Skrivutensilier med oväntad förökningspotential

Kulspetspennor är viktiga för mig. Mitt förhållande till sådana pennor är tämligen speciellt och har väl alltid så varit. Om jag inte helt ska tappa fattningen och springa runt kilometervis i lägenheten på jakt efter bättre exemplar, så måste pennorna fungera till full belåtenhet – vilket innebär att skriften INTE får vara för tunn, för tjock, för raspig, för knagglig eller på andra sätt verka otillfredsställande. Ja, min sinnesjämvikt står och faller med pennornas kvalitet och status.

Fyrahundra kulspetspennor tornar för jämnan upp sig på mitt skrivbord. Det vanliga är att ingen enda av dem håller måttet och svarar upp mot de hårda krav jag ställer. Att detta är en källa till permanent frustration säger sig självt.

På våren 1997 köpte jag min första dator. Under det kommande året eller möjligen ännu längre skrev jag alla mina texter – debattinlägg, kåserier, recensioner, längre och kortare essäer – i stum beundran för min ovanligt anslående handstil, och först därefter renskrev jag alltihop på min dator. Sedan lärde jag om och lärde nytt och skrev direkt på skärmen i cirka 210 månader (med avbrott endast för sömn, näringsintag och motionspass) utan några som helst handskriftliga mellanled.

Men under de gångna två kvartalen har jag, delvis till min förundran, återvänt till ursprungsmodellen och skriver liksom Håkan Nesser – inga jämförelser i övrigt … – med fast hand, innan det elektroniska bearbetandet vidtar. Att skriva för hand är både roligt, koncentrationsbefrämjande och avstressande. Ens tankar hänger med av egen kraft och är inte längre beroende av specialinkallade harar och andra fartvidunder.

Skrivprocessen och läsandet är krona och klave på samma tvåkronorsmynt. I all den utsträckning som man lyckas skriva något av värde, så har ens mödosamt nedplitade ord föregåtts av läsning och oftast medfört åsiktsbyten, även drastiska sådana. Ett personligt trestegsexempel på detta är följande:

 I början av november kom jag att läsa Alex Schulmans Bränn alla mina brev (Förlaget Bookmark) och märkte redan i startfållan att författaren lade ett slags pussel i syfte att lösa ett delikat problem. I detta kände jag igen mig, och jag läste med stegrat intresse. En sällsynt givande bok, ansåg jag, därtill extra välkommet att Alex gjort processen kort med sin olidlige morfar, den legitimerade urtids-anden och yrkeskolerikern Sven Stolpe (1905–1996). Den recension jag skrev innehöll ett par kritiska tirader men var till övervägande delen positiv och närmast entusiastisk;

 I det läget skulle jag väl ”normalt” sett ha skiftat fokus och gett mig i kast med nästa knäck, men det gjorde jag inte. Någonting skavde. Jag lånade hem Schulmans förra roman, Glöm mig (2016), som jag redan läst och kompletterade med två Stolpe-biografier, av vilka Svante Nordins detaljrika Blåsten av ett temperament (2014) inte undgick att göra intryck. Jag började nu ana ugglor i Alex-mossen och sprickor i Schulmans-muren och skrev därför en andra text med större kritiskt anslag än i den första – men var alltjämt relativt försiktig och tog inte ut svängarna på allvar;

 Men jag fortsatte att tänka och läste vidare, tills jag ansåg mig kunna visa att Schulmans elegant tillyxade pusselbitar trots allt inte var av rätta beskaffenheten. Till sist tvingades jag dra slutsatsen att Alex S förfar bedrägligt och dessvärre inte tar adekvata mänskliga hänsyn i Bränn alla mina brev. Från den utgångspunkten skrev jag så ett tredje inlägg i ämnet Schulman & Stolpe, klippfast övertygad om att nu ha åstadkommit ett trestjärnigt scoop. Min förhoppning är att jag inte ska förbli ensam om den insikten.

Jag tycker fortfarande att brevbrännarboken har ansenliga kvaliteter. Däremot har jag modifierat min inställning till författarens morfar. I och för sig var Sven Stolpe obestridligen en reaktionär existens på många plan och troligen en måttligt sympatisk herre, men även en dominerande gestalt i det svenska kulturlivet i åtskilliga decennier med bland annat nittiofyra (94) egna böcker på sitt författarsamvete. Mot dottersonens framfart är han i trängande behov av goda försvarsadvokater. Det förvånar mig att ingen velat se det, trots den väldiga uppmärksamhet som Bränn alla mina brev har rönt.

Jag skrev inledningsvis om alla mina kulspetspennor och avslutar nu med ett autentiskt pennexempel från den 28 november:

Just den onsdagen uppsökte jag Akademibokhandeln för att inhandla nya spetsförsedda skrivdon. Jag valde ut två tillsynes identiska exemplar för vardera 49 kronor, erlade 98 och observerade, sedvanligt skarpögd, att jourhavande expedit fyllde en diminutiv papperspåse med mina båda nya ägodelar.

Döm om min förvåning, när jag vid hemkomsten ca tjugo minuter senare upptäckte hela TRE likadana kulspetspennor i det minimala emballaget! ”Jag funderade mycket” som Nils Ferlin skulle ha sagt. Att pennor i 49-kronorsklassen förökar sig genom delning vägrar jag att godta. Däremot lutar jag mer och mer åt uppfattningen att jag, fullkomligt omedveten därom, råkat köpa en han- och en honpenna, att de unga tu sedan blixtförälskade sig och därefter tillbragte en kort men het och intensiv bröllopsnatt i den lilla påsen – med känt men oförmodat resultat.

Dock är det bara i undantagsfall som man kan vinna den här sortens nya insikter utan att behöva läsa en enda rad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.