Skriftligt omdöme

omdome-dec-57

Detta skriftliga omdöme ramlade ur en bok idag när jag letade i gamla bokhögar uppe på ett skåp. 12 och ett halv år var jag då.

Jag minns det hela först mycket svagt. Vi var några stycken, tre tror jag, som smitit från en friluftsdag (“utmarsch”, som det av någon anledning kallades på Göteborgs Högre Samskola). Vi fick för oss att vi istället skulle smyga in i skolan och störa undervisningen genom att öppna klassrumsdörrarna för klasser som hade lektion på ett sätt så att det trodde det spökade.

I änden av nedre korridoren närmast Vasagatan fanns en ytterdörr. Ju mer jag tänker på saken, desto mer klarnar minnet. De andra två måste ha varit Uffe och Roger. Roger dog för några år sedan har jag hört. Uffe lär finnas kvar i Göteborgstrakten, men jag har inte träffat honom efter 50-talet.

Den modigaste, som alltid var Uffe, smög in genom ytterdörren och öppnade försiktigt närmaste klassrumsdörr och smet fort ut som en vessla genom ytterdörren, ut genom skolgrinden till oss som gömde oss bakom hörnet till Handelshögskolan (på den tiden). Meningen var att någon skulle titta ut genom ytterdörren och se dum ut, varpå vi osedda bakom husknuten skulle fnissa åt vårt lyckade busstreck.

Men inget hände. Alltså måste det hela upprepas. Roger, som var näst modigast, smög nu in medan Uffe och jag väntade i vårt illa valda gömställe. Samma sak upprepade sig – inget hände och stor besvikelse. Det här var ju inte ett skvatt roligt. Alltså måste ett nytt försök göras. Och nu blev det såklart den minst modiges tur.

I efterhand förstod vi hur korkade vi varit. Läraren och eleverna inne i klassrummet hade förstås redan efter en dörröppning sett att ytterdörren sakta glidit igen på sin dörrstängare och förstod att det var ett busstreck. Efter två dörröppningar misstänkte de förstås att det också skulle upprepas ännu en gång. Klassens snabbast löpare placerades därför av läraren precis innanför dörren och skulle sätta iväg efter lektionsstöraren så fort handtaget började röra sig, helst innan denne hann rymma.

Jag smög på tå in genom ytterdörren fram till klassrumsdörren. För säkerhets skull hade jag fått Uffe att hålla upp ytterdörren så att jag skulle kunna fly blixtsnabbt. Men i samma sekund jag nuddade handtaget sköts dörren upp och jag hann bara se en stor kille som stirrade mig rakt i ögonen. Hann också uppfatta läraren i katedern som var lika koncentrerad på ytterdörren som den utsedde löparen.

Men jag var snabbare i accelerationen än löparen. Uffe vid ytterdörren, som såg vad som hände, släppte igen den mitt framför mig och lade iväg. I ett språng var jag vid ytterdörren och lyckades smita ut genom den smala springa som återstod och flög fram över gruset och gatstenarna med en fart som bara en riktigt rädd 12-åring förmår.

Men löparen var större och snabbare på längre distanser. Vid korsningen Vasagatan – Haga Kyrkogatan fick han tag i min jacka och jag insåg att jag var fast. Uffe och Roger var långt borta i folkvimlet på Vasagatan och omöjliga att både se och hinna ifatt.

Det blev förstås ett himla liv, som jag dock inte minns mycket av. Förmodligen fick jag gå till rektorn. Någon tvekan om vilka som varit inblandade mer än jag var det förmodligen inte, men jag minns tydligt att Uffe och Roger hävdade principen att “alltid blåneka” om man inte är tagen på bar gärning eller helt överbevisad. Ingen pressade mig, vad jag minns, att uppge vilka som varit mina medbrottslingar. Det var visserligen Uffe, Roger och jag som avvikit från “utmarschen”, men endast jag fick C i ordning för denna förseelse.

Då fanns alltså betyg i “ordning”, men också i “uppförande”. Betygsgraderna B, C eller D kunde delas ut i båda kategorierna, där B var mildast och D var det värsta. Detta busstreck tyckte jag själv, minns jag tydligt, var av kategorin “dåligt uppförande” och borde givit mig nedsatt uppförandebetyg. Men så blev det alltså inte. Men man skilde inte på vad som var dålig ordning och vad som var dåligt uppförande. Nej, minsta graden av nedsatt uppförandebetyg ansågs alltid mer graverande än värsta graden av nedsatt ordningsbetyg. Kollegiet, som diskuterade saken, hade därför säkert beslutat att sätta C i ordning istället för B i uppförande, för att de trots allt inte ansåg att jag var av den värsta sorten, de där som alltid blånekar och därför förtjänar nedsatt betyg i uppförande.

Nå, det kändes antagligen lite orättvist, men det fanns också ett slags hederskodex som sa att ingen ska dömas mot sitt nekande, samt att den som blir tagen på bar gärning får skylla sig själv.

Inte så dumt med skriftliga omdömen. De kan åtminstone öppna minnet 57 år efter 1957.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  2 kommentarer for “Skriftligt omdöme

  1. 2014-10-02 kl. 15:52

    Jag kunde nästan ana att du tillhör den lilla skaran som haft C i ordning. Me too.

  2. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2014-10-02 kl. 17:05

    1949 i Lundenskolan 8:de klass hade vi betyg i alla ämnen, ordning och uppförande var de viktigaste när man senare skulle komma ut och söka arbete.

    Vi hade börjat busa i klassen på handarbetslektionerna och läraren där hade vi mindre respekt för. Vi gick ner till Olskroken
    och fotograferade oss – på avbetalning – vi gick till Renströmska och badade – många hade inget bad hemma, inte vi heller – det var dass på gården och tvätta sig i ett handfat som gällde. När vi kom tillbaka till handarbetsfröken berättade vi som det var och vad vi hade gjort – fröken noterade allt! Fröken gillade växter – jag sa att hemma hos oss hade vi ett räd som vi aldrig behövde vattna. Vad är det för träd, frågade fröken. Ett Véträ, svarade jag.
    Alla skrattade utom fröken.

    Vi hade alltid långvariga arbeten och allt skulle sys för hand – en rosa underklänning i scharmös, tyget som kom innan nylonet. Glatt och slinkigt, så det var svårt att hålla i. Långsömmarna syddes med efterstygn, sen klippte man av en del av sömmen och vek den andra över som syddes med kaststygn. Smala axelband var nästan ett livsverk!

    Jag skulle få stort A i handarbete, men fick istället B, som var lägsta godkända betyget. Handarbetsfröken förhandlade med klassföreståndaren och jag fick ett intyg hem som mina föräldrar skulle skriva på – att jag uppfört mig dåligt, men för att få stort A i ordning och uppförande hade handarbetsbetyget sänkts till B!

    Jag lämnade aldrig brevet till mina föräldrar, utan undertecknade det själv, förfalskade!

    Jag hade klasskamrater från Kärralundskolan och Böskolan som hade engagerade föräldrar och som hade en planerad framtid för sina flickor! Mina föräldrar frågade bara “Kom du upp?”

    Skolan var som idag – vi och dom! Vad arbetar din pappa med frågade fröken i tredje klass. Det visste man inte. Pappa bara arbetade, att han också var politiskt engagerade kommunist fick man tala tyst om!

    Första och andra klass i gamla Lundenskolan gick vi pojkar och flickor tillsammans. En av klasskamraterna var “Mitt namn är Ronny”, Ambjörnsson alltså. Vi hade ofta sällskap hem ifrån skolan. Han var väldigt lång och det var jag också. Jag hette Ulla-Britt Stenberg på den tiden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.