Släktskapet mellan höger- och vänsterextremism

Vilken kung är mest värd?

Begreppen demokrati och diktatur kan med stor framgång användas i agitationssyfte. Däremot är de alltför trubbiga för att kunna brukas i politiska analys. Där är en tredelad modell både effektivare och mer tankeväckande. Stater och samfund kan i grunden styras:

  1. genom majoritetsstyre MED politisk liberalism;
  2. genom majoritetsstyre UTAN politisk liberalism;
  3. genom dikat – som diktaturer.

Politisk liberalism står här för högst värdefulla ackvisitioner som yttrandefrihet, föreningsrätt, legitim opposition, rättsstat, maktfördelning och skydd för minoriteter. Med stöd av det här synsättet kan vi placera stater som Tyskland, Frankrike, Sverige, Norge och Finland i kategori nummer (1), medan t ex Ryssland, Ungern, Tjeckien och Brasilien kvalar in i nr (2) och Kina i nr (3) tillsammans med Nordkorea och andra.

Indelningen ovan är inte min egen. Den gjordes måndagen den 3 december i ett längre debattinlägg i Värmlands Folkblad av Hans O Lödén, numera professor i statskunskap vid Karlstads universitet men, 1969, en av mitt lärarlivs första elever (vid ärevördiga Tingvalla-gymnasiet). Syftet med Lödéns artikel var att påvisa Sverigedemokraternas, SD:s, antiliberala – eller rent av illiberala – karaktär. Detta syfte nådde Hans L genom att analysera rader av icke-liberala inslag i Ungern, SD:s ’favoritsamhälle’, under Viktor Orbáns ledning nu på 2010-talet. I Ungern inskränks i dag yttrandefriheten och föreningsrätten samtidigt som oppositionen och minoriteterna får sina utrymmen alltmer beskurna – på samma gång som rättsstaten trampas under fötterna.

Det sägs ibland, och med all rätt, att SD ”inte är ett parti som alla andra”. Vad man då syftar på, eller i varje fall borde syfta på, är partiets antiliberala grundsyn. Kommunister är inte vad Jimmie Åkesson & kompani avskyr mer än allting annat; snarare är det PK-eliten och, framför allt, vänsterliberalerna. Att han och hans trosfränder vill lägga ner anstötliga radiokanaler, skära ner anslagen till SMHI, begränsa den fria forskningen, förbjuda provokativ konst o s v är ingalunda tillfälligheter. Sverigedemokraterna ÄR just ett sådant parti. Det ställer krav på både socialister och borgerliga demokrater. Hotet bör inte nonchaleras.

Efter att jag tagit del av Hans Lödéns debattinlägg slog det mig att hans trestegsmodell kan appliceras på andra tankesystem än Sverigedemokraternas, inte minst på marxist-leninisternas. Den ideologiska hybriden ”marxism-leninism” föddes som bekant under Stalin-epoken i Sovjetunionen. Benämningen är olycklig och vilseledande, eftersom Marx och Lenins idévärldar är principiellt olikartade och saknar intima beröringspunkter. Hederligare vore att tala om stalinism och, i förlängningen, om maoism.

SD:s oskuldsfulla inställning till dagens Orbán-Ungern har sin direkta motsvarighet i ML-aktivisternas troskyldiga hållning till Vladimir Putins Ryssland. Man berörs inte nämnvärt av att valen förfuskas, att oppositionella fängslas, att maktdelning saknas, att yttrandefriheten kringskärs, att statskontrollerad doping varit praxis inom idrotten etc., etc. – eftersom USA alltid ses som sju resor värre och eftersom Moskva fört och alltjämt för en mindre aggressiv utrikespolitik än Washington.

Inför presidentvalet i Frankrike i maj 2017 menade somliga tänkare inom den Lenin-anfrätta vänstern att de röstande gjorde klokast i att välja Marine Le Pen i stället för Emmanuel Macron. Vid en Le Pen-triumf skulle nämligen banden mellan Ryssland och Frankrike stärkas med påföljd att EU försvagades och krigsfaran i samma mån reducerades. Andra gick inte riktigt lika långt – men ansåg ändå att valet mellan Le Pen och Macron var ett pest- eller koleraval. Trots min starkt Macron-kritiska inställning är detta för mig ren gangsterlogik. Det är också en direkt parallell till Åkessons ovilja att rangordna, t ex, Angela Merkel högre än Viktor Orbán. Antiliberaler fungerar så.

Till bilden hör också marxist-leninisternas oupphörliga intresse för extrem-högern i dennas vitt skilda former. Pressalster som Nya Tider och Fria Tider tillmäts mycket större betydelse än de förtjänar, och SD bedöms som ett parti nära besläktat med alla de övriga riksdagspartierna – vilket det alltså inte är. Den relativa likgiltigheten för klimatfrågorna, feminismen, HBTQ-problematiken och de för tillfället så aktuella regeringsförhandlingarna i Sverige är annat som förenar högerextremister och leninister. Ett allmänt politikerförakt kan också räknas dit.

Min övertygelse är att det här sektbeteendet snarast möjligt bör överges. Det hindrar all kontakt med normalt fungerande och tänkande individer och är enbart destruktivt. Sverigedemokraterna och dess ideologiska anförvanter ska bekämpas resolut och med kraft – inte strykas medhårs.

  21 kommentarer for “Släktskapet mellan höger- och vänsterextremism

  1. Jan Arvid Götesson
    2018-12-18 kl. 8:09

    Mats P!
    Du (och Hans O Lödén) samlar en mängd goda saker som alla förnuftiga människor stöder i vår historiska epok (yttrandefrihet, föreningsrätt, legitim opposition, rättsstat, maktfördelning och skydd för minoriteter). Sedan kallar du dem ”liberalism”. (Fast jag undrar vad ”illegitim opposition” skulle vara?)

    Men ”liberalism” omfattar idag som bekant ”mer marknadsekonomi” och annat som Jan B och Annie L kämpar för. Detta är ett problem tycker jag, att de som vill vara ”goda” skall vara ”liberaler”; då följer en massa annat med på köpet.

    På liknande sätt använder du beteckningen ”antiliberal” som heltäckande benämning på det som är fel med de onda. Detta leder ju i riktningen att grundfelet med SD är att de är emot allt liberalt och fint som JB och AL är för, såsom fördjupat EU-inlemmande med mera.

    Daniel Suhonen, som i dag faktiskt koleraflaggar för Macron i SvD, tillhör han också den rödbruna sekten?

    SvD har betalvägg, så jag citerar (helt lagligt): ”Tänker Lööf styra vidare mot en social avgrund?” (Daniel Suhonen, SvD 18 december 2018):

    “Socialdemokrater behöver hålla rent mot nyliberaler – det är tydligt efter Macrons misslyckande i Frankrike.

    När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president 2017 ingöt han hopp hos liberaler och vänstern runt om i Europa. Med sin till synes övertygande seger över högerpopulisten Marine Le Pen hade han, trodde man, visat vägen för hur högerextremismen kan besegras.

    Macronismen – ekonomisk högerliberalism i förening med kulturell vänsterliberalism – framstod som den rätta kombinationen för att hejda högerextremismen.

    Stefan Löfven ville nå en uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna för att som han sa ‘hålla högerextremisterna borta från inflytande’. Men Frankrike visar att socialdemokrater behöver hålla rent mot nyliberaler. Nyliberalismen rider inte spärr mot högerpopulismen. Tvärtom. Den underminerar stödet för demokratin.”

    I rättvisans namn skall tilläggas att Mats P och hans skötsamme elev skrev om POLITISK liberalism, till skillnad, skulle man kunna tänka sig, från ekonomisk liberalism. Men om punkten ”maktdelning” på liberala listan innebär att marknadsekonomi och äganderätt upphöjs till högsta liberala principer minskar skillnaden mellan politisk liberalism och ekonomisk dito betydligt.

  2. Björn Nilsson
    2018-12-18 kl. 10:15

    SD har bekämpats “resolut och med kraft i årtionden” … och hur är resultatet?

  3. Hannu Komulainen
    2018-12-18 kl. 11:18

    Vilka är dom här “vänsterextremisterna” och “marxist-leninisterna”, som Mats Parner tänker på? Är det KP, Clarté, Folket i Bild, SP eller SKP han tänker på? Jag tror inte många där skulle känna igen sig i Parners beskrivning av deras åsikter…

    Eller är det helt enkelt bara någon sorts hopfogande av Jan Myrdals och Stefan Lindgrens personliga åsikter som åsyftas? Varför inte i så fall nämna dem vid namn?

  4. Anders Persson
    2018-12-18 kl. 15:19

    Det som ofta lägges de slemma “marxist-leninisterna” till last är att de förordar att alla krafter ska rikta sig mot “huvudfienden”, även om detta kan inkludera inte alltid rumsrena grupper.

    Västvärldens attityd till “terrorister” och “extremhöger” följer denna princip. I den mån “terrorister” och “extremhöger” riktar sig mot Assad och Putin är de att betrakta som våra allierade. Om inte ska de “bekämpas resolut och med kraft”.

    Så är principen om “huvudmotsättningen” felaktig? Alls icke, den är 100% korrekt – frågan gäller dock vad man anser vara “huvudmotsättningen”. Är Assad ett större hot mot Europa än Al Qaida, som jag hörde brittiske utrikesministern påstå i BBC för några år sedan? Ja, då bör man räkna in AQ bland våra allierade.

    Varför klankas det så mycket på högerpopulismen i Ungern och inte på den rena högerextremismen eller fascismen i Ukraina? Jo, liksom 1941-43 anses fascism som riktar sig mot Ryssland vara “bra” fascism. Därför får Ukraina också generöst svenskt stöd.

  5. Knut Lindelöf
    2018-12-18 kl. 18:43

    Brukar som redaktör undvika att gå in och diskutera mina trogna medarbetares bidrag. Men för det första vet jag att Mats Parner vill diskutera och för det andra vill jag gärna ge synpunkter på det han idag skrivit.

    Jag anser att Mats P:s resonemang inte håller på grund av att det är alltför förenklat. Saken måste problematiseras för att man idag ska komma fram till förnuftigt handlande i dagens värld.

    Jag är visserligen för allt det som Mants P ovan förknippar med liberalism. Men jag är försiktig med att generalisera dessa mina åsikter i ett svep till resten av världen. Jag har varit i Kina (en gång), som är en världsdel mer än ett land i europeisk mening, som ändå hållits samman i tusentals år som ett mångkulturellt rike och som därför har en helt annan tradition när det gäller sitt samhällsstyre. Liknande är det för det ryska riket (eller vad man vill kalla det).

    Världen är mycket komplicerad och domineras av imperialistiska ekonomiska grundförhållanden som leder till krig och konflikter, som man måste hålla i tankarna t o m när man talar om “den goda liberalismen”. Har som sagt svårt att tänka bort detta när det gäller den så kallade “liberala världsordningen”. Den är inte mycket att hålla sig till.

    För mig är det viktigt att inte gå i någons fälla. Att svära sig till någon slags “äktliberal” tradition kan vara lika lömskt som att vara sömngångande svensk socialdemokrat eller marknadsfundamentalist. EU sägs ju vara ett liberalt projekt t ex, som jag fruktar kan bli ett lika förfärligt välde som tredje riket om de får hållas. Frankrike och Italien liksom Polen och Ungern är några explosiva exempel på vart EU kan vara på väg…

    Och, som jag skrivit många gånger tidigare, kommunist har jag aldrig varit annat än i meningen SKP-medlem mellan 1975 och 1980 (som ensam sådan på min hemort). Jag har mest av allt varit fibbare och hållit mig till de tre parollerna. Kommunism (demokratisk centralism t ex) eller rena diktaturfasoner har jag alltid hållit på åtminstone armlängds avstånd, även i mitt fibarbete.

    Lärorik för mig var debatten om huruvida Sovjetunionen och Hitlertyskland var jämförbara storheter och borde dras över en och samma kam för ett antal år sedan. Jag tror det vore ett stort misstag och känner här stor sympati för Åsa Linderborgs skriverier i detta ämne då. Och när det gäller regeringsbildningen nu är det i mina ögon närmast infantilt att som L, C hävda att SD och V är av samma skrot och korn.

    Och till sist, när det gäller SD kommer vi ingen vart med att slå fast att de ”inte är ett parti som alla andra”. Enda sättet att underminera deras och annan nyhögers inflytande är att behandla dem som alla andra partier med sina speciella egenheter styrkor och svagheter. Yttrandefriheten är här vårt främsta vapen.

  6. Anders Persson
    2018-12-18 kl. 20:30

    Det som oroat mig en längre tid är att “liberaler” börjat agera ganska auktoritärt. Efter Sovjetunionens implosion 1992 hette det med Francis Fukuyama att vi nått “slutet på historien”, det “Kalla kriget” hade varit den stora finalmatchen mellan diktatur och frihet, nu stod “liberalismen” som ensam segrare.

    1. Men “liberalismen” är bara en av flera politiska ideologier: fascism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism osv. vilka på gott och ont vädjar till olika grupper: “de kristna”, “arbetarklassen”, “den nordiska rasen”, “landsbygdens folk” o s v.

    2. Men dagens “ny-liberalism” skiljer sig genom att inte vädja till någon grupp alls. Den säger sig företräda den “enskilde”. Inte undra på att en sådan ideologi är i kris – ty ensam är inte stark.

    3. Men har det alltid varit så? Liberalismen hade aldrig vuxit sig stark med dagens individualistiska tolkning. Så kanske är det som dagens nyliberaler anser vara deras adelsmärke, istället utgör grunden till deras svaghet och splittring?

  7. Jan Arvid Götesson
    2018-12-19 kl. 1:56

    Sammanfattningsvis finns två problem med texten. För det första, det är gott och väl att enas med alla ”normalt fungerande och tänkande individer” om att värna rättsstat och andra demokratiska landvinningar, men varför kalla denna enhetsfront för ”liberalism”? Svenska Dagbladet, av alla tidningar, problematiserar i dag igen ordet ”liberalismen” med artikeln ””Liberalismen har gått från ansvarsfull till omänsklig”. https://www.svd.se/liberalismen-har-gatt-fran-ansvarsfull-till-omansklig/i/senaste

    För det andra, benämningen ”leninisterna” är för vid. ”Leninister” är väl talrikast i de grupper (Clarté, KP) som uttalat sig mot ”intresse för extrem-högern”. Mats P tänker nog på ett fåtal kända skribenter och några aktivister när han talar om ”sekt”, så det vore tydligare att skriva en namnlista på vilka leninister som avses!

  8. Kenneth Lundgren
    2018-12-19 kl. 13:39

    Mats Parner påstår: ”… Marx och Lenins idévärldar är principiellt olikartade och saknar intima beröringspunkter.” Eftersom att jag inte har upptäckt vad som i grunden åtskiljer Lenins och Marx tankevärldar skulle jag bli mycket tillfredsställd av att få en lektion av Parner.

  9. Mats Parner
    2018-12-19 kl. 18:47

    Det var många ämnen på en och samma gång. Jag nöjer mig i varje fall tills vidare med ett fåtal markeringar:

    Liberal är jag inte i någon annan mening än att jag ställer mig bakom de sex principer som nämns inledningsvis i min ursprungliga text – yttrandefrihet, föreningsfrihet, rättsstat, maktdelning o s v. Det är faktiskt hela saken. Att jag skulle vara nyliberal i ekonomisk mening eller ha goda ögon till Macron, Merkel och kompani är en total missuppfattning.

    Jag har ju inte, Anders Persson, sagt att s k marxist-leninister är “slemma”, däremot att de i likhet med t ex Sverigedemokrater är antiliberala i politisk mening. SD är INTE ett parti som alla andra, och detsamma kan nog sägas om KP, vilket inte hindrar mig från att rangordna det senare partiet något högre än Åkessons.

    Så gott som dagligen botaniserar jag på Facebook och märker då att ordval, attityder, kunskapsnivå, förhållningssätt hos m-l:are är intill förväxling och förblandning likt extremhögerfigurernas dito dito.

  10. Bo Persson
    2018-12-20 kl. 11:44

    Idag när såväl vänster- som högerextremister hyllar de gula västarna hur intressant är då höger/vänster-dikotomin? Ja, är det inte det vi idag ser runt om i Europa helt enkelt ett sammanbrott för ett helt politiskt system?

  11. Mats Parner
    2018-12-20 kl. 20:37

    Knut Lindelöf menar att jag förenklar, och det är troligen sant. Men ofta är förenklingar nödvändiga, om man vill få något sagt.

    Låt oss uppehålla oss en stund vid Folkrepubliken Kina. Där finns ju varken yttrandefrihet, förenings- och organisationsfrihet, legitim opposition, skydd för minoriteter, maktfördelning, rättssäkerhet eller över huvud taget något av allt det goda som jag exemplifierade med i min ursprungstext.

    För Knut verkar detta inte vara ett problem. Kina är stort och gammalt, och Kina har andra traditioner, sekellånga sådana, än vad vi har – så à la bonne heure: vi delar ut frisedel.

    Jag anser att vi inte kan tänka så. Den som försvarar yttrandefriheten för svenska högerextremister med näbbar och klor bör ha än större anledning att kämpa för att en dryg miljard kineser tillerkänns i vart fall ett minimum av samma frihet. Man kan inte döma med vitt skilda måttstockar.

    Var det inte det som FiB/K gjorde i slutet av 70-talet, då upplagan sjönk till botten p g a Kina?

  12. Knut Lindelöf
    2018-12-20 kl. 22:48

    Förenkla kan vara bra i betydelsen renodla för att klargöra, men risken är att man missar väsentligheter. Jag tycker Mats Parner gör det här.

    Väsentligheter i denna diskussion är hur allt hänger ihop i politiken, vad som kommer först och vad som kanske kan lämnas för tillfället. Jag tycker inte att Mats Parner bidrar till det här i detta inlägg. Jag förstår honom helt enkelt inte. Tycker det skiljer sig från tonen och grundligheten man möter i mycket av hans övriga skriftställarskap.

    Det är inte enkelt att finna en demokratisk formel för hela världen. Det är, som jag ser det, mycket lätt att hamna i EU:s, Natos och USA:s fälla att utkräva en universell lojalitetsförklaring till “våra demokratiska värden”, som MP gör här. Är du inte med är du emot!

    Yttrandefrihet och demokrati skapas i länder inifrån (underifrån), inte av upplysta furstar uppifrån eller utifrån. Det är i detta sammanhang principerna i FN-stadgan om nationellt oberoende är så viktiga. Det är vårt enda skydd mot än mer förödande krig. Jag tror fortfarande att gamla begrepp som “huvudmotsättning” och “enhetsfront” från Vietnamkrigets dagar – som också användes av de kinesiska kommunisterna – är rimliga och användbara i politiska resonemang. Det är här vi skiljer oss åt – tror jag.

    PS. Kina har ett omfattande skydd för minoriteter (vilket inte betyder att det inte finns stora problem).

  13. Bo Persson
    2018-12-21 kl. 8:51

    Jag blev också högst förbryllad av Mats Parners senaste kommentar (20.57 20/12). För visst är det glasklart att av FiB/K:s tre paroller så är det bara en som är för utrikes/mellanstatligt bruk.

  14. Anders Åberg
    2018-12-22 kl. 0:35

    Det här att yttrandefrihet och demokrati skapas underifrån tror jag knappt att Svenska folket ens funderar över. Vi tar det för givet att vi kan sitta här hemma och kräva att alla andra länder bara skall införa det, som om det var så det gick till här.

    Kunskapen om hur det gick till borde kanske spridas med mer energi, inte minst om vi skall kunna försvara det vi har uppnått.

    Då måste man se arbetarrörelsens skapande av en slags dubbelmakt i Sverige efter WWII. Utan den hade vi antagligen inte haft mycket till demokrati. Kraftfull folklig organisering är sannolikt helt nödvändig, både för att få och behålla demokratiska rättigheter.

    Vi ser också hur krav på demokrati utnyttjas av imperialister för att legitimera rena angreppskrig, som i Syrien och Irak. Har man inget materialistiskt perspektiv på detta kan man lätt bli nyttig idiot här.

    Naturligtvis skall man stödja verkliga folkliga och demokratiska rörelser i andra länder, men vi måste också lära oss att identifiera dom.

  15. Mats Parner
    2018-12-22 kl. 13:51

    En nyttig och konstruktiv debatt så här långt enligt mitt enkla förmenande. Gott så! Jag fortsätter att uppehålla mig i österled:

    I Folkrepubliken Kina finns ingen yttrandefrihet värd namnet. Vidare sitter regeringschefen på livstid, såvida han inte avsätts i en kupp. Någon egentlig opposition existerar inte. Kinas Kommunistiska Parti – KKP – har all makt i sin hand (och för, ironiskt nog, en ultrakapitalistisk politik sedan länge).

    Personligen är jag anhängare av yttrandefrihet, av regeringschefer och/eller statsministrar som går att avsätta, av legitim politisk opposition och mycket annat – men samtidigt övertygad motståndare till dödsstraff.

    En vid yttrandefrihet ser jag som en förutsättning, en av många, för att man ska kunna leva ett gott liv. Anser man att svenska högerextremisters rätt att yttra sig ska försvaras till allra sista blodsdroppen, så förstår jag inte varför en miljard kineser ska förmenas den rätten. Även kineser är väl människor – de också.

    Jag tror att det finns omistliga värden, yttrandefriheten och rätten att driva politisk opposition t ex, som är sprungna ur upplysningstraditionen eller ur den franska revolutionen och har universell räckvidd. Att jag därmed skulle anse att “våra demokratiska värden” i största allmänhet, som Knut felaktigt citerar mig, ska exporteras till Kina stämmer inte. Det synsättet är inte mitt.

    Inte heller är jag fientligt stämd till Kina, men KKP:s maktmonopol och den uppenbara bristen på frihet i det väldiga landet finner jag illavarslande. Kan inte Kina en dag bli det hot som Knut nu reserverar för EU – och/eller USA?

    Till Bo Persson vill jag bara säga att Kinas aggression bedömdes med andra måttstockar än Vietnams och Sovjetunionens under krigen i Indokina 1979 och 1980. Mot det reagerade många Folket i Bild-läsare – med påföljd att de lämnade tidningen. Något annat syftade jag inte på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.