. Hon har brutit mot reglerna i en av henne själv helt frivilligt vald verksamhet. Konsekvenserna av det, såvitt jag förstår, helt korrekt utmätta straffet blir stora för hennes utövande av denna verksamhet. Det finns ingen rättsosäkerhet i detta fall. Däremot den allmänna frågan om ansvaret för egna handlingar. Vore intressant om någon kommenterade bilkörning och bokföring som jämförelse.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.