När jag nyligen gick igenom mina hyllor med svensk skönlitteratur, för att hitta böcker det är dags att med hjälp av Bokbörsen göra sig av med, hittade jag den lilla boken Skruvstolens folk av Vincent Granfelt. Jag lockades att läsa om den och hittade ett litet mästerverk av en idag okänd författare.
Vincent Granfelt (1889-1946) var verksam som antikvariatbokhandlare och skrev bara tre böcker. Kontorist-bohême (1919), Bara en jude (1921) och Skruvstolens folk (1923). Jag blev nyfiken på att få veta mer om honom men hittade inte mycket information. Men en säljare på Bokbörsen kan berätta följande om Skruvstolens folk:
Ett utdrag ur föreliggande roman återfinns i Per Anders Fogelströms antologi ”Okänt Stockholm” där den karaktäriseras som ”en roman som till större delen berättar om en tidigare outnyttjad miljö: det moderna kontoret och det nya s.k. manschettproletariatet.” Enligt ”Biblioteksbladet 1924 är det: ”en nykter och grå skildring av kontorsfolk, deras vedervärdigheter, slit och missräkningar.”
Boken inleds med att Magnus Ekblom berättar om sitt arbete som chaufför av en bil för leveranser av paket till kunder i Stockholm. Bilen skulle kunna vara den T-Ford med elegant dekorerat lastutrymme som Arvid Nordquist använde, men boken nämner en fiktiv arbetsgivare. Granfelt ger en målande bild av bebyggelsen och trafiksituationen i Stockholm vid denna tid. Chauffören Ekblom njuter av sitt arbete i stadstrafiken men finner sig förvisad till rena landsbygden när han en gång skall leverera ett paket till Blockhusudden, längst ut på Södra Djurgården.
Familjen Ekbloms första barn blir sonen Otto som skall kostas på för att bli något speciellt. Men allt eftersom barnaskaran växer blir det allt svårare att kosta på barnen utbildning. Det sjunde barnet blev en flicka, äldste sonens läroböcker gjorde att inte mycket pengar blev över till mat och tre av barnen dog av undernäring. När dottern Märta slutat folkskolan fick hon gå en kurs i stenografi. Hon skulle bli en av Skruvstolens folk.
Boken skildrar kontorsarbetarnas utsatta situation. Till skillnaden från arbetarrörelsen finns ingen sammanhållning och facklig kamp bland kontorsarbetarna. De har inget att sätta emot när deras arbetssituation försämras. En anställd som åtar sig att föra kontorets talan inför chefen blir helt sonika avskedad. Flickan Märta försöker byta arbetsgivare för att förbättra sin situation men hamnar ur askan i elden. Till slut finner hon att en väg är att bli chefens hantlangare gentemot övrig personal och därmed isolera sig från sina arbetskamrater.
Läsningen fick mig att försöka få tag på Granfelts övriga böcker och jag hittade Bara en jude som utkom 1921. Boken inleds med att svensken Samuel Grüngard, av judisk börd, efter ett misslyckat försök att med sin familj komma in i USA har hamnat i Paris. Granfelt är en god miljöskildrare. Jag känner mig förflyttad till Paris, där jag själv har vandrat omkring, när jag får följa sonen Filips strövtåg när han rör sig i Paris.
Man får som läsare följa oroligheterna i Paris den 4 juni 1908 i samband med att Émile Zolas stoft fördes till Panthéon. Alfred Dreyfus är inbjuden och under ceremonin i Panthéon avlossar nationalisten Grégori – journalist på tidningen Gaulois – två revolverskott mot Dreyfus, varav det ena skadar honom i armen. Filip deltar i oroligheterna utanför Panthéon. Fadern får en varning av polisen om att de som gäster i landet måste hålla sig lugna även om de kränks av antisemitiska agitatorer vilket får honom att besluta sig för att med familjen flytta tillbaka till Sverige.
Sedan får vi följa Filips liv i Sverige där han bedriver studier och så småningom får en professorstjänst. Hela tiden mot bakgrunden av att han tillhör en annan folkgrupp än de äktsvenska. Till slut når texten fram till en svårlöst konflikt. Till vilken religion och med vilka släkttraditioner skall det barn uppfostras som Filips, för familjen hemlighållna kristna flickvän, väntar.
Henrik L!
Det som du skriver om Vincent Granfelts osynlighet bekräftar att det inte är nog att läsa de kända och godkända böckerna.
Vill vi ha en folkets kultur måste vi själva leta upp, bevara, skapa och återskapa dess beståndsdelar. Dessutom beskriva dem i tillgängliga medier. Så jag skapade Wikipedia artikeln om Vincent Granfelt. Den är bristfällig eftersom jag i dag bara hade Svenska Dagbladets arkiv som källa.
Jag uppmanar alla läsare att skapa ett Wikipedia-användarkonto. Sedan är det bara att börja att fylla i luckorna i Wikipedia, som är den viktigaste kunskapskällan i dag.