Skjutningar (shootings) här och där, då och nu

Libyer härjar på USAs konuslat i Bengazi 11 september 2012

Jag läser en nyhetsnotis på skärmen om en före detta byggnadsarbetare från Benghazi, Libyen, som fått sin dom i en amerikansk domstol. Jag kommer då att tänka på den där treåringen på ett dagis (som hans mamma drev i hemmet), som råkade få tag i pappas pistol som råkade vara laddad och osäkrad och sköt två andra dagisbarn. De överlevde, men den ena förlorade ett öga. En annan treåring fick för inte så länge sedan ett skjutvapen av sin pappa med uppmaning att jaga grannen runt huset, vilket han gjorde. Händelsevis var pistolen laddad och osäkrad och grannen dog.

Onekligen är mitt huvud fullt av konstiga minnen – från tidningsläsning mest.

Det alltför perfekta mordet
Ett av de få som innehåller en viss humor (om än pervers) är följande från omkring 1980. Jag var nygift och hade nyss bosatt mig i USA, det är nog därför som historien stannat i minnet.

Ett äkta par som varit gifta länge hade som lördagsrutin, att mannen fick en rejäl sovmorgon efter en hård arbetsvecka, medan frun satt vid köksbordet – som händelsevis låg under deras sovrum – och putsade makens skjutvapen. En morgon hade hon, ovetande att vapnet var laddat, olyckligtvis bränt av ett skott, som gick snett upp genom taket. Det fortsatte olyckligtvis genom golvet, sängen och hjärtat på maken däri, som därmed fick fortsätta sin vila med sikte på evigheten.

Frun – hysterisk – ringde efter ambulans som kom tätt följd av sheriffen. Han skrev en rapport om den tragiska händelsen och lade den till handlingarna. Men efter ett tag kände han på sig att det var något lurt med historien. Maken hade rätt nyligen skaffat sig en rejäl livförsäkring. Olyckan verkade lite väl bra. Sheriffen återvände till änkan och tog sig en närmare titt på hålet i taket. Det visade sig finnas ett till hål tätt intill det första. Han lade ihop ett och ett och fann att det blev två, till skillnad från obducenten, som bara hittat ett hål genom den hädangångne. Efter påtryckningar från de rättsvårdande myndigheterna samt, i bakgrunden, försäkringsbolaget (som såg chansen att slippa betala ut försäkringen) bekände änkan.

Medan maken var på jobbet hade hon tänkt, mätt, stegat – och till sist provskjutit. Därefter återstod bara det perfekta brottet. Eller snarare skottet. Maken hade urartat till en olidlig plågoande, och hon var väl värd en (livförsäkrings-)premie om hon kunde röja undan honom?

60 års fängelse
Den där byggnadsarbetaren från Benghazi i Libyen, som jag nämnde i början, heter Ahmed Abu Khattala. Han ska ha deltagit i det allmänna kaoset kring USA:s ”konsulat” i Bengazi 11 september 2012, som ledde till att dess ambassadör och tre medhjälpare dog. Enligt dåvarande libyska regeringen hade USA aldrig registrerat något konsulat i Benghazi (eller ”Mission”, som det så fromt heter numera), varför det inte fått något skydd.

Ahmed Abu Khattala nekade till allt han anklagades för, men juryn fann honom ändå skyldig till fyra av de 18 misstänkta brotten men inte inte till mord. Det räckte dock för upp till 60 års fängelse. Bland annat dömdes han för ”maliciously destroying and injuring dwellings and property as well as using and carrying a semi-automatic weapon during a crime of violence” (att med berått mod förstöra och skada bostäder och egendom så väl som att använda och bära ett halvautomatiskt vapen under ett våldsbrott).

Av de tiotusentals människor som fått sätta livet till under och efter Natos anfall på Libyen 2011 (med Sverige som opportunistisk sidekick) och de tiotusentals som omkommit under sina försök att fly från Libyen till Europa, är det de fyra dödade amerikanerna på konsulatet i Benghazi som fått nästan all uppmärksamhet i USA. Bland annat ingick och ingår de i republikanernas eviga kampanj mot Hillary Clinton, som var utrikesminister då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *