Jag bor några hundra meter bort från brottsplatsen. Jag hörde inget här hemma i min trygga fågelholk högt ovanför gatan. Men det plingade till i datorn när sms-meddelandena inkom från mina barn i Stockholm.
”Håll dig inne?”
”Gå inte ut!”
O s v. Detta var den 29 april på eftermiddagen, dagen före stadens stora Valborgsfirande, då jag brukar ta mig från stan för att slippa allt ståhej, berusade ungdomar, nedskräpningen i Slottsbacken, oklädda småtjejer i iskylan med burkar eller falskor i händerna.
På Valborgsförmiddagen hade jag ett ärende till ICA på Vaksala torg och passade på att besöka brottsplatsen på Hjalmar Brantinggatan knappt 100 meter från Vaksala torg. En källarlokal med en liten dörr mot gatan där tydligen frisersalongen Shalom Barber rymdes. Jag sökte salongens hemsida och läser: ”Shalom Barber är både en dam- och herrfrisör som befinner sig i Uppsala. Frisörernas expertis ligger i blodet och har långa erfarenheter. Att besöka oss, är en garanti av nöjdhet!” Man anar att de inte direkt vänder sig till en ursvensk publik. Kanske vänder de sig inte alls till oss utan till den där andra världen vi inte ens känner till?
Platsen är avspärrad med blåvita band och en polispiket och vaktas av ett antal poliser. Förutom dessa är där ett antal fotografer. På andra sidan gatan står några pojkar i svarta byxor och korta svarta jackor i 14-15-årsåldern. En ljuskrullig smal kille hade en blombukett med cellofan runt i handen, just inhandlad på ICA Kvarnen. Uppenbart visste han inte var hann skulle göra av den. Hans kompis med tjockt svart bakåtkammat hår och glest 15-årsfjun under näsan sa till den ljuskrullige att han skulle gå fram till poliserna och fråga var han kunde lägga blommorna. Men inget hände.
Jag frågade den ljuskrullige om han kände de tre skjutna. ”Nej, men han där var kompis med en av dem” sa han och pekade på fjunkillen. Jag frågade då fjunkillen, och han bekräftade tyst och stötigt att de varit kompisar, och att han var med kompisens familj igår efter skjutningen. Han berättade också att den skjutne kompisen och han gått i samma klass förra året, men att kompisen sedan flyttat. Det var på Tunaberg.
Den ljuskrullige sa att de tre skjutna var hos frisören för att klippa sig fina till Valborg. Det var en ren avrättning och killen som skjutit säkert tagit droger ”för att klara av att göra en sån grej”. Killarna såg rädda och vilsna ut. De var där för att hantera chocken.
Dessa småkillar lever i en bokstavligen livsfarlig värld. Jag är inte förvånad. Men det känns som kriget snart är över oss alla.
En insädarskribent skrev i DN på Valborg att det allt mer utbredda partyknarkarndet skapar efterfrågan och att dessa partyknarkare, Måns Zelmerlöw och hans omgivning, bär ett tungt ansvaret för att småkillar skjuts på våra gator. ”Varje rullad joint, upplagd lina eller annan form av olagligt berusningsmedel är det som föder våldet på våra gator.”
Visst är det också så. Men det är ännu mer vår urartade demokrati, den som inte längre prioriterar de många människornas behov, utan cyniskt lämnar alla nödlidande på trottoaren, som om dessa befinner sid där de är, för att de inte förmår ta sig själva i kragen. Och för att vi håller på att få en lag med begreppet ”vandel” för att avgöra människors rätt att kalla sig svenska. Och för att vi har åtta riksdagspartier som inte förstår att folkmordet i Gaza och ett fortsatt krig i Ukraina kommer att öppna upp för ännu större katastrofer för oss alla.
Därför skjuter drogade småkillar varandra. Ett sådant samhälle är ovärdigt för människor.
Ja, vi har en regering och journalister som hycklande anser att man löser problem med skjutvapen/våld när det gäller Ukraina och i Gaza men blir förvånade när gängkriminella i Sverige använder samma typ av mentalitet för att hantera sina problem.
Normaliseras våldet på ett håll genomsyrar det snart hela samhället.
Ja Andreas Fredriksson, våra politiker upprörs över mördanet av våra gängkriminella samtidigt skickar man vapen m m till kriget i Ukraina, krig som i grund och botten inte är något annat än mördande i organiserad form.
Tack, Lindelöf, för allt du delger om livet och allt det onda som breder ut sig i världen. Jag tillhör generationen av demokrati- och trygghetssvenskar som sedan några år tillbaka yrvaket har sett Sverige förändras. Skrämmande snabbt. En medelklass som inte är beredd att stå upp för ett solidariskt samhälle, våra barns framtid och vi, de åldrades, trygghet. Men, det är tack vare sådana som dig, som får mig att fortsätta att bry mig, att engagera mig för freden, ungdomarna, klimatet, den internationella solidariteten, demokratin och alla människors lika värde. Jag fyller 80 om två månader, men känner mig lika upprorisk som i ungdomens dar…
Det är som om våldets underliggande krafter,
vi alla bär på,
tagit fäste i våra vuxna liv,
till den grad – så illa
att vi dessutom överför
en sådan obeskrivlig ondska
till våra minsta små.
Detta tillåter vi oss
i denna hysteriskt självgoda västvärld,
– civilisationens högborg –
och möjligen berörs
på känslomässigt kallt avstånd
när bilder rullas upp
i våra bekväma vardagsrum
och ser när Rapport förmedlar katastrofen
på Gaza strand
för att sedan växla över,
och förnöja oss
med glättade underhållningsprogram
där några kända personer
roar oss efter bästa förmåga.
Dessvärre verkar det som orden inte räcker till
för att frambringa vår motståndskraft.
Ord, som egentligen är människans bästa försvar
för ett humanistisk samhällsalternativ
mot våldets raserande krafter.
Det är därför åsikts- och yttrandefrihet
så viktig i alla sammanhang.
En frihet som befinner sig under hot
även inom vårt eget parlamentariska styrelseskick.