Jag skönjer slutet på staten Israel. Jag säger inte att det är något jag vill. Eller inte vill. Att inte tro på en fortsättning är förstås ”antisemitism”. Det får jag räkna med. Men det finns så många samverkande politiska tendenser nu som pekar mot att staten Israel knappast kommer att kunna fortleva, i alla fall inte i nuvarande form. Några exempel:

  • Israel finansieras militärt av USA med fyra miljarder dollar i militärt stöd varje år. De krigströtta krafter i USA som vill minska dyra militära utlandssatsningar växer och har vind i seglen. Utan detta militära stöd till Israel förändras styrkebalansen i Mellersta Östern radikalt. USA räds också de allt större antiamerikanska stämningarna i regionen som man inte kan hantera. Man sitter på två stolar och riskerar att förlora båda. USA och Israel verkar inte kunna inse att stora mängder vapen inte är allt. Scenförändringen sker ju trots att staten Palestina inte ens har en egen armé.
  • Men hjälp är på väg. Kriget i Gaza trappar upp de antiisraeliska stämningarna i arabvärlden. Där finns folk som är beredda att militärt hjälpa de vapenlösa palestinierna.
  • Situationen i de palestinska flyktinglägren i Syrien, Libanon, Västbanken och Gaza har efter Israels fullskaliga invasion i Gaza uppmärksammats. Frågan hur situationen för dessa ska få en långsiktig lösning har begravts i decennier, alltsedan 1948. Krav på förändring, på beslut från lägerinvånarna att något nu måste hända kommer sannolikt att höjas.
  • Israel betraktas av allt fler som en apartheidstat, byggt på rasism. Det kan på sikt rasera det politiska stöder världen över för Israel. Rasistiska stater är i längden dömda att dö.
  • Skoningslösheten i Gazakriget påverkar den unga generationen i Gaza. Kriget kan komma att göda antisionistiska hämndstämningar för lång tid framåt hos dem som idag bara är barn och som i framtiden vill hämnas sin döda storasyster eller lillebror.

Vad kommer då i stället för den sionistiska staten? Om läget för Israel bara går bakåt kan alla israeler med dubbelt medborgarskap – och de är många – komma att flytta tillbaka till sina ursprungsländer. Israel har ingen Plan B. Det är bara ett arabfritt Israel som gäller. Den bästa lösningen är den som föreslogs av PLO för flera decennier sedan – ett demokratiskt Palestina för både judar och araber, något som blankt avvisades av Israel. Med stöd av USA, som helst ser att politiska konflikter ska lösas med militära medel, gavs Israel i stället carte blanche och tilläts göra i princip vad som helst på Västbanken med folkfördrivningar för att göra området arabfritt. Hade PLO:s idé anammats av den judiska befolkningen hade denna långa blodiga konflikt kunnat undvikas. Nu har utvecklingen gått så långt att ledande israeliska politiker betecknar palestinierna som ”mänskliga djur” som man inte kan umgås med.

Är PLO:s idé därmed död? Ja, stendöd, säger många. Men alla israeler är inte Netanyahuer. Det finns kloka, humanistiska israeler också. Idag är de inte tillräckligt starka. Men kanske…

Föregående artikelMalmödagar i julens månad
Nästa artikelMed solidariteten som drivkraft
Peo Österholm
Peo Österholm är jorunalist och författare och aktiv i FiB/Kulturfront.

7 KOMMENTARER

  1. Den Pulitzerpris belönade journalisten Chris Hedges har en förmåga att hålla tal som berör på djupet. Hedges är också präst i den Presbyterianska kyrkan, men låt inte det avskräcka er. Det här talet om folkmordet i Gaza borde inte lämna någon oberörd och frågestunden efteråt är verkligt klargörande om situationen i Palestina och kopplingarna till andra konflikter.

    Videon är en och en halv timme lång, men ta er den tiden, ni kommer inte att ångra er.

  2. De geopolitiska förändringar som pågår är till nackdel för såväl USA med sina vasaller samt Israel. Inget Israel utan USA.

    USA har förlorat alla krig de satt igång efter andra världskriget, förlorar nu i Ukraina och får allt större problem med Israel. Det ser dystert ut för Israel, mycket dystert! Sionismen, som är judisk nationalism, var ingen framkomlig väg. Övermänniskotankar i USA och Israel slår tillbaka. 1948 års lösning var ingen lösning. Snarare en bomb. Under nuvarande förhållanden är motsättningen mellan Palestina och Israel olöslig.”Vinner” Israel blir det en Pyrrhusseger.

  3. Peo lyfter fram en mycket relevant fråga: har Israel rätt att existera? Den har ventilerats på den här sidan tidigare. Jag vet inte om det är så säkert att rasistiska stater är dömda att försvinna, men rasistiska aggressiva stater kan inte i längden bli hållbara.

    Nu läggs det ytterligare aspekter som är viktiga att ta hänsyn till. I Mondoweiss under rubriken ”The rush to preserve the sperm of slain soldiers exposes the deep militarism of Israeli society” (Rusningen att bevara spermierna för dödade soldater avslöjar den djupa militarismen i det israeliska samhället) beskriver Izzeddin Araj hur spermabanker i Israel förvarar sperma från döda soldater — enligt vissa studier kan man, upp till 72 timmar efter döden, extrahera sperma. Den första fallet blev känt 2002 när soldaten Keivan Cohen dog i Gaza. När spermabanken annonserade fick man 200 ansökan inom en timme.

    ”Det är inte förvånande att israeliska kvinnor och par väljer spermier från soldater. Militariseringen av reproduktionen och maskulinitet har en lång historia i Israel. Särskilt slående är att dessa preferenser intensifieras under perioder med extremt våld mot palestinier. Under kriget mot Gaza 2014 som lämnade över 2.000 döda palestinier, blev efterfrågan intensiv på spermier från döda soldater. Efter det började bankerna publicera donatorernas militära bakgrunder.”

    Artikelförfattaren slogs av ett specifikt fall, soldaten Barel som dog 2021 i Gaza, där han tillhörde ett förband av krypskyttar ansvarig för att döda och såra palestinska demonstranter. I fjol sökte hans mor, på Facebook, en frivillig att bli mamma till hans sons barn.

    ”Inlägget lydde: ’Det är min son. Han drogs tragiskt från oss av en terrorist. Jag letar efter en kvinna som helhjärtat vill förverkliga vår familjs önskan, vårda mitt barnbarn och kärleksfullt bli en del av vår familj. Under det senaste halvåret är Barels familj och vänner varit enade kring ett enda mål: att föra vidare hans arv (to carry forward his legacy).’”

    På Facebook stod modern bredvid ett militärfordon med sonens bild på. Författaren fann att en civilmilis hade grundats i hans stad, Bersheva, Sayeret Barel (Barel Commando) som stödjer militär och polis, med stöd av Almog Cohen, medlem i Knesset (riksdagen) för extremhöger partiet Otzma Yehudit ledd av Itamar Ben-Gvir.

    Militarisering och maskulinisering går hand i hand. Bland de grundläggande nationella myter i Israel finner vi den potenta muskulösa sabra (judar födda i Palestina) en soldat-jordbrukare som ställs emot judarna i exil, den svaga jiddischtalande religiösa veklingen symboliserade i östjuden i Shtelt. Under de första åren efter statens etablering 1948 talade man väldigt nedsättande om de europeiska judarna som ”lät sig föras som lamm till slakten”. Man använde till och med ordet sapon (tvål) för att nämna dem — efter rykten om nazisternas experiment.

    ”… uppfattningarna om kvinnlighet och manlighet i Israel formas mot den bakgrunden. Den israeliska forskare Nitza Berkovitch förklarar att moderskap inte bara är ett nationellt uppdrag i Israel [för att motverka palestiniernas höga barnafödande] utan formuleringen av kvinnlighet i Israel bygger på att betrakta judiska kvinnor som mödrar snarare än som medborgare eller individer. … [En] av en av Israels framstående sociologer, Baruch Kimmerling, resonerar kring begreppet ’pionjär’: en manlig kämpe som befruktar det jungfruliga landet. I dessa nationella könsföreställningar, antyder Kimmerling, kan inte förnekas att de manliga kämparna och mödrarna är invandrare, bosättare. Den manliga krigaren kämpar för att skydda den koloniala nationen som alltid kommer att förbli i fara, och kvinnan tilldelas uppdraget att föda och reproducera nationen.”

    Det ger väldigt otrevliga associationer, men kopplingen till biologin är ändå hela tiden närvarande i judendomen. Illusoriskt letar man med ljus och lykta efter den ”judiska genen” och den ekivoka relation mellan religion och ras kan aldrig redas ut. Judarna pratar om sin ”tribe” eller ”familjen”. Man accepterar inte att det är religion som förenar och särskiljer judarna. ”Det är något annat” har jag fått som svar så många gånger av mina judiska släktingar. 70 år innan Netanyahu upprepade Guds uppmaning på förintelsen av Amalekiterna för att förklara folkmordet i Gaza, sa Ben Gurion, som var ateist: ”om jag var en arabisk ledare skulle jag aldrig sluta fred med Israel. Vi tog deras land men det är inte vårt fel att Gud gav oss detta land. Varför skulle de bryr sig om det, deras Gud är inte vår”. (Där ljög han, för Mohammeds revolution var ju att kasta bort avgudabilderna och gå tillbaka till Abrahams Gud, den enda Gud).

    Förresten är väl inte PLO:s förslag dött bara för att Arafat lät sig luras. Det är det som ska bli. Frågan är bara när och hur, och hur många fler offer kommer att krävas innan ledningen i Israel inser det som De Klerk insåg i Pretoria.

    Kanske kommer det att krävas att också USA inser att landet inte längre orkar hålla sitt enorma pärlband av militära baser och att det hur som helst bara leder till en katastrof värre än den förra.

  4. Nja, den här artikeln missar något essentiellt: Den geopolitiska konsekvensen om USA slutar finansiera Israel. Oavsett om det är en befogad rädsla eller inte så är USA rädda för att en till arabstat kommer ”Swoop in” och tar över Israel om Israel uppfattas som svagt. Låt oss inte glömma också att olja också hittats på den palestinska sidan vilket skulle ge ännu mer vinst och makt till den arabstaten som eventuellt skulle ta tillfället i akt. Detta ligger inte i USA:s intresse. Jag tror att även de mer patriotiska, självcentrerade rösterna i USA är för rädda för den kritik som de skulle kunna få om de skulle låta något sådant hända.

  5. Vad händer, om Staten Israel tvingas draga tillbaka sin militär och sina bosättare till ett område, som i stort sett omfattar den av världsmajoriteten erkända Staten Israel?

  6. Jan Arvid G!
    Hamas kan knappast åstadkomma något sådant på egen hand. Sannolikt skulle det kräva en samlad insats av Hamas, Hizbollah, Iran, Turkiet, Libanon, Syrien och kanske även Egypten och Jordanien. Om det händer kommer dessvärre också Israels kärnvapen in i spelet. Dom kan inte användas inne i Israel, men mot t ex Turkiet och Iran. Då aktiveras nog dom amerikanska hangarskeppen i området också, plus att Ryssland får mycket svårt att hålla sig utanför.

    Det här är en katastrof som bara väntar på att hända och det är svårt att se någon militär lösning som inte triggar igång den.

    Ett annat alternativ för att åstadkomma det är väl att kriget i Gaza mattas av. Ingen av sidorna uppnår då sina mål, men att Israel isoleras allt mer av omvärlden och att en eventuell framtida ekonomisk härdsmälta i USA/väst kombinerat med ytterligare framgång för BRICS-länderna gör att stödet till Israel måste trappas ner.

    I USA finns det redan krafter som vill fokusera USA:s styrka på att hålla tillbaka Kina och avveckla kriget i Ukraina och sannolikt, dock utan att dom vågar säga det i nuläget, även stödet till Israel.

    Om stödet till Israel trappas ner och landet isoleras allt mer, så kommer nog många Israeler med dubbla medborgarskap att återvända till sina hemländer. Det i sin tur skulle kanske kunna leda till förändringar inne i Israel.

    Mycket spekulationer till begränsad nytta, men om ditt scenario kan åstadkommas utan alltför mycket blodspillan och hat så skapar det troligen nya förutsättningar för en tvåstatslösning.

  7. Det är inte det militära som man ska fokusera på, fast det är nog så viktigt, utan det politiska. Militärt har Hamas redan förödmjukat Israel så till den milda grad att landet är förblindad av hat och gör allt det kan för att hämnas. Glöm inte att Netanyahu, så sent som 2019, sa i ett möte med sitt parti Likud att alla som vill förhindra uppkomsten av en palestinsk stat bör skicka pengar till Hamas – en del av den kända gamla taktiken ”söndra och härska”.

    Det viktiga är det politiska. Frågan är inte om Israel kommer att dra tillbaka sina trupper utan när och hur det kommer att hända. Israel håller på eller kommer inom inte en alltför avlägsen framtid att bli en pariah bland nationerna. Det skulle inte förvåna mig om vi kommer att få se, inom en relativ snar framtid, en konfliktnivå inne i Israel som vi inte sett tidigare.

    Israel är en väldigt fragmenterad nation, med skiljelinjer som skär inte bara mellan palestinierna och judarna, utan mellan grupper av judar, på grund av religion, etnisk ursprung, klass, sociala och kulturella frågor. Idag är (så gott som) alla judar i Israel galvaniserade mot palestinierna, men detta kommer att svalna och en annan situation utkristallisera sig så småningom när det framkommer hur många av de döda 7 oktober som blev offer för ”vänskaplig eld” (se min tidigare atikel ”Vad hände den 7 oktober?”). Yoav Zitun skriver i Ynet en artikel om fientlig eld, som använder ”moralen” för att inte fördjupa sig i fakta kring vad som hände 7 oktober.

    Israel som vi känner det till idag kommer inte att kunna överleva. Det är mycket möjligt, som Anders Å skriver, att Västvärldens imperiums degradering kommer att bära statsbildningen i Palestina med sig och framtvinga radikala ändringar. Israel är idag en femtekolonn i arabvälden, en imperialistisk utpost. Europa gjorde en win-win med sig själv i och med statens Israel grundande: den fick en fot bland araberna och samtidigt outsourcade ”den judiska frågan” till araberna som ingenting hade med den att göra.

    Israel är en anakronistisk anomali på så många sätt, redan Toni Judt skrev om detta. Det enda landet FN har skapat har rekordet i att fullständigt strunta i världssamfundet och trampa på en av de mest centrala principer som är grunden för FN och hela den internationella lagstiftning: stater ska inte tillskansa sig territorium med våld. Israel gjorde det redan 1948–49 när de tog mer än hälften av territoriet som enligt FN skulle tillfalla den ”arabstaterna”. Världssamfundet, möjligen fortfarande i chock efter nazisternas förintelse av den europeiska judenheten och – inte minst – full av förakt för de eftersatta araberna, gick med på att godkänna den erövringen. Kanske skulle vi kunna kalla det för FN:s ”arvsynd”.

    Självklart kommer inte världen att tolerera det hur länge som helst. När Västs imperium förlorar styrka kommer det inte att ha råd eller intresse att ha en så besvärlig kompanjon på Medelhavets östra strand. Någon gång kommer förmodligen den statsbildning i det som en gång var det brittiska Palestinamandatet och idag heter Israel att bli ett vanligt land med vanliga problem: ekonomi, kultur, sociala, etc etc och sluta vara ett sorts modern krigarstat, en stat som bara kan överleva genom krig (vad den kommer att heta får vi – förmodligen inte jag, men min barn – se).

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.