Skojarna och statsapparaten (IV) – Jean-Claude Arnault (1946–) och en epilog

Jean-Claude Arnault (Foto: Wikipedia)

”Jag tyckte om honom”, säger Anders Petersen, den kände fotografen och läraren på Fotoskolan i Stockholm, där Jean-Claude Arnault var elev 1969, ”men uppriktigt sagt såg jag aldrig några bilder som han tagit”. Anders uttalande säger kanske allt som behöver sägas om denne fransman som besöker Sverige första gången 1965, då för att flotta timmer (!) i Umeå. Men det är inte som norrländsk timmerflottare och flottarkärlek han kommer att bli ihågkommen (även om Jean-Claude på en del sätt liknar originalets kvinnokarl i så måtto att ”alla jäntor var som vax uti min famn”). Nej, 2017 blir han rikskändis som den 19:e ledamoten av Svenska Akademien. Han blir Kulturprofilen, alternativt Janne Kladd med hela Sverige. 

Nej, han är ingen professionell fotograf, som han säger att han är, men han har lätt för att få vänner. Han skriver in sig på en kurs i filmvetenskap, men avslutar inte utbildningen. ”Han sitter mest i baren på Filmhuset och flirtar med unga tjejer”, säger professor Ebba Witt-Brattström. För att imponera bär han alltid ”en stor filmburk under armen”, säger den svenska dramatikern och regissören Agneta Elers-Jarleman och fortsätter: ”Han ville vara Någon, det var viktigt för honom”.

Nej, särskilt många filmer blev det inte heller. Det lär ha blivit en (1) kortfilm om en cykeltävling i Södertälje.

Han vill bli någon – och han blir verkligen Någon. 1989 gifter han sig med författaren Katarina Frostenson och samma år köper de en källarlokal i Vasastan som får namnet Forum Galleri. Den källaren blir en åtråvärd tummelplats för etablerat kulturfolk, och för de som vill bli som de etablerade. De besökare som tillhör innefolket kallar sin lokal för Klubben. På Klubben tar sig Arnault titlarna ”konstnärlig ledare och Regissör”.

1992 väljs Katarina Frostenson lite oväntat in i Svenska Akademien, fem år senare sker detsamma med den gode vännen Horace Engdahl. Akademien och Klubben utvecklas nu i symbiotisk riktning; människor och pengar flödar utan inskränkta och formella gränser mellan de två. På filmer från Akademiens sammanträden kan man se hur Jean-Claude Arnault klädd i frack dirigerar gästerna på Börshuset, tilldelar dem sittplatser och småpratar med dem, som vore han värden själv. Han ser sig nog som konstnärlig ledare och regissör även på Börshuset. Kungliga Nordstjärneorden, som tidigare tilldelats storheter som Marcus Wallenberg d ä, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Greta Garbo, erhåller Arnault 2015.  Kulturministern själv, Alice Bah Kuhnke delar ut den fina utmärkelsen.

I samband med metoo-rörelsen (2017) som uppmärksammar mäns sexuella trakasserier mot kvinnor blir Jean-Claude Arnault särskilt uppmärksammad, och döms till fängelse i två år för våldtäkt. I samband med turbulensen kring Arnaults otillbörliga framfart bland kvinnor bryter något som närmast kan liknas vid ett inbördeskrig ut i Svenska Akademien; för eller emot Arnault. Den ständiga sekreteraren Sara Danius blir avsatt/avgår och blir hela svenska folkets hjälte. Den förre sekreteraren och Arnaults kompis, Horace Engdahl vägrar att flytta på sig och blir inte folkets hjälte. På Bonniers tjusiga porträttgalleri på Nedre Manilla flyttas däremot tavlan föreställande Engdahl (i helfigur!) från en framträdande plats i utställningshallen ut till garderoben, strax bredvid toaletten.

2018 utdelas inte något Nobelpris i litteratur. Akademiens smutsiga byk är en internationell snackis, och De Aderton som snart är en halverad skara blir i det närmaste satt under tvångsförvaltning under Nobelkommittén. Kungen Carl XVI Gustaf som är Akademiens högsta beskyddare är mycket orolig (kanske inte bara för Akademiens framtid) och när domen på två års fängelse för Arnault vinner laga kraft våren 2019 tar kungen tillbaka Arnaults Nordstjärneorden. Den stolta devisen för denna orden Nescit Occasum, ”den vet inte av någon nedgång”, har därmed fått sitt första undantag.

Katarina Frostenson lämnar Akademin (mot ett rejält ”avgångsvederlag”) och flyttar till Frankrike. Jean-Claude själv sägs uppvisa skötsamhet i fängelset utom den gången när han tipsade en kvinnlig vårdare att det skulle vara snyggt om den kvinnliga personalen hade bikinis med Kriminalvårdens logga.


Epilog

Jag har berättat om fyra personer som får statsapparater att gunga. Det brukar ju vara revolutionärer eller ockupanter som åstadkommer sådant, men i de fyra återgivna fallen är det varken en Lenin eller en Röd Armé som rubbar staten. Det är fyra skojare. Ingen av dessa personer godtar naturligtvis min etikettering; skojare. De skulle med stor finess, finslipad argumentering, svada och härskarteknik avfärda min kritik som nonsens, de skulle nog dra mig inför rätta för förtal och ärekränkning. Men fakta är envisa. I de nämnda fallen kom statsapparater verkligen i gungning och de som åstadkom detta, använde sig av metoder som ligger utanför vetenskap och beprövad praxis, utanför de juridiska regelverk som hanterar rättsordning, utanför förordningar som gäller för yrkeslegitimitet och bortom ett sunt förnuft. Allt sådant har ersatts av egenhändigt hopsnickrade metoder.

Dessa, jag har valt att kalla dem ”skojarens guide till parnassen”, går att spåra i mina återgivna personporträtt. Denna guide till parnassen avslutar min artikel. Men innan jag kommer dit kan det vara läge att titta på den andra parten, den lurade parten, den som släpper en skojare över tröskeln, och fundera över vad det är hos den som gör skojarens härjningar möjliga.

Makt korrumperar
Det finns som bekant ett uttryck som säger att makt korrumperar, och att absolut makt korrumperar absolut. Det tillskrivs den engelske historikern John Dalberg-Acton (1834-1902) som i sin forskning kritiserade den påvliga ofelbarhetsdogmen. 

Låt oss därför börja med makten. I våra fyra fall handlar det om fyra klassiska maktcentra; ett tsardöme av Guds nåde, ett långvarigt regeringsinnehav av ett parti med hegemoniska böjelser, ett litterärt sällskap skyddat av Hans Majestät Konungen som ingen utomstående har insyn i och en upphöjd och sällan genomskådad psykiatri. 

Maktfullkomlighet skapar slutenhet. Särskilt i lägen när makten ställs inför extraordinära påfrestningar ökar tendenser till misstänksamhet och slutenhet. Paradexemplet är förstås när Palmeutredningen blir så sluten och misstänksam att man till det s k Palmerummet, beläget i polishuset, köper in, och installerar pansarglas för 620.000 kronor. Att säljaren av dessa prylar är den ökände ”Ö” som av och till själv är en av de misstänkta bakom mordet på Olof Palme är, som jag ser det, ett tydligt exempel på hur den absoluta maktens slutenhet korrumperar.

Den Svenska Akademiens slutna sällskap och klubbar, och tillgång till avsevärda förmögenheter, är på samma sätt en grogrund för närmast osannolika vänskapsband, vilket också blir fallet med Arnault. Rättspsykiatrin på Säter är också den till sin karaktär helt sluten och kan därför locka fram stor experimentlusta, vilket också blir fallet.

Finns det då kritiska lägen när dessa slutna rum i maktens korridorer är extra mottagliga för experiment och kreativa snedsteg? Ja, det finns sådana lägen i våra fyra exempel. I S:t Petersburg i tsarens palats finns den lille tronföljaren (alla ämbeten med ärftlig tronföljd står ju och faller med en arvinge) som bär inte bara på en ärftlig successionsordning utan dessutom på en ärftlig och livshotande sjukdom, blödarsjuka. Till varje pris måste han räddas. Och som vi vet står räddaren i nöden redan i farstun, otvättad men med sitt frälsande budskap: Jag kan rädda ert barn.

I Ebbes fall finns ett olöst mordfall som inte bara är ett mordfall bland andra, utan ett nationellt trauma. Ingenting är viktigare, säger Ebbe, än att lösa mordet på vår statsminister. Till vilket pris som helst. På Säter sitter ledningen på pottkanten när Svartenbrandt går från att vara omvänd och renad till att vara samma gamle Svartenbrandt igen. Till vilket pris som helst måste hypoteserna om att vi kan rädda de sjuka patienterna med vår metod räddas. Till vilket pris som helst. Och i dörren står frälsaren från Falun, Thomas Quick. Och han skall inte bara frälsas själv, utan också vara den som bringar ljus över alla olösta mordfall och mystiska försvinnanden. Quick skall likt Frälsaren ta på sig världens synd, dö för dina synder och därmed rädda mänskligheten. Och en sådan ekvation tarvar en sagotant av just bibliska dimensioner – och så blir det. Margit Norell är på plats.

Sprickorna i den Svenska Akademien är svårare att se. Men kanske detta upphöjda, detta förfinade, detta snillrika och smakfulla, denna ansamling av högkultur i något läge slår över och väcker upp en mister Hyde, eller en bevingad och driftstyrd Karlsson på taket som skiter i snille och smak och hellre vältrar sig i lust och tafs och snusk.

Ja, de slutna rummen i maktens korridorer är känsliga tryckkokare som ibland kokar över. I våra fyra exempel händer just det. Men det är inte vilken Karlsson som helst som kan vara katalysator för dylika kollapser och haverier. Det krävs alldeles speciella personer, som besitter alldeles speciella förmågor. I den avslutande delen listar jag 14 kompetenser som kan vara bra att ha om du vill rubba en statsapparat.

SKOJARENS GUIDE TILL PARNASSEN
1. Strunta i formella meriter. Ge dig själv de titlar du behöver: journalist, healer, regissör, konstnärlig ledare, rektor.

2. Lär dig att befalla. Peka med hela handen. Markera med handen eller ett finger i luften att det är du som vet och bestämmer. Ta aldrig på dig några uppdrag som andra försöker ge. Det är du som ger order, du som befaller. Om det behövs, dra dig inte för att trampa på den andres tår. Hellre hänsynslös än hänsynsfull.

3. Utlova dina trogna följare minst en av följande belöningar; makt, hälsa, sex, evigt liv, villkorslös (till synes) kärlek, internationell framgång.

4. Agera bara på allra högsta nivån. Använd mellannivåer endast som språngbräda uppåt.

5. Har du eller får du tillgång till stor pekuniär gåva/förmögenhet acceptera den som en självklarhet. För du är värd den.

6. Var skamlös. Pupillkontroll i alla lägen.

7. Var borgenär, det är alla andra som står i skuld till dig, har skyldigheter gentemot dig, inte tvärtom. Om någon vill pådyvla dig oegentligheter: neka och tala om den tunga uppgiften som lagts på dina axlar.

8. Glöm aldrig att du är Guds/Partiets/Kristi bruds etcetera gåva till mänskligheten.

9. Var grandios (det här är en svår konst att lära sig, grandezza är ofta något tidigt förvärvat, kanske till och med medfött). Kom ihåg att grandiosa människor är karismatiska. 

10. Slå alltid uppifrån och ned. Aldrig uppercuts.

11. Hänvisa till det omedvetna; detta omedvetna kan inte gemene man se utan endast den som har gåvan att se – och den gåvan kan endast förmedlas genom dig – och det är du som äger hela bilden; om vad som hände i Damaskus; eller vid Främby udde…

12. Skapa en Stor Berättelse – som har frälsning som det lyckliga slutet.

13. Tveka aldrig att ändamålet helgar medlen. Ingenting är viktigare än det som du är bärare av: Sanningen.

14. Arbeta i en svart-vit värld. Arbeta aldrig med gråskalorna. Du är sanningen.


Litteraturlista för Skojarna och statsapparaten m m.

Isaksson, Anders, 2007, Ebbe, Mannen som blev en affär, Bonniers förlag, Falun.
Josefsson, Dan, 2013, Mannen som slutade ljuga, LIND&CO, Falun.
Skott, Staffan, 1989/1992, Romanovs, Bonniers förlag, Viborg.
Wall, Gunnar, 1996, Mörkläggning, Statsmakten och Palmemordet, del 1 och 2, Bokförlaget Kärret, Göteborg.
Josefsson, Dan, 2013, Mannen som slutade ljuga, LIND&CO, Falun.
Om du vill läsa mer om småskojaren Johnny Bode rekommenderar jag Gunnar Walls bok Tidernas största bedrägerier, 2005, Bokförlaget Semic, Falun.
Om en annan småskojare, Stig Cederholm, Åsa-Nisses skapare, har framlidne akademiledamoten Torgny Lindgren skrivet ett roligt kapitel i Minnen, 2010, Nordstedts förlag, Smedjebacken.
Om Helge Fossmo och Åsa Waldau kan du läsa i många böcker. Jag rekommenderar Terese ChristianssonHimmel och helvete. Mord i Knutby, 2004, Månpocket, Nørhaven.

... är läst 1024 gånger!

  6 kommentarer for “Skojarna och statsapparaten (IV) – Jean-Claude Arnault (1946–) och en epilog

  1. Tommy Sjöberg skriver:

    Leif G W Persson gjorde en serie i 3 delar om företeelser i det svenska samhället. Den 1 delen handlar om Svenska Akademien. Finns att se på TV4-play för den som vill logga in där.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Tack Tommy S för filmtips.

    Problemet med Leif GW:s maktanalyser är att han själv är en del av den högsta kasten. När det behövs ställer han upp på maktens sida, dunkar kompisen Morgan i ryggen och skäller som en bandhund på dem som haft fräckheten att begära misstroendeförklaring.

    Det märkliga är att han denna gång inte använde sina ofta rappa och subtila argument. Nej, han lånade statsministerns bisarra logik och rapade upp: Det är ett illa valt tillfälle att kritisera ministern.

    Jag säger med Mikael Wiehe. Vem i hela världen kan man lita på?

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Tack för serier om skojare. Men problemet är inte skojarna, utan överskiktsmänniskorna omkring dem. Skojarnas livsluft är överskiktsmänniskornas lag- och regellöshet. Personer som Olof Palme, Ingvar Carlsson, Albert Bonnier, Carl Bildt, statsråd, polischefer, kultur- och näringslivstoppar har undantagslagar för sig själva.

    Vad kan medborgare och journalister göra åt det? Ett lågmält avståndstagande, social kyla och besvärliga frågor är vad som behövs. Även långt efteråt.
    – Ingvar Carlsson, varför gick du på Ebbe Carlssons begravning?
    – Thage G. Peterson, varför överser du med Olof Palmes brottslighet?

  4. Tommy Sjöberg skriver:

    Leif Str!
    Håller med om det du säger, såg ett klipp där Leif G W intervjuades om sina aktieaffärer, där framstod han inte som arbetargrabben.

    När jag startar upp datorn så kommer jag in på en nyhetssida, där kommer det fram vad våra kändisar har i förmögenhet, Leif G W, 75 miljoner. Programledare i TV och deras årslön mellan 1-2 miljoner för att leda program som jag inte tänker lägga en sekund på. Vårt samhälle har vinnare och förlorare och många i båda grupperna är osynliga, för all information handlar om dom som äger lagom.

    Det är en gåta för mig att inte rika skojare hängs ut för allmän beskådan. Fortfarande är det så att 5 personer av dom allra rikaste i världen äger lika mycket som dom
    50 procent av vad dom fattigaste äger. Jag har inte sett några konkreta förslag vad som bör göras mot detta vansinne.

    Men Leif G W:s dokumentär om AKADEMIEN var bra, dom framställdes dom skojare dom är med t ex nästan gratis boende i centrala Stockholm.

  5. Leif Strandberg skriver:

    Tommys S!
    Leif GW har säkert en mycket större förmögenhet än så. (Han skulle bli förbannad att förknippas med ynka 75 mille). Och jag har inget emot att han belönats för sina böcker och TV-program. Aktieaffärerna gjorde honom ekonomiskt oberoende redan som student. Fine! Men kom inte sedan och lansera dig som ”Gustavs grabb”. Jag säger som Marx: det är människans samhälleliga vara som bestämmer hennes medvetande – då det gäller.

  6. Tord Bjork skriver:

    Först framstod denna serie för mig som lite nöjesläsning med anekdotiskt värde. Men när serien ska summeras hettar det till. Särskilt när de olika institutioner som låter sig förföras synas i fogarna. Där blir det mer än allmänna fraser om att makt korrumperar, vilket säger föga och lätt kan bli en cynisk hållning.

    Skojarens guide till parnassen är också ett steg på vägen för att skapa mer allmän kunskap om skojare. Men fortfarande för fast i de konkreta exempel som getts för att hjälpa oss hitta dagens skojare och de institutioner idag där de kan frodas.

    Som beskrivande term föredrar jag tyskans Hochstapler, någon som staplar på hög. Det är den allmänna bilden i ordet som lockar mig, en skojare eller bedragare satsar allt högre ju mer personen blir trängd och till slut allt faller. En sedvanlig tysk definition är mer precis: ”Person, die in betrügerischer Absicht den Eindruck erwecken möchte, eine höhere gesellschaftliche Stellung innezuhaben”, något som samstämmer med Leif Strandbergs första tips i skojarens guide till parnassen.

    Jag är inte riktigt säker på att just bedrägliga sätt att framställa sin roll som formellt högre än vad den är definierar bäst vad vi söker efter. Är det kärnan i det som kännetecknar den egenskap som vi är ute efter att känna igen så vi kan stävja det maktmissbruk som den kan leda till? Med detta som kärna i definitionen om vad vi är ute efter kommer också en äventyrare som Lars Wivallius med som urtypen, men hans bedrägeri med sin fina adelstitel som han lurat Christian IV att intyga är av en helt annan sort än Ebbe och Arnaults. Hans agerande avslöjade snarare tidens lättlurade adelsfamiljer och slutade med att han skrev 1600-talets mest älskade dikt som fortfarande lockar till nya melodier och sjungs än idag. Här i Ulf Bagges version.

    Ingen brist på konstnärlig kraft som hos Arnault här inte, texten drabbar oss fortfarande genom seklerna.

    Idag är det snarare en militariserad nyliberalism som har hegemonisk kraft i samhället och inte socialdemokratin även om där och på många andra håll finns medhjälpare. Så var finns miljöerna och skojarna som slickar makten i röven just nu?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.