”År 1867, då våren var extremt kall (Stockholm hade en medeltemperatur på +3,3 grader i maj), blev känt som Storsvagåret. Allra värst drabbades Norrland, där sommaren slog korthetsrekord med frostnätter redan i mitten av juli. Eländet höll i sig även följande år då Sverige till råga på allt drabbades av torka, och 1869. Nödhjälp organiserades, men långt ifrån allt kom fram till de lidande, bland annat eftersom Norrland isolerades när isen lade sig; norr om Gästrikland fanns ännu ingen järnväg. Det blev vanligt att blanda mjölet med bark och lav. Ironiskt nog sammanföll den norrländska svälten med att de rika havrebönderna i Västsverige exporterade rekordmycket till Storbritannien. Hästdroskorna i London fick alltså svensk spannmål, men inte norrlänningarna.”
Så sluta klaga. Det var mycket värre förr.
Läs Dick Harrisons krönika i SvD.
