Skogsgardister

Överlevande (Klipp från YLE-programmet Skogsgardisterna)

35.000 FINSKA SOLDATER flydde från fronten under fortsättningskriget. Redan i september -41 deserterade 60 finska soldater till sovjetsidan i Vitahavskarelen. Dessa var i huvudsak kommunistsympatisörer som suttit fängslade men frigivits och fått bilda en egen enhet, avdelning Pärmi. Väinö Linna har beskrivit i Okänd soldat olusten som många soldater kände över att gå in i Ryssland när de passerade den gamla gränsen. ”Nu är vi på rövarstråt”. Majoriteten av de som lämnade fronten gjorde det i fortsättningskrigets slutskede. Många i Österbottens kusttrakter sökte sig över till Sverige i småbåtar.

Under pågående krig sökte sig en del krigsmotståndare ut i skogen. En del av dem tog sig över till Sverige. Man fick hjälp av svenska kommunister. Jonas Sjöstedt har rest i norr under sin semester och upptäckt minnesmärket i Kaalama utanför Pajala. Där finns en minnessten över finska skogsgardister som vägrade delta i fortsättningskriget. I korsun (skyddsrum, delvis under jord) i Kaalama lyckades nio män hålla sig undan till den 28 januari 1943, men blev då avslöjade och gripna. Spår av slaktade renar syntes i snön nära kolmilan. De gjorde inget motstånd trots att de hade vapen. De dömdes i svenska domstolar, där de villigt erkände så många brott som möjligt, främst tjuvjakt, för att få bli dömda till svenska fängelser istället för att utlämnas till Finland. Men tre av dem utlämnades senare och sattes i fångläger i Finland. En av dem, Einari Seppälä, lyckades fly ur ett fångläger utanför Viborg i slutet av
kriget. Han greps av sovjetiska trupper och avled några månader senare i ett sovjetiskt fångläger.

I Finland organiserade sig skogsgardisterna i små samhällen på grund av att de hade då lättare att försvara sig och för att de drevs av gemensamma politiska åsikter och värderingar. Hannu Salama har beskrivit detta i boken Kommer upp i tö. Särskilt runt arbetarstäder var det vanligt att det förekom större grupper av skogsgardister, till exempel Kolari i Lappland. Skogsgardet i Kolari var ett av dom största och bestod av sammanlagt 300 tungt beväpnade soldater. Polisen, skyddskåren (jfr hemvärnet) och armén sökte efter skogsgardisterna i ödemarkerna vid Kolaritrakten under året 1941, dock utan resultat. Största delen av gardisterna flydde över gränsen till Sverige, men tvingades återvända till Finland på grund av livsmedelsbrist. Flertalet av dem blev arresterade under hösten 1941, och ytterligare tre skogsgardister omkom i en skottlossning mellan polisen och skogsgardisterna.

Artur Sjökvist i Nämpnäs, som var en av ”båtflyktingarna” sommaren –44 berättar i Bygdeminnen från Nämpnäs. ”Vi lyssnade på Sveriges radio och fick en klar bild av läget. Alla vi som flydde fruktade det värsta. Lyckligtvis blev slutet bättre än väntat då Finland gick med på att byta sida i slutskedet av kriget”.

Soldater och anhöriga flydde i ansenlig mängd till Sverige från Nämpnäs och andra kustbyar. Det hela kulminerade veckan före midsommar 1944 då hundratals personer flydde från Närpes vissa nätter. Efter midsommar skärpte kustbevakningen sina insatser och många flyktbåtar stoppades och beordrades åter till hemmahamnen. Vid återkomsten skickades männen till fronten. En del valde då att hoppa av tåget vid lämpligt tillfälle när militärpolisen inte såg det och ansluta sig till skogsgardet i avvaktan på en ny möjlighet till båtflykt.

Krigsveteranen Joel Eriksson i Nämpnäs har berättat för artikelförfattaren att han vid fronten blev uppvaktad av många presumtiva flyktingar i krigets slutskede då de visste att Joels far hade en stor båt som klarade en överfart till Sverige.

... är läst 886 gånger!

  12 kommentarer for “Skogsgardister

  1. Leif Strandberg skriver:

    Tack Rolf!
    När jag arbetade i Tornedalen i början av 1970-taler passade jag ofta på att prata med Kalle Suikki, eller Kaalaman-Kalle som han kallades.

    ”Polismannen Ragnar Lassinantti jagade oss hela tiden för han visste att vi gömde skogsgardister. Men var? En dag under sen vårvinter ringde farsan och berättade att vi gömt kamraterna i gödselstacken bakom gården. Polisen kom med hackor och spett och grävde upp hela stacken. Men det fanns ju ingen där. Det var bra sa farsan, nu kan vi slänga ut gödseln på åkrarna.”

    Nämnde Ragnar Lassinantti blev ju senare, under åren 1966 till 1982, en legendarisk maaherra i Norrbotten.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Roolig historia det där, Leif S!
    Men det är på plats med en liten varning. Jag har hört en liknande historia från någon annanstans i världen där man får polisagenter att gräva upp, i det fallet var det ett potatisland, tror jag. Och sedan var det bara att sätta potatisen.

    För övrigt intressant detta med far/son-perspektivet. Ragnar var ju inbiten sosse och efter tio års drängtjänst som röstboskap i svenska riksdagen fick han en förläning (bokstavligen) i belöning. Hans son gav 2015 ett porträtt av sin då hundraårsjubilerande far. Så var det med de gamla kommunistjägarna!

  3. Leif Strandberg skriver:

    Jo, förvisso kan det vara så. Bröderna Suikki (”de legendariska Kaalama-bröderna”) var enastående historieberättare – särskilt på finska och meänkieli (så en del har säkert gått mig förlorat). Kalle berättade att hans morsa tyckte det var konstigt med andra världskrigets utbrott i september 1939: ”Varje höst”, sa hon ”går jag ut i skogen för att plocka lingon (puolu) men när den där Adolf ger sig ut i Puola* då blir det världskrig!”

    (Puola = Polen)

  4. Björn Nilsson skriver:

    35.000 desertörer skulle betyda att kanske 7-8 procent av finska krigsmakten hoppade av.

  5. Hans M Gabrielson skriver:

    I motsats till Vinterkriget som var ett nationellt försvarskrig (förtjänstfullt beskrivet av Anders Persson i Finlands sak var svår) där även ”rödingar” kände sig manade att göra en insats, var Fortsättningskriget i sanning ett ”Herrian Sota” (Herrarnas krig) på Hitlers sida med upp till 200.000 tyskar i landet. Inte konstigt att entusiasmen för att samman med den egna överheten göra tysk drängtjänst då var betydligt lägre bland de röda.

    Den svenska reaktionen 1941–44 var även den en helt annan jämfört med 1939–40. Inga 8.000 frivilliga, bl a mina tre morbröder, inget avstående av ca en fjärdedel av vår krigsmateriel, ingen deklaration om att förklara Sverige som ”icke krigförande på Finlands sida”. Dock ordnades hjälpsändningar till civilbefolkningen och mottagande av 73.000 krigsbarn och ca 40.000 flyktingar, särskilt mot slutet av kriget och under striderna mot tyskarna i Finska Lappland efteråt.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hans M G!
    Är ”herrian sota” en annan finsk språklig varietet är standardfinska? I det standardfinska kompromisstandardskriftspråket bleve det väl ”herrojen sota”? Jag har inte Väinö Linna på finska här, eller annan bok i vilken jag kan leta efter ”herrian sota”.

    ”Krigsbarn” var ingen hjälp, tycker jag, utan oftast barnplågeri. Man kunde ha ordnat säkra evakueringsplatser i Finland. Jag tror att den skadliga krigsbarnsaktionen orsakades dels av okunskap om barn, dels av dåligt samvete hos rikssvenskar som inte gjorde mer för Finland 1939.

    Det bästa år 1939 skulle ha varit en mycket större frivilliginsats och ”icke-krigförande”-insats. Nära men inte över gränsen för krig med Socialistiska rådsrepulikernas union.

    Men det kunde bara ha skett om socialdemokraterna och Sveriges militärhöger hade börjat samarbeta tidigt på 30-talet för att, med rimliga statsbudgetutlägg och planering, göra Sverige starkt och i stånd att strategiskt bistå Finland utan krig. Det var olyckligt att Per Albin bara brydde sig om inrikespolitik och tyckte det var fan att man skulle behöva lägga pengar på krigsmaskiner. Lika olyckligt var det att militärhögern inte gjorde upp med de betänkliga delarna av sin politik, så att de kunde samarbeta informellt med socialdemokraterna.

  7. Leif Strandberg skriver:

    Jan Arvid G och Hans MG!
    Precis. Det visade sig vara en mycket komplex sak att evakuera och ”rädda” Finlands barn till Sverige. Det trodde ju ingen när det skedde, under kriget. Men sen blev det uppenbart hur starka band det finns mellan barn och föräldrar, och hur tokigt det kan bli (och blev!) när man experimenterar med dessa relationer. Om det var svårt att lyckas med evakuering av barn mellan två nordiska grannländer (som delat 800+ års historia) hur i all världen tror någon att det kommer att lyckas med de ensamkommande från Afghanistan idag! Inte alls, är ”my two cents”.

  8. Hans M Gabrielson skriver:

    Betänk Jan Arvid G och Leif Str, att det var efter finsk förfrågan via ambassaden i Stockholm till Gustav Möller som evakueringen av krigsbarn (mellan 3 och 12 år om jag minns rätt) drog igång. Först i liten skala, senare blev det mer resurskrävande. Mottagandet leddes av civilförsvarets beredskapsnämnd, det praktiska sköttes av Röda Korset och Lottakåren vilka på den tiden var stora finmaskiga organisationer. Barnen spriddes ut över hela landet utom Norrbotten och Gotland som ansågs vara alltför militärt utsatta.

    Det stämmer att det gick snett många gånger. Det värsta misstaget var väl att syskon ofta (men långt ifrån alltid, bedömningarna tycks ha varierat här) skildes från varandra. Tanken med det var någon löskokt idé att det skulle underlätta inlärningen av svenska språket. Likafullt ett övergrepp. Därtill förekom dålig behandling i en del värdfamiljer. Med detta sagt, blev majoriteten av krigsbarnen åtminstone hyggligt bemötta och relativt många stannade kvar, t ex för att föräldrarna dött vid fronten eller under bombningarna. Många adopterades.

    Beredskapsanda och solidaritet stod på det hela taget högt i kurs under krigsåren.

    De ensamkommande från Afghanistan, Syrien, Somalia etc blev aldrig föremål för någon ordnad evakuering. Det var kaos, förvirring och panik hos berörda myndigheter och beslutsfattare. Så ska man nog undvika att dra alla över en kam. Det är klart att det finns störda vrångskallar och skitstövlar även bland dessa, just som i övriga samhällsgrupper. Huruvida inträdet i det svenska samhället med skolgång, arbete och bostad lyckas beror i stor grad på vilken god man som de tilldelas i kommunerna. Det finns slappsvansar som åtar sig 20-30 fall som utan att knappt lyfta ett finger, glatt håvar in arvodena och s-r i resten. Så finns det sådana som E, min särbo sedan ett par år, som via träget arbete under 4-5 år (och ett stort kontaktnät) krigat fram 11 uppehållstillstånd. Svenskt rekord! Samtliga för skötsamma pojkar som nu är på god väg in i anständiga liv här.

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hans M G!
    Finland må ha frågat först om att evakuera barn till Sverige. Det stämmer med min ena delförklaring, att de vuxna inte förstod vad de gjorde.

    Men min tredje (obevisbara) hypotes, som jag glömde skriva i förra inlägget, är att barnfolkvandringen var en del av Finlands politik för att dra in Sverige så mycket som möjligt i kriget.

    De flesta vanliga människor som blev inblandade i detta behandlade förstås barnen väl. Som när Aira från Finland blev min ättförda tremänning.

    Att en eller båda föräldrar dött är inget skäl att flytta ett barn från överlevande släktingar. Som om Sverige skulle adopterat bort kronprins Carl Gustaf till Schweiz därför att arvfursten Gustaf Adolf omkom 1947.

    Några krigsbarn säger nu att de inte beklagar att ha kommit till ett (då) rikare land med mer utbildningsmöjligheter. Historiska skeden har många sidor.

  10. Hans M Gabrielson skriver:

    Om en hypotes är obevisbar, d v s varken kan verifieras (noll-hypotes) eller falsifieras (ett-hypotes) är den blott ett antagande, eller gissning, bäste Jan Arvid G. Det synes mig dock troligt att Tanner, Ryti m fl i den dåvarande statsledningen cyniskt hoppades att barnevakueringen kunde tjäna som ett av flera verktyg att tippa Sverige över kanten till att bli aktivt krigförande på Finlands sida. Hittills har jag inte hittat vare sig samtalsuppteckningar eller promemorior i den riktningen. I efterkrigets rikliga memoarlitteratur (Paasikivi, Tanner, Mannerheim osv) inte ett ord. Kanske för att den cynismen var litet väl uppenbar.

    Samlingsregeringen balanserade på en knivsegg 1939–40 och 1941–44, klämda mellan Tredje Riket, Sovjetunionen – och Finland. Periodvis var de interna spänningarna mycket stora, inte minst mellan de socialdemokratiska statsråden. (se t ex Wigforss’ Minnen). De svenska insatserna för Finlands sak under Vinterkriget, utgående från deklarationen att ”Sverige är icke-krigförande på Finlands sida”, var såvitt jag förstår, den enda möjliga kompromissen för att hålla de starka finlandsaktivistiska krafterna bland militären och i folklig opinion stången. Vi var nära, men inte över gränsen till öppet krig mot Sovjet. Feghet? Nej, snarare en skicklig balansakt för att i enlighet med ”1812 års politik” hålla landet utanför stormaktskriget.

    Under Fortsättningskriget var läget vis-a-vis Finland litet enklare för samlingsregeringen. Trots de påtvingade transiteringarna av tysk trupp till Norge per järnväg och till Finland inomskärs per båt, var det aldrig fråga om att sända tusentals frivilliga och att avstå mängder av krigsmateriel då detta krig var ett angreppskrig i strid med folkrätten. De tyska påtryckningarna via prinsen av Wied och Ribbentrop sommaren-hösten 1941 om svenskt deltagande föll på döva öron. 1943 förbjöd regeringen fortsatta transiteringar.

  11. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hans M G!
    Där finns två slags obevisbarhet. Obevisbarhet i naturvetenskap visar att man sysslar med något meningslöst. I historiska undersökningar betyder ”obevisbarhet” rimligen att en fråga inte kan utredas, för att inga kvarlevor eller levande människor finns som kan kasta ljus över skeendet. Vem som stal farfars cykel 1927 är obevisbart, eftersom alla spår i minnen och i materien är borta.

    Samma sak med antagandet att barnflyttningen var menad att draga Sverige närmare kriget. (Jag skriver inte ”evakuering” ity att ordet betyder att tömma den sak som omnämns. Man kan evakuera ett område, men inte barn.) Som du skriver finns i dag inga kvarlevor som kan bevisa något.

    Att balansera på en knivsegg är lätt, om man skaffar sig stålsulor med spår för eggen. Det var just det som Sveriges socialdemokrater och aktivistiska militärer underlät att komma överens om under decenniet före kriget.

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders Perssons bok om vinterkriget är värd att läsa (i synnerhet del II med den historiska bakgrunden från tsartiden) men jag vill påstå att den i stor utsträckning fallit för tidens tand. Hans fyra argument för att Sovjet var ute efter att annektera Finland håller inte nån av dem. Sedan underskattade han Tysklands inflytande i Finland under den här tiden. Där är han dock ursäktad då det är fakta som kommit fram under senare tid.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.