Skjutningar, vilket ord! Vilken värld!

Inryckning på S1 i Uppsala någon gång under tiden då Sverige hade värnplikt.

Inspirerad av kriget som aldrig ”kom” vill jag meddela följande:

Efter studentexamen ryckte jag in i lumpen. Jag blev en dålig befälselev det första halvåret (4 kronor i dagsersättning) och befordrades sedan till undermålig korpral (7 kronor/dag) och muckade efter 15 månader som inkompetent sergeant. Min befälsföring var usel och jag sköt prick ”som bönderna sprider gödsel” enligt fanjunkaren.

Det var ett givande år, ett välbehövligt och välkommet sabbatsår mellan gymnasium och universitet. Först hade jag beordrats till I-11 i Växjö, 8 mil norrut. Det lät sagolikt trist, jag ville långt bort och hamnade efter överklagan i åttonde kompaniet på signaltrupperna, S-1, i Uppsala. Efter tre veckors harvande på kaserngården permanent placering i Rissne mellan Järvafältet och Solvalla travbana.

På helgerna åkte jag buss 803 (eller var det 503? Minnet sviker) för en krona in till Norra Bantorget och såg ”Din stund på jorden”, ”I väntan på Godot” och mycket annat på Kungliga Dramaten (tre kronor med militärt id) och förstås en massa filmer på bio. Annat än livet hemma i byn! Biograferna London och Hollywood i Klarakvarteren fullkomnade det rika kulturella utbudet. Dessutom lånade jag böcker , d v s romaner, på regementets bibliotek. Jag blev ”vänster” och besökte FNL-lokalen på Pålsundsgatan på Söders höjder och fotvandrade runt stadens alla öar. När jag ville bada i Vänern, behövde jag bara gå ut genom norra kaserngrinden på lördagseftermiddagen och ställa mig på E18 och lifta västerut. Billiga nöjen. Det var värt skyttegravsgrävandet på Järvafältet. Ofta var skyttegravarna faktiskt redan grävda av tidigare årgångar. Militärövningarna och senare tältande med ett gäng repgubbar i Smålands skogar är dock inget jag någonsin längtat tillbaka till.

Lumparminnen. Lumpen avskaffades och minnena tynar bort. Vi skämtade om ”skyddet mot ABC-vapen”, men kanske var ändå stenen man skulle slänga sig bakom skillnaden mellan liv och död, om det small, vilket det förstås inte skulle göra. Jag hade läst ”Om kriget kommer”. Eftersom det var så osannolikt att Sverige skulle hamna i krig, d v s att kriget skulle ”komma”, så föreslog någon att staten i stället borde ge ut skriften ”Om kriget inte kommer.”

Och kriget kom ju aldrig till Sverige, det är Sverige som kommit till krigen. Libyen, Afghanistan, Ukraina…

Nu har värnplikten återinförts, men uppåt en tredjedel sållas bort p g a fysiska eller mentala problem, läser jag. Kronvrak hette det förr.

Svenskarna har förlorat markkontakten, kontakten med jorden under asfalten, fosterjorden. Territoriet är inte så intressant, det är ”idéerna” som ska försvaras, gärna på främmande lands territorium. Ordningen, reglerna, demokratin, kvinnors rättigheter. Som från hörnet av den där amerikanska militärbasen i Afghanistan. För afghanerna gick det illa, det var ju våra idéer vi försvarade, inte deras, men det är ju deras problem. Huvudsaken att de svenska soldaterna kom hem, nästan alla, med livet i behåll. Vi har fått monument över krigsveteraner och blivit  riktiga européer, parkerat våra allt bredare arslen i den europeiska kolonialkrigstraditionen.

Sveriges politiker verkar isolerade från det faktiskt existerande folk de ska representera. Självbelåtna och lite barnsliga. Analfabetismen ökar. Studenterna på KTH har dimmiga begrepp om elementär algebra. Men det är någon annans fel. Lärarna måste ha varit bättre förr. Eller invandrarna. Eller Putin innan han blev borgmästare i Petersburg och tvingade på Sverige privata skolbolag. Och skjutningar. Vilket ord! Vilken värld!

Ungefär så.