Skottland – Englands Ukraina?

 

scottland

Skottland på väg ut ur Storbritannien och in i EU?

Tre politiska bomber detonerade igår natt över Storbritannien:

  • Att det skotska nationalistpartiet SNP tog 95% av de skotska mandaten
  • Att de konservativa (Tory) etablerade en politisk hegemoni och marginaliserade Labour
  • Att allt detta i väsentliga avseenden kom helt oväntat

Det senare påminner de styrande om hur ”opålitliga” människor är. Om nu öppna enkäter kan ge så vilseledande resultat, hur mycket kan man då lita på vad CIA, NSA, FRA med flera får fram på ljusskygga vägar?

Tory dominerar nu helt den politiska scenen utanför Skottland. Den politiska debatten och de politiska meningsskiljaktigheterna utanför Skottland kommer nu att ta plats i n o m det konservativa partiet som har alltifrån högersossar till rena fascister. Folkomröstningen 2017 om EU kommer, utanför Skottland, till stor del att bestämmas av den inre debatten bland de konservativa i skenet av hur EU själv utvecklas.

Men det allt överskuggande är dock SNP:s (Scottish National Party) totala seger. Den politiska huvudmotsättningen blir med detta också nationell-geografisk. Det skulle kunna jämföras med om våra så kallade ”Norrbottenskommunister” fick 95% av rösterna i sin del av Sverige. Det ska bli intressant att se hur pass enad den ”skotska fronten” är. Alla skottar vill inte få självständighet, alla skottar är inte vänsterradikala, alla skottar bor inte i Skottland.

Skottland har en ännu längre och solidare tradition av självständighetskamp än någonsin Ukraina. Till skillnad från Ukraina har Skottland också en lång tradition i den demokratiska utvecklingen i Europa. Med omvända politiska förtecken kan Skottland kanske liknas vid ”Englands Ukraina”.

Om inte EU urartar alltför mycket kommer skottarna att rösta för medlemskap i EU. Om övriga Storbritannien röstar för utträde står vi inför en delning av riket. Fantasin sätts i rörelse: tänk om skottarna en morgon kungör att från och med inte längre är en del av ”Det Förenade Kungadömet” – som Ukraina 1991 gjorde med Sovjetunionen, “Den Förenade Socialistiska Rådsrepublikerna”.

... är läst 179 gånger!

  3 kommentarer for “Skottland – Englands Ukraina?

  1. Anders Persson skriver:

    Sedan ska man komma ihåg att i det brittiska demokratiska systemet står antalet mandat inte i någon stark korrelation till det folkliga stödet. Tories fick 331 platser med 11,3 milj röster, Labour bara 232 med 9,3 miljoner. 272 platser hade varit mer rättvist – matematiskt.

    Men rent barockt blir det när liberalerna med 2.4 miljoner bara fick 8 platser och UK Independence Party (Ukip) med 3,9 d v s nästan dubbelt så många röster bara fick en (1).

    SNP som erövrade 56 platser gjorde det med stöd av 1,5 miljoner röstande, vilket bara utgör hälften av de skotska röstberättigade! Orsaken är att skotska röstande i förväg är tilldelade en fast kvot parlamentsplatser som i det förgångna fylldes ut med skotska tories, labour, liberaler, nationalister o s v. Fram till 2005 var det 72 platser, därefter 59.

    Är detta demokratiskt? Ja, ty så har britterna bestämt att de vill ha det. Hade det gällt något annat land, t ex Ryssland, hade det utsatts för hån och hat från de så kallade “liberala” ledarsidorna. Och hade landet i fråga inte haft massförstörelsevapen eller annat starkt försvar hade en del välriktade amerikanska kryssningsrobotar säkert påskyndat en röstreform.

  2. Kjell Martinsson skriver:

    ”1/5 1707 förenades S. (Skottland, min anm.) och England till ett rike: Storbritannien. (se d.o.)”, citat från Svensk Uppslagsbok, (1935). I således över tre hundra år har enheten funnits.

    Även om realunionen delvis hotades och en möjlig upplösning var skönjbar redan 1745 under de s.k. klanernas revolt har den bestått. Upproret mot centralmakten slogs ned av kung Georg II son, William Augustus, ”slaktaren” kallad, hertigen av Cumberland.
    Jakobiterna under ledning av Bonnie Prince Charlie eliminerades på det mest brutala och utstuderade sätt man kan tänka sig. Klanmedlemmar som stäckt vapen, sveks av makten, arresterades och t.ex. deporterades till de amerikanska kolonierna. Många hade dött i strider på fälten. Närmare hundra ledare utpekades som kuppmakare och avrättades efter nederlaget.

    Resultatet blev klanernas upplösning, avbefolkning av hela landsändar och död åt den tidigare s.k. höglandskulturen. (Se ev. vidare i Alf Åbergs bok ”Klanernas krig”, LTs förlag, 1963).

    Det finns alltså en tradition som nuvarande skottar kan ta spjärn mot, och även om Karl Marx i inledningen av “Louis Bonapartes 18: de brumaire” omtalar saken med ett ”Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde tillfoga: den ena gången som tragedi den andra gången som fars.” (Och så vidare, min anm.)

    Troligen har både Hegel och Marx inte förutsett den nuvarande situationen i Skottland. De såg inte heller EU:s tillblivande. Mr Camerons relativa seger i parlamentsvalet 2015 missade de helt. Och framförallt inte det skotska självständighetspartiets (SNP) totala dominans över skotska Labour. I denna randstaternas missnöjesepok frodas nya krav på frihet, jämlikhet och tolerans mellan bröder och systrar i kamp för utvecklad demokrati, vilket förutspås ske på bekostnad av Bryssel och Strasbourgs byråkratiska diktat, privilegier och arrogans. För att inte nämna EU-parlamentets käbbel och EU-kommissionens impotens.

    Varannan ungdom går år efter år i arbetslöshetens bojor i de stora länderna i Europa. De krig som EU-eliten stött – direkt eller indirekt – har enbart visat sig förvärra situationen – se de nya flyktingströmningarna (50 miljoner på flykt) som Imperiet och dess tillskyndare bäddat för under några decenniers intrigerande av geopolitiska överväganden.

    Det vore förmätet att tro att skottarna ensamma kan styra denna utveckling. Kontakter mellan tidigare upproriska länder och organisationer i t.ex. Baskien och irländska frihetsrörelser pågår sedan decennier tillbaka. Det folkliga stödet för Syriza i Grekland och Podemos i Spanien är uttryck för de etablerade partiernas tillkortakommanden och ev. kommande kollaps. De är uttryck för massornas starka irritationer över sakernas tillstånd. Och finansoligarkiernas dominans över våra liv.

    Spanska ungdomar marscherade mot Bryssel för några år sedan. Stormsvalorna kommer att bli fler. I historiens sken talar allt för att motståndet kommer att utvecklas och intensifieras. En dialektikens grundlag är att förtryck föder motstånd. Frågan om hur och under vilka former det kommer att ske, ja det återstår att se.

  3. Anders Persson skriver:

    Den brittiska dagliga Independent har sedan sin tillkomst 1986 argumenterat för övergång till proportionell representation (PR). Här presenterar de hur mandaten skulle ha fördelat sig om PR genomförts.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.