Sleepless in Kiev? – Resebrev (7)

Kiev by night, utsikt över Dnjeperfloden.

Efter tio dagars hårt arbete i Charkiv kändes det skönt att stiga på tåget till Kiev. Tågen här är inte dyra, trots att kronan ligger lågt. Kanske ligger den ukrainska hryvian ännu lägre? Hursomhelst, en förstaklassbiljett kostade bara några hundra svenska kronor, men då var “lyxen” inte mer än på ett hyfsat svensk Inter City-tåg. Svetlana, en av mina meteorologiska kollegor och allt-i-allo, följde mig ner till stationen och såg till att jag kom på rätt tåg. Innan vi skiljdes gav hon mig sitt visitkort, som jag stoppade ner i plånboken. En vardaglig händelse som dock skulle komma att få enorm betydelse innan dagen var över.

Ryssar, polacker och ukrainare
På tåget satt jag bredvid en ung ukrainska från Charkiv, som studerade och jobbade i Warszawa. Kontakterna mellan Polen och Ukraina verkar vara utvecklade, bl a tack vare likheter i språken. Polen kan också erbjuda fler och bättre arbetstillfällen än det korrumperade Ukraina. Eftersom jag är här på delvis diplomatiskt uppdrag är det sällan som jag initierar några politiska diskussioner. Vill någon ta upp tråden så svarar jag positivt, men återhållsamt. Av erfarenhet vet jag att frågor av typen: Vad tycker du om regimen? Hur har ni det med de mänskliga rättigheterna? och liknande antingen leder till tystnad, eller så får man svar som man inte vet om de är ärliga eller att de avspeglar vad den tillfrågade tror att jag vill höra.

Ukraina jagad från alla väderstreck av nazister, EU-byråkrater, anarkister, Julia Timosjenko, HBTQ-aktivister, nationalister och polacker, enligt en förmodligen rysk karikatyr.

Vad som ändå slagit mig är hur ofta ukrainska kollegor, d v s offentligt anställda, kritiserar den rådande korruptionen, utan att jag tagit upp saken. Opinionsundersökningar visar dessutom att 70–75 procent av befolkningen är missnöjd med styret och vill ha radikala förändringar.

Ukrainare gillar ryssar
På webbplatsen Atlanticcouncil  hittade jag en sammanställning av olika opinionsundersökningar av den ukrainska befolkningen. Den mest överraskande kom från ett sociologiskt institut i Kiev och visade att ukrainarna gillade ryssar mer (40%) än vad ryssar gillade ukrainare (cirka 30%)!

Detta stämmer inte bara med mina lösa iakttagelser utan också med statistiken från Eurovisionsfinalerna 2003–14. Då gav den ukrainska juryn i medeltal lite högre placering för det ryska bidraget (8,3) än den ryska juryn åt det ukrainska bidraget (7,3). Efter 2014 röstade de aldrig mer på varandra.

Men, undrar ni, vad med Krim? Och Donetsk-Lugansk, områdena i öster? Jo, men ukrainarna verkar inte lägga dessa kriser det ryska folket till last, utan styret i Kreml, som inte gillas mer än av 7 procent av ukrainarna.

Författaren utanför centralstationen i Kiev. Högst upp står det VOKZAL, vilket betyder järnvägsstation. Det uttalas Vaksal vilket gör det lätt för en uppsalabo att associera till Vaksalagatan, som passerar inte långt från centralstationen.

Vid stationen i Kiev mötte min kollega Sergiy och hans hustru Olga mig och körde mig till adressen för min hyrda lägenhet.

Bo bland vanligt folk
Under de här resorna har jag undvikit att bo på hotell och istället hyrt små lägenheter genom Airbnb. Eftersom mina krav är enkla, ingen lyx som jacuzzi i badrummet, så hamnar jag alltid i vanliga bostadskvarter. Det blir inte bara lite billigare än hotell, för mig typiska priser har varit 150–350 SEK per natt. Det ger mig också frihet att leva som jag vill, laga egen frukost och annan mat och ta en öl ur kylskåpet när det passar. En annan fördel är att jag kommer vardagslivet närmare. Jag rör mig bland vanligt folk, handlar med dem i den lokala livsmedelsaffären och trängs med dem på bussar och tunnelbanor. Det har alltid gått smärtfritt – tills nu.

När vi kom fram till adressen syntes värden – låt oss kalla henne Irina – inte till. Telefonnumret jag hade fått till henne fungerade inte. Någon exakt adress hade jag inte fått. Gatans namn verkade inaktuellt. När man klickade på Airbnb:s vägbeskrivning hamnade man ute på landsbygden öster om Kiev, på andra sidan Djneper. Jag fick logga in på min Gmail på Sergyis smartphone. Jo, Irina väntade på oss och hade gjort så en halvtimme. Vi gick genom en passage och kom in på en innergård med massa entrédörrar.

Gatan hade bytt namn
Irina var irriterad, eftersom hon sade sig ha givit mig husnummer, kodnummer för att komma in och lägenhetsnummer. Jag var irriterad på att bara ha fått husnumret, 112, inget annat och uppenbarligen ett föråldrat telefonnummer. Hon hade uppenbarligen glömt att informera Airbnb om att gatan bytt namn. Eller så hade hon gjort det, som hon sade, men Airbnb-högkvarteret borta i USA eller Irland hade inte hängt med.

Men den irriterade stämningen lade sig efterhand. Sergiy och Olga lämnade och Irina tog mig med för att visa var närmaste livsmedelsaffär stod att finna. Vi kom lite hastigt iväg och det var först efter en stund som jag började se mig om för att hitta tillbaka till huset. Klockan närmade sig åtta på kvällen när jag, efter att ha handlat lite kvällsskaffning och frukost för morgondagen i närmaste CYPEPMAPKET letade mig tillbaka till huset. Jag upptäckte nu, att jag i hastigheten hade glömt mobilen hemma, men det borde ju inte vara något problem. Jag hade nu fått (den tvåsiffriga) koden till entrén, lägenhetsnumret (20) och en nyckel.

Var bor jag?
Men när jag kom tillbaka med mina två fyllda plastpåsar hittade jag inte entrén. Det fanns massor med dörrar, men de såg likadana ut och ingen hade någon ordentlig skylt. Jag letade efter nr 112. Jag frågade några unga damer, som upplyste mig om vilken entrédörr jag borde använda. Gick dit, koden fungerade inte, men väl för entrédörren bredvid. Tog hissen till våning 7 där jag möttes av flera lägenheter, bland annat en som det stod nummer 20 på. Så allt verkade stämma. Utom att nyckeln inte passade. Jag provade försiktigt på andra dörrar på samma våningsplan. Nej. Sedan våningen under. Nej. Våningen över. Nej. Jag provade på alla övriga tjugotals dörrar i denna uppgång med åtta våningar. I ingen av dörrarna passade min nyckel. Jag var ju i rätt entré, men hade tydligen fått fel nyckel. Jag hade nu kunnat ringa Irina, men mobilen var ju bakom den låsta dörren. Tog hissen ner.

“Makterna” kom till hjälp
Nu stod “makterna” (för att tala med August Strindberg, åtminstone i Hasse Alfredssons tolkning) mig bi. Ute på innergården träffade jag en ung man som inte bara talade god engelska, utan han ville gärna hjälpa mig att via hans smartphone hitta Sergiys mobilnummer. Vi lyckades inte eftersom jag inte visste hur hans efternamn stavades på det ukrainska viset med kyrilliska bokstäver.

Vilken av dessa konstigt låtande kyrilliska bokstäver ingick i Sergiys ukrainska efternamn???

Katastrofen hade nu varit total om det inte varit för Svetlanas visitkort. Vilken tur att jag kom ihåg det. Jo, det fanns kvar i plånboken. Det var nu min enda kontakt med omvärlden. På det fanns nämligen också hennes privata mobilnummer.

Oändlig väntan i trapphuset
Så den unge mannen ringde Svetlana långt borta i Charkiv. Hon svarade, Guds ske lov! Och lovade återkomma om Sergiys telefonnummer – när hon hittat det. Tyvärr hade den unge mannen viktiga saker att göra, så han måste lämna mig, men lovade fixa saken, d v s ringa upp Sergiy när Svetlana hittat numret. Jag återvände till sjunde våningen och satte mig att vänta utanför lägenhet nr 20. Klockan var nu kvart över åtta på kvällen. Jag var minst sagt orolig: skulle Svetlana hitta Sergyis nummer? Skulle han svara när han blev uppringd? Om så, skulle han få fatt på Airbnb-värdinnan Irina? Och skulle hon ha lust att ge sig ut i natten för att hjälpa en dum svensk som uppenbarligen missförstått någonting?

När jag satt där på sjunde våningen hörde jag med jämna mellanrum hur någon kom in i entrén på bottenvåningen, gick in i hissen, tryckte på någon knapp och forslades uppåt. Varje gång hoppades jag att det skulle vara Irina, som skulle kliva ut på sjunde våningen. Men varje gång blev jag besviken. Oftast stannade hissen vid tredje eller fjärde våningen långt under mig, ibland femte och en gång på sjätte – men aldrig kom den till min våning, den sjunde. Det var en psykisk pina, ungefär som kinesisk vattentortyr, att sitta och lyssna på hissen när den rosslade sig uppåt och sedan få sina förhoppningar grusade.

Skulle jag inrätta mig för natten här på näst översta trapphuset? Det var rätt varmt så det skulle nog gå. Eller skulle jag dra iväg till något hotell? Om inget hade hänt till 23.30 skulle jag göra det senare. Men vad skulle jag göra med de två fullastade påsarna med frukost- och lunchmat? Skulle jag ta med dem till hotellet? Bakom trappan hittade jag ett fint gömställe. Där skulle de få stå över natten.

Men nu var klockan bara 22.30, så jag beslöt att bege mig neråt igen, för att eventuellt hitta någon ny ukrainare med mobiltelefon som var beredd att hjälpa mig.

“Makterna” fortsatte att stå mig bi
Jag hade just kommit ner på innergården när en ung man med en stor bukett blommor i famnen passerade. Jo, han kunde lite engelska, han var på väg att förlova sig med sin flickvän. Han hade smartphone och var beredd att hjälpa mig. Han ringde upp Svetlana borta i Charkiv för att höra vad som hänt. Jo, allt hade funkat, utom att Irina inte kunde se hur hon kunde hjälpa mig. Istället hade Sergiy och Olga åkt in till stan och satt nu sedan en halvtimme och väntade på mig utanför min entré. Tittade mig omkring. Utanför min entré satt ingen, men en bra bit bort såg jag ett par i halvmörkret: Sergiy och Olga!

Stort återseendets glädje, åtminstone från min sida. Vad hade hänt? Jo, jag hade hamnat i fel uppgång, i fel hus. Av en ren tillfällighet hade (den tvåsiffriga) koden varit densamma som koden i min egentliga uppgång. Jag tryckte varmt Sergiys och Olgas händer. Nu dröjde det inte länge förrän jag var återinställd in min lilla etta. Aldrig har kvällsölen smakat så gott!

Men tänk om Svetlana aldrig givit mig sitt kort? Tänk om jag suttit kvar däruppe på sjunde våningen och inte gått ner? Jag hade fått en sömnlös natt. Det var otur det där med koderna som var lika. Det var tur att det alltid passerade hyggliga ukrainare med mobiler som talade engelska. Men i grunden var det ju mitt fel; jag borde lagt märke till i vilken uppgång jag bodde.

Alltför snälla?
Men framförallt hade jag tur att detta hände i Ukraina, där människor är så förbluffande snälla och hjälpsamma. Inte bara pojkarna med smartphones, utan också Sergiy, Olga och stackars Svetlana bort i Charkiv. Och många andra ukrainare jag mött under de tidigare dagarna.

När jag satt med min kvällsöl, började jag skissa på en teori, också med input från min serie om Ukraina 1917–21, att ukrainarnas problem beror på att de är för snälla. Men tröttheten och ölen tog ut sin rätt, så jag somnade ifrån det hela.


Nästa avsnitt: Vilka bestämde egentligen i det gamla Kievriket?

  2 kommentarer for “Sleepless in Kiev? – Resebrev (7)

  1. Lars Jansson
    2018-05-21 kl. 21:18

    Det är möjligt att invånarna i Ukraina är ovanligt vänliga och hjälpsamma. Men jag har märkt att man tillåts vara mer virrig när man är 70 plus på många andra ställen också.

  2. Anders Persson
    2018-07-24 kl. 14:40

    När jag lämnade Kiev och mina kollegor på universitetet fick jag som gåva av en av dem, som jag varit på ett par konserter med, två CD-skivor med musik som antogs ligga mig varmt om hjärtat. En av dem innehöll musik av den ukrainske kompositören Valentin Silvestrov “Bagateller och Serenader”, av vilka Serenad II eller som den också verkar heta “Lontano” gjorde starkast intryck på mig. Det är, tycker jag, något “skandinaviskt” över musiken, Jan Johansson eller Benny Andersson?

    Höjdpunkten på den andra CD:n, “Silentium” ur “Tabula Rasa” av Arvo Pärt har jag redan lyft fram i en kommentar till en av mina artiklar om Estland.

    Båda musikstyckena passar att lyssna på när man ligger nästan paralyserad av hettan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.