Skolsamtal i Rågsved

Vi har stämt möte i Rågsvedsskolan med Roger Mogert och Robert Noord – två framträdande socialdemokratiska skolpolitiker i Stockholmsområdet. RM valde plats och vi blir väl mottagna av biträdande rektorn, som visar oss in i ett trivsamt klassrum som till vardags tillhör en årskurs fyra. Novemberlov (2008). Tomt och tyst.

Vi inleder vårt samtal om hur de ser på skolans viktigaste  uppgifter. Efter att båda vältaligt deklarerat att ”Det absolut viktigaste med skolan är att ge eleverna den kunskap de har rätt till” och att ”Man måste också bredda skolans uppdrag lite till att förbereda barn och ungdomar för livet … man kan alltså inte bara syssla med att leverera kunskaper” kommer vi in på händelsen i medierna en vecka tidigare. I Rinkebyskolan har man fått katastrofresultatet i sin årskurs 9. De har fem nior, varav en är en elitklass. I de fyra övriga klasserna hamnade betygen på katastrofnivå.

Roger Mogert: Jag var faktiskt där och träffade elever och föräldrar för en vecka sedan. 40 elever och 40 föräldrar har ett gemensamt möte med rektorn och säger: Ni har inte lyckats ge våra barn de kunskaper de har rätt till! De kommer inte att ha en chans att klara det här. Reaktionen är jäkligt sund. Ska rektorn fixa den omfattande kravlistan blir det en resursfråga. Fan, det här blir dyrt, var min första tanke – man är ju inte mer än kommunpolitiker. Det här kommer att sprida sig till Husby, Rågsved, Skärholmen, det bara tickar iväg. Men så tänkte jag: Om det till slut kokar ner till att de säger: Vi vill ha det här! Vi är beredda att satsa! Då tar vi fram pengarna. Fan va skönt det vore.

Robert Noord: Skolan verkar inte vara så framgångsrik, men rektorn är det. Jag har varit tveksam hela tiden till hans arbetssätt, att betona skolans öppethållande på nätterna och på julafton med en massa aktiviteter. Uppenbarligen har man tappat fokus på kunskapsinlärningen.

RM: Att man inte klarat de övriga 80 procenten sticker enormt i ögonen. Lotta Edholms (fp) skolborgarrådet kommentar var ”Rädda elitklassen!”.
Jag skrev om detta till utbildningsnämnden utifrån flera perspektiv. Ska de klara det här behöver de också resursstöd i form av kompetens från utbildningsförvaltningen. Om de klarar det, då har vi en modell att flytta hit till Rågsved och andra ställen.

Det är inte bara uppfriskande med föräldrar som kräver sin rätt. Det blir också principiellt och praktiskt djävligt intressant.

Samtalet rör sig vidare om dagens skolproblem och socialdemokraternas skuld till den nuvarande situationen.

RN: Vi socialdemokrater skyllde de dåliga resultaten på att föräldrarna har för låg inkomst, dålig utbildning och inte kan hjälpa sina barn, alltså på att det är skillnad på barnen i Haninge och Täby. Det var jag kritisk mot.

RM: Man har mycket tuffare förutsättningar här i Rågsved än på Östermalm, men det måste ingå i vårt politiska uppdrag att hantera skillnaderna och ge Rågsvedsskolan resurserna för att klara av alla. Det uppdraget har vi inte grejat.

Att man inte lyckats bryta sambandet mellan föräldrarnas studiebakgrund och elevernas resultat är alltså båda överens om.

Grundskolan som kom 1962 var ett stort jämlikhetsprojekt. Med dagens språk ett integrationsprojekt. Alla skulle gå i samma bottenskola. Det var idéer som omfattades av många, men framför allt av (s). Idag faller grundskolan faktiskt isär i olika religiösa, invandrarskolor och rena klasskolor genom ”det fria skolvalet”. Hur ser ni på det?

RN: Vi vill gärna att bankdirektörens dotter gifter sig med rörmokarens son. Barn från olika ekonomiska förhållanden borde mötas i skolan. Men vi lyckades inte på grund av boendesegregationen. Att man inte fick välja löste inte heller segregationen. I Haninge är nu det största problemet att resursstarka väljer andra kommunala skolor, inte friskolor. Friskolorna kanske till och med har en bättre integration än kommunala skolor ibland. Vad det gäller är att hitta en politik som både kan möta föräldrar och elever i att kunna välja skola och åstadkomma den här mötesplatsen. Där har vi inte en bra politik. Problemet kvarstår.

RM: Rörligheten mellan de kommunala skolorna är på både gott och ont. I Stockholm till exempel finns en rörelse från Järvaområdet in mot Kungsholmen, som ger mer socialt mixade skolor på Kungsholmen. Å andra sidan lämnar många av de resursstarka barnen skolorna på Järva. Dessutom har det uppstått en olustig rörelse på Kungsholmen, där resursstarka etniska svenska barn rör sig bort från vissa skolor. En forskare grävde i detta och fann att eleverna från olika bakgrund på Kungsholmen umgås mycket lite med varandra.

RN: Vi hade samma problem i Haninge i våra miljonprogramsområden. Svenska barn i radhusområdena valde bort vissa skolor för att man där fick sämre betyg, vilket faktiskt visade sig vara sant. Då kunde vi politiker inte säga att de skulle lära sig lika mycket i sin närmaste skola. Det handlar om att alla skolor måste bättra resultaten.

RM: Om man skärskådar de här valen ser man att föräldrar väljer bort sina grannars barn. Man väljer bort sitt eget område mer än till ett nytt område.

Västbodaskolan i Farsta var en välplacerad LM-skola från 70-talet mellan radhus och hyreshus för att få en social blandning – god social ingenjörskonst. Den las ner förra året, vilket ledde till stor friskoleflykt och bevarandet av en högstadieskola, som lättare skulle kunna ha flyttats. I FiB/K sommarnummer 2007 hade vi ett stort reportage om detta. Vi granskar tillsammans kopior ur tidningen.

RN: Jag tror inte vi idag skulle bygga alla skolor där de nu ligger, men jag känner dåligt till det här fallet.

RM: Rågsvedsskolan som vi sitter i var med på listan 2007 över skolor som skulle läggas ner eller förlora lokaler. Men för Rågsved är det  viktigt att ha en skola. Den fyller en jättefunktion. Det är värt en peng att skolan finns här. Jag tror inte att borgerligheten förstått  skolans stora betydelse för lokalsamhället, även i en storstad. Men, ingen gillar att lägga ut mer pengar på lokaler än man behöver.

Så var det även med Västbodaskolan. Den var full, alla hade valt att gå där, man samlade 12.000 namn, nära kravet för en kommunal folkomröstning. Nedläggningen var – ursäkta – ett mentalt djävla haver. Man hade gjort en budget som skulle spara 150 miljoner på lokaler. Den byggde på 14 kommunala skolor, varav den här var en. Det var en försöksballong – lite kul att ni har ballonger här på bilden. Birgitta Holm (m) drev frågan in i kaklet. Och så var det i princip slut på skolnedläggningar i Stockholm. Jag tror de valde ut Farsta för att det är en traditionell arbetarklassförort. De trodde att här protesterar folk inte så mycket. Samtidigt är det inte Tensta, inte Rinkeby, inte Rågsved, inte medialt farligt. Hade du gjort samma i Rinkeby och fått 12.000 namn, hade de fått det mycket jobbigare. De var nog chockade över reaktionen. Sen klarade de inte prestigemässigt att backa ur.

Vi talar sedan om skolplikten, som i begynnelsen var till för att tvinga föräldrar att skicka sina barn till skolan. Den innebar att barn slapp dagligt kroppsarbete, men vad betyder skolplikten idag? Borde den inte ersättas av ”skolrätt”?

RM: Skolplikten är idag tveeggad och ger en del intellektuella problem. Å ena sidan är det mycket mer positivt om lärandet är frivilligt, men å andra sidan kan man tänka sig att många inte behöver skolan och skulle kunna hålla borta sina barn från samhällsgemenskapen. Men skolplikten är också en plikt för samhället att inte skada eleverna. Jag tycker också att det blir intellektuellt jobbigt när barn tar stryk av att  skolan inte fungerar tillräckligt bra. Det enda vi använt skolplikten till i Stockholm på senare tid är mot Maranata, som i några fall  inte ville ha sina barn i någon skola.

RN: Det är allmänt accepterat att skolan är till för att ge barnen kunskaper. Skolplikten är idag en mer intressant frågeställning utifrån förskolan. Är den ett ställe där barnen ska vara medan föräldrarna arbetar, eller är förskolan till för barnen? Jag tycker förskolan är till för barnen, oavsett om föräldrar är arbetslösa, föräldralediga eller sjukskrivna. Barnets rätt till kunskap är vägledande, inte föräldrarnas rätt att lämna barnen medan de gör någonting annat.

Men om en ny skollag ska ha skolplikt eller ej, det förblir oklart.
(s) reviderar nu sin skolpolitik. Om den gamla är misslyckad eller inte är de inte överens om, däremot att det behövs en ny. I skolmotionen 2008 som bygger på rådslagsmaterialet  inför kongressen 2009 finns restriktioner för friskolor föreslagna för att rätta till uppenbara problem man ser idag. Vad friskolor fört för gott med sig finns inga exempel på, bara att ”valfrihet” blivit närmast sakralt. Grundinställningen är positiv. Det fria skolvalet ifrågasätts inte. Hur får de ihop det här?

RN: Jag tycker inte att friskolorna är ett stort problem idag i Stockholm. Vi har en växande befolkning och skolor som byggdes under miljonprogrammet är mer eller mindre fallfärdiga. Vi lappar och lagar, men det räcker inte. Därför har vi alltid välkomnat friskolor, men sagt att ni får bygga själva. Det vore toppen om Vittra eller Kunskapsskolan smällde upp en byggnad här för 300-400 miljoner. Det skulle underlätta för kommunen. Men så gör de inte. Det är inte deras affärsidé. På landsbygden är problemen säkert större. Om det bara finns en skola och en friskola etableras så finns det kanske inte underlag för båda. Den kommunala riskerar då läggas ned.

RM: Här vill jag anmäla avvikande uppfattning. Det är just här som situationen börjar bli akut. Man måste förändra regelverket kring friskolorna. Jag blev vice ordförande i utbildningsnämnden 2006 efter valet. Då hade vi 30 kommunala gymnasieskolor i Stockholm och 30 fristående. Idag 30 kommunala. 65 fristående. Etableringstakten är mycket hög. Vi står inför ett gymnasiehaveri som hotar hela utbildningssystemet.

Det skiljer sig tydligt från grundskolan där ännu 85 procent går i kommunala skolor. Där är det inte ett strukturellt problem på samma sätt eftersom grundskoleelever inte är lika rörliga. Föräldrar vill ha en skola som är nära, och så länge den fungerar så går man gärna där.

RN: Vi socialdemokrater ska sluta tala om driftsformerna. Det viktigaste är att skolan håller en bra kvalité oavsett om den är fri eller kommunal. Det finns bra kommunala skolor och bra friskolor. Det finns också dåliga av båda slagen. Vi inom (s) ska inrikta vår kritik på alla dåliga. De borgerliga gör det enkelt för sig och sätter friskola lika med kvalité.

RM: Det är nog lite mera komplicerat än så. Jag bad studenter göra en djuplodning i samtliga Stockholms friskolor, både gymnasie- och grundskolor. De fann att de fria idédrivna – även religiösa – hade större lärartäthet än kommunala, fler behöriga lärare, plockade inte ut  vinstpengar och hade hela apparaten som vi kräver i kommunala skolor. De vinstdrivande däremot hade lägre lärartäthet, mycket fler obehöriga lärare och ställde inte upp med kringverket – hälsovård och så vidare. Alltså, även bland friskolorna är det en väldig skillnad. Tänk om vi hade den fokusen på kritiken, istället för att säga att alla friskolor är dåliga.

RN: Avknoppningar, där personalen i en kommunal skola erbjuds ta över, som borgarna föreslagit, det vore katastrof. Att överlåta kommunal verksamhet och tillgångar till privata personer som då kan göra vinst, så får det bara inte gå till. Det har inget med kvalitén att göra. Friskolor är välkomna om de ökar kvalitén och tillför någonting. Men inte för att det finns en rektor som vill ta över.

RM: Det måste in en flexibilitet i systemet. Fryshuset är en av de skolor som lyckats hitta nya arbetsmetoder, nå andra elever än man traditionellt gjort. Delvis har man gjort det med  flexibilitet. Man har kunnat välja plats, organisation, rekrytera lärare utifrån sin idé, inte bara efter en struktur man ärvt. Man hade kunnat göra samma sak i  kommunala skolan, genom att riva ner och bygga upp det igen. Men friskolereformen var ett sätt att få in ny metodik.

För 15 år sen var den kommunala skolan stel och lyckades inte bryta sambandet föräldrars studiebakgrund – ”elevernas utfall”. Skolan missgynnade en del elever på grund av klass och kön. Man har med det här inte lyckats göra någon revolution, men i alla fall möjlighet att bygga upp ett antal skolor som Fryshuset.

Systemet måste ses över. Vi gillar friskolor som har allt som Fryshuset har. Och vi borde vara lika radikala som Tories i England – friskolor är en spännande idé, men man ska inte få plocka pengar ur verksamheten. Så diskuterar man också i Norge.

RN: I en skola som tar ut övervinster blir kvalitén lidande. Där får man inte fokus på rätt saker, då tappar de elever. Den så kallade marknaden kommer att lösa det här. Men vi måste hjälpa marknaden genom tydliga kvalitetsuppföljningar som visar hur lärandet går. Men det handlar också om att ha en ekonomisk redovisning, för det är ju skattebetalarnas pengar. Idag behöver man inte redovisa någonting. De får pengar för det antal elever som går på skolan, punkt slut.

Men friskolefrågan kan bli ett problem för (s), för vi är ett bredare parti. Förutsättningarna i landet ser så olika ut. Jag förstår verkligen hur man ser på skolan i många glesbygdskommuner, där skolan har en helt annan dimension än i en stockholmsförort. Moderaterna har det mycket enklare. De bara utgår från Stockholm och så kör dom. Jag hoppas att vi får ett tydligt ställningstagande om friskolorna på kongressen.

Vore det inte möjligt med rena privatskolor utan skolpeng, där man får betala själv?

RN: Jo, men jag tycker inte att det vore bra. Jag värnar om offentliga friskolor med möjlighet för alla att även gå i en friskola. Annars kommer vi att få den där segregerade skolan där en liten klick som har väldiga resurser går för sig.

Är det bättre att alla svenska barn delas upp i etniskt och kulturellt enhetliga skolor än att några få stormrika drar sig undan till privata isolat? Frågan kvarstår. Dessutom kan man undra om alla föreslagna kontrollåtgärder och redovisningskrav för alla skolor kommer att fungera. Frågan kommer förhoppningsvis upp på kongressen.

TV-programmet Klass 9A visades våren 2008 och fick ett enormt genomslag. Där gavs bilden att bra och ambitiösa lärare kan göra underverk, så att alla elever får bra betyg. Haningemodellen är ett politiskt samarbete över blockgränsen, också i nära samarbete med skolforskare vid Stockholms universitet. Höga förväntningar och ambitioner för alla elever, tidiga kunskapskontroller och tidiga skriftliga omdömen har varit nyckelåtgärder. Robert Noord har vågat trampa på många ömma (s)-tår.

Jan Björklund har trots allt pekat på många verkliga problem i skolan och nått ut med sitt budskap. Hans olika förslag ligger onekligen i linje med vad Haninge och ”Klass 9A” försökt bevisa. Kommer (s) att rätta in sig i den fåran?

RN: Även om jag hoppas det så tror jag nog inte att Haningemodellen kommer att bli hela partiets skolpolitik. Jag är nöjd att vi tagit flera kliv i rätt riktning. Haninge blev 2004 utsedd både till landets sämsta skol- och sämsta barnkommun. Jag fick då upp ögonen för den här nya skolpolitiken och vi inledde ett samarbete över blockgränsen. Andra kommuner har inte haft förmånen – om man får kalla det så – att genomgå denna utveckling.

Vi lärde oss att det är fullt möjligt för alla barn att nå målen. Våra kunskapskontroller och tidigare uppföljningar i matematik i årskurs tre visade på bara ett år i ett miljonprogramsområde, Brandbergen, att 96 procent  av eleverna klarade provet, mycket bättre än medelklassområdena. Man är inte dummare i Haninge än i Täby.

Det är en slags tredje väg. Både en kritik mot Björklund som betonar den enskilde elevens ansvar och en kritik av den tidigare socialdemokratiska hållningen, som gick ut på att allt var ”samhällets fel”.

TV-programmet Klass 9A satte fingret på att lärarna och skolan är avgörande. Ett gäng nya lärare förväntade sig att alla barn kunde. De gamla var fastlåsta i kulturen ”nu kommer en ny elevkull som ska misslyckas”.

RM: Marie Granlund, s-talesman i skolfrågor gjorde ett utspel i DN häromdan. Hennes slutsats om ”Klass 9A” verkar vara att eleverna klarade sig för att de var motiverade. Men det berodde mest på att hela förutsättningen var att de skulle visas upp för hela svenska folket. Producenten sa att ”det påverkade ingenting, eleverna jobbade jättebra, nästan hårdare på de lektioner vi inte var inne.”

Föräldraupproret i Rinkeby är också kopplat till det här. Där hade man kollat på programmet, en av skolans lärare [matteläraren Stavros, som dock inte uppnått samma resultat hemma i Rinkeby som i ”Klass 9A”] var ju med.

RN: Vi kan tänka oss betyg i lägre åldrar och  tidigare uppföljningar än idag, men frågan är vem det är vi följer upp. Björklund följer upp den enskilda eleven och sätter stämpel på den som inte lyckats få godkänt, medan vår nya skolpolitik ska följa upp skolan som organisation. Hur lyckas lärarna? Betyg är inte ett betyg för eleven, utan ett betyg för skolan. Haninges lästest i ettan handlar inte om att stämpla barn, utan om att se hur skolan har lyckats. Ser vi att många barn i ettan inte kan läsa så ska vi politiker säga: Ni måste lösa den här uppgiften! Som föräldrarna i Rinkeby sa, fast helst före föräldrarna.

RM: Jag delar Rogers uppfattning att det är långt mellan Björklund och oss. Men i den politiska retoriken får man nog konstatera att en viss anpassning skett. Hela den skolpolitiska diskussionen har drabbats. Folkpartiets ovilja att göra upp är det stora problemet, det vill ha kvar skolan som konfliktfråga. Vad ska Björklund göra den dan han inte får klaga på skolan?

RN: Vi skulle vinna  på att göra upp över blockgränsen i en del  frågor. Jag tror rent av att det vore lättare med en överenskommelse mellan (m) och oss.

Anpassning till den björklundska retoriken, fortsatt fritt skolval och ett ”utvecklat friskolesystem” är vad man kan vänta av en rödgrön regering efter nästa val. Grundskoletanken – att samhället tjänar på att olika sorters barn möts i skolan – är stendöd.

En redigerad version publicerades i FiB/K #2-2009

Andra bloggar om: partikongress, skolpolitik, Robert Noord, Roger Mogert, Socialdemokraterna