Snart ryker också skolplikten

Brinnande skola i Uppsala

kolplikten är nu ifrågasatt, tyvärr med goda argument. Patrik Engellau på den antiglobalistiska bloggen (eller vad man nu ska kalla den), Det goda samhället, funderar över om inte en avskaffad skolplikt skulle kunna lösa skolans problem. Han menar att, eftersom elever inte längre tycks ha några skyldigheter att uppföra sig som elever borde, utan bara har närvaroplikt, så har skolan och dess lärare – vilka är svårt nertyngda av skyldigheter – inga möjligheter att på sikt upprätthålla undervisningen för de elever som vill använda skolan och lärarna som en källa till kunskap. Om skolplikten istället avskaffas kommer skolan att kunna börja fungera igen för alla som vill lära sig saker. Övriga får gå någon annan stans.

Jag har länge väntat på det här. Den allmänna skolan verkar nu närma sig slutet. Engellaus resonemang är klockrent. Om skolan inte längre kan fylla sin bildningsuppgift närmar sig punkten då tvånget – att alla svenska barn ska ingå i verksamheten – blir till övergrepp, ja det kan t o m utifrån föräldraperspektiv bli skadligt att ha sina barn i skolan.

Kontraktet är brutet
Skolan (skolplikten) har sedan 1842 vilat på en slags överenskommelse om att det som är bra för barnen är också till nytta och glädje för samhället (staten). Om barnen lär sig läsa, skriva, räkna geografi, historia och främmande språk så blir vårt folk mera sammansvetsat för att bidra till en god gemensam utveckling.

Man skulle kunna kalla det en slags allmän barn-värnplikt. Men, den allmänna värnplikten i gängse mening, den för att upprätthålla vårt territoriella försvar i händelse av krig, den har vi avskaffat, så varför skulle inte skolplikten kunna skickas samma väg?

Nu är det inte så att skolan – vilket Engellau väljer att bortse ifrån – i realiteten bara har sin bildningsuppgift. Den är också – och har alltid varit – en förvaringsplats för undersysselsatta, en värmestuga och en omsorgsinrättning för alla svenska barn för att den vuxna generationen ska befrias från ansvaret att hålla reda på sina ungar medan de jobbar. En för barnen och samhället nog så viktig uppgift.

Bildningsuppgiften och det anständig förvaring gick att kombinera så länge vi hade en enhetlig och hög fysisk skolstandard, ett demokratiskt fastställt regelverk och lärare med relativt hög status och yrkesstolthet. Då var det – trots mycket knorr – acceptabelt för alla samhällsklasser att skicka sina barn till den gemensamma grundskolan. Vi talar då om skolan som den utformades efter andra världskriget.

Det här, att skolan har sitt kunskapsförmedlingsuppdrag och sitt omsorgsuppdrag har vi vetat hela tiden. Och att om det första tillåts komma i bakgrunden faller snart hela idén med en allmän skola med skolplikt. Då förvandlas den till ett slag barnfängelse. Nils Cristie, den store norske sociologen, skrev redan i början av 70-talet i boken Om skolan inte fanns att:

“… vi har skapat ett samhälle där ungdomen har ställts utanför produktionen men i gengäld fått konsumtionsuppgifter och en extra marginal för oansvarighet”.

Rättigheter och skyldigheter
Det där med de försvunna skyldigheterna som Engllau väljer att betona, hänger ihop med att överenskommelsen, om att det som är bra för barnen också är bra för samhället, inte längre gäller. Föräldrar är förbannade på stöket i skolan och barnen vantrivs p g a bråk, konkurrens och mobbning. Man klagar på dåliga betyg, dåliga lärare, dålig omsorg och väljer nya skolor. Vi har fått ett hela havet stormar i skolan.

Engellau skriver:

“Det är viktigt att förstå att vi här står inför ett betydelsefullt mentalt systemskifte som endast med stort besvär och en hel del lidande kan vändas till något annat och nyttigare. Att tro att man skulle kunna lösa detta dilemma med lärarlegitimationer och förstelärarreformer och lärarmiljarder är bara okunnigt och barnsligt.”

Jag tror att han har rätt i detta. Skolplikten är det sista som snart åker all världens väg. Att rulla tillbaka skolan till sina bästa år, som jag tror var 1970 till 1980, är en omöjlighet. Den bärande och mycket sköra idén om en gemensam och likvärdig skola för alla svenska barn är det ingen som längre riktigt tror på. Därför återstår endast att skademinimera. En avskaffad skolplikt framstår snart som nödvändigt för själva skolan. Men då kommer förstås ett jättelass av sociala problem med alla lösdrivande barn och ungdomar att rullas in över den offentliga sektorn. Det ska vi vara medvetna om.

Vi närmar oss nu den logiska slutpunkten på en nyliberal utveckling som pågått sedan 80-talet. Klasskampen har tagit sig in i skolan och in i många klassrum, och på många håll gjort skolan rent dysfunktionell. Klassklyftorna kommer fortsätta att vidgas. Och när skolplikten ryker kommer de välbeställda att gynnas och äntligen slippa ifrån för dem obegripligt stök och bråk.

  17 kommentarer for “Snart ryker också skolplikten

  1. Arne Nilsson
    2019-08-19 kl. 7:43

    Knut L!
    Du skriver: “Att rulla tillbaka skolan till sina bästa år, som jag tror var 1970 till 1980, är en omöjlighet. Den bärande och mycket sköra idén om en gemensam och likvärdig skola för alla svenska barn är det INGEN SOM LÄNGRE RIKTIGT TROR PÅ.” (mina vesaler)

    Du verkar ha resignerat. Du har dessutom fel i sak. Jag inte bara tror, utan anser dessutom att det är både möjligt och nödvändigt “att rulla tillbaka skolan till sina bästa år”. Detta är en god reformistisk strategi och därmed en revolutionär taktik.

  2. Knut Lindelöf
    2019-08-19 kl. 8:25

    Bäste Arne N!
    Jo, jag har resignerat. Trodde själv aldrig att det skulle ske, men så är det i fallet med att återställa skolan i 80-talsskick. Ingen vore gladare än jag om jag har fel och du rätt.

    PS. När det gäller formuleringen “ingen som längre…” menar jag förstås de där uppe. Att “tro på” kan ju också betyda att “önska sig”.

  3. Bertil Carlman
    2019-08-19 kl. 9:48

    Om nu samhällsutvecklingen i Väst gått så långt som den har i identitestpolitik och fokusering på individens rättigheter är skolutvecklingen inte konstig. Jag såg hur det mot slutet av min lärarbana blev allt vanligare att kollegor undvek att stå upp mot, ja till och med mobbning. Förklaringen är enkel. För det första hade de dålig koll på den juridik de löd under och för det andra visste de att ett ingripande skulle kunna innebära att de själva skulle kunna bli satta på den anklagades bänk. Jag frågade ofta unga lärare om de visste skillnaden mellan att ha sin ”gröna mara” i en katederlåda och i sin väska. Ingen jag frågat visste. Idag vet jag naturligtvis inte om det fortfarande gäller; alla regler är så uppluckrade/ändrade. En åttaårings ord väger lika tungt som en 40-årig lärares, det skriver t o m Skolverket. Själv blev jag polisanmäld några gånger, och jag vet att en anledning till att barnen mycket ofta visade mig förtroende var just att jag såg och vågade stå emot ”dumheterna”.

    ”Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.” skriver P Engellau. Han tänker ”utanför boxen”. Och är det inte det som skrivare och kommentatorer ofta gör på denna blogg? Skillnaden är att utanför för P E ändå är inne i det borgerliga (kapitalistiska) samhällets box. Jag och många med mig vill komma utanför denna box.

    Arne N skriver ”…att det är både möjligt och nödvändigt ‘att rulla tillbaka skolan till sina bästa år’. Detta är en god reformistisk strategi och därmed en revolutionär taktik.” Detta är bara tro, Arne N. Säg något lite, lite om hur Arne N!

  4. Bo Persson
    2019-08-19 kl. 10:38

    Positivt är väl ändå att det går allt sämre för de traditionella statsbärande partierna från höger till vänster. Som idag alla är lika statsupplösande.

    Å andra sidan är det förstås svårt att se något bra med de höger- och vänsterpopulistiska partier som växer fram istället.

    Vad som behövs är rörelser för vilka statstillhörigheten är centralare än klasstillhörigheten. För vår del alltså en svensk nationell befrielserörelse.

  5. Leif Stålhammer
    2019-08-19 kl. 11:30

    En förlösande tanke… undrar med vilken frihetsparoll detta kommer att lanseras? Ytterligare ökad jämlikhet, maxi – eller supervalfrihet? Kanske man utvidgar begreppet “trainee” som lanserats av Löfven, till något nytt och gränsöverskridande som vi ännu inte känner. Det kanske räcker med att man städse är uppkopplad… och får sina livsstilsdirektiv – tanken svindlar – vi har redan alternativa strukturer som tar hand om det som staten/samhället i ökad takt abdikerar från. I sanning spännande! Att det är kört för allmän likvärdig skola som lärdomsanstalt är nog tyvärr ett oåterkalleligt faktum. Bräjv njo vöörd.

  6. Sixten Andréasson
    2019-08-19 kl. 18:21

    Men hur med staten Sveriges export och ekonomi, med tanke på att barnen i andra länder presterar allt bättre skolresultat, särskilt de i asiatiska länder?

  7. Knut Lindelöf
    2019-08-19 kl. 20:16

    Sixten A!
    Bra fråga. Jag har funderat en hel del på den. Men det är väl samma sak med den som med försvarsfrågan, alliansfriheten. Systemet förmår inte adaptera och se klart. Enskilda klarsynta individer gör det, men inte systemet. Det är fastnaglat i sitt boxtänkande. För många är beroende av och har gjort sina karriärer på detta boxtänkande.

  8. Hans M Gabrielson
    2019-08-19 kl. 21:14

    Engellaus tankar om avskaffad skolplikt är ej nya. Han har dessutom en del politiskt stöd bland svenska politiker. Annie Lööf är starkt påverkad sedan många år av Ayn Rand som hävdade den begåvade, starke entreprenörens rätt att ha företräde framför de mindre lyckligt lottade. “Allas lika värde” (dagens mantra i stället för klass- och maktfrågor) var för Rand en styggelse. Hon var aldrig anhängare av en obligatorisk skola med jämlikhetsambitioner. Den höll enligt R tillbaka de exceptionella individerna, snöpte deras potential.

    Liknande tankar om skolan finns i delar av CUF och LUF, dvs de unga som om några år kommer att återfinnas i politikens och näringslivets kommandoposter. Likaså i delar av MUF. Som jag ser det, finns en stor risk att politiker inom sådär 10 år kommer att på allvar diskutera, och föreslå, olika vägar att överge den obligatoriska skolan. Kanske helt privata, med skolavgift. Vilket på kort sikt gör ytterligare stora skattesänkningar möjliga. Men därefter… Huga!

  9. Bo Persson
    2019-08-20 kl. 8:38

    Sixten A!
    Är det självklart att det inte räcker med en grupp tekniker för att hålla igång det ekonomiska maskineriet. Vi har ju en lång tradition där, och då tänker jag inte bara på Polhem. Och den audio-visuella världen kräver ju varken läs- eller skrivkunnighet. Det är bara tillfälligt som majoriteten inte är analfabeter.

  10. Hans Andersson
    2019-08-20 kl. 10:28

    En avveckling av skolplikten är sedan länge väntad, men orsaken inte redovisad i tråden. Sverige industriella utveckling ligger långt framme när det gäller digitalisering och automatisering av produktivkrafter inom industrin. Drygt 2.5 miljoner jobb kommer att starkt påverkas och jobb försvinner och ersätts av maskiner och datorer.

    Kassapersonal, försäljare och maskinoperatörer är exempel på yrkesgrupper som kommer att drabbas hårt av arbetslöshet. Speciallärare och och präster löper minst risk att påverkas.

    Sammantaget är min bedömning att denna utvecklingen är skälet till att skolplikten kommer att tas bort, den fyller inte längre sin funktion. För och nackdelar finns.

  11. Bertil Carlman
    2019-08-20 kl. 13:28

    Jeff J. Brown skriver på The Saker under rubriken ”Upside down or right side up? Comparing Chinese vs. Western civilizational hierarchies” där han jämför den uppåtstigande kapitalistiska staten Kina, med de ruttnade västerländska kapitalistiska staterna.

    Du hittar där länkar till två artiklar i vilka han frågar sig ”Why are Western leaders gawd awful bad and China’s so darn competent?” (”Varför är västerländska ledare så himla dåliga och Kinas så rysligt kompetenta?”)

    Kort bakgrund om honom ”Jeff växte upp i hjärtat av USA, Oklahoma, till stor del på ett familjejordbruk, och tog examen från Oklahoma State University. Han åkte till Brasilien medan han studerade vid Purdue University för att söka sin lycka, vilket gjorde att han fick aptit på att resa runt om i världen.” Mycket läsvärt.

  12. Jan Arvid Götesson
    2019-08-21 kl. 23:04

    Skolans bästa år var 1970 till 1980, menar Knut L. Eftersom jag var skolbarn 1970–1982 vill jag säga vad jag tyckte var sämst i skolan med den tiden. Sämst var vänstermänniskorna. De var oansvariga och struntade i kunskapsförmedling. Många var dessutom elaka, vilket folk ofta blir när de tror sig veta sanningen. Allra värst, värre än vänsterlärare, var de vänsterkristna, sådana som man drabbades av på konfirmationsläger och dylikt.

    Men visst har Knut L rätt i att det fanns en bra skola då. Högerlärare och överhuvudtaget alla som inte var nyvänster var bra. Förnuftiga människor som ville lära ut om kambrium, ordovicium och silur, valenselektroner, ekvationssystem, pH, prepositioner med dativ, och annat som jag haft nytta och nöje av.

  13. Knut Lindelöf
    2019-08-22 kl. 7:21

    Jan Arvid G!
    Jag började jobba 1975. Även Jag försökte göra om all vanlig undervisning, särskilt i OÄ (som det då hette). Redan min första termin provade jag metoden “väggtidningar” – inspirerad från det stora landet i öster. Det var kul och jag minns att elevernas föräldrar var aningen förvånade men förtjusta. Dock, barnen lärde sig inte så mycket. Om detta finns mycket att berätta.

  14. Bo Persson
    2019-08-22 kl. 8:58

    Jan Arvid Götesson!
    Jag har också svårt att förstå Knut L:s positiva syn på 70-talets skola. Min erfarenhet är att det var då som skolan på allvar började spåra ut. Föreställningen att skolan skulle skapa en nya människa blev då den stora ledstjärnan.

  15. Jan Arvid Götesson
    2019-08-22 kl. 11:27

    Knut L!
    Förlåt om du kände dig träffad av min generalisering. Jag ville säga att i min begränsade erfarenhet som elev hände det att intelligenta vänstersinnade lärare tog bort kunskapsförmedlingen. Jag förstår att svenska väljare ville ha skolvalfrihet, så att man åt barnen skulle kunna välja en skola fri från lärare i skägg och trätofflor/gymnastikskor. (Rörande gymnastikskor var den märkligaste 70-talsvarianten att trampa ner bakdelen av skon så att den blev en toffel.)

    Icke-vänsterlärare som var så dåliga att skolledningen ingrep försökte i alla fall ha kvar några fakta i undervisningen, även om det bara var att eleverna ritade in världens miljonstäder på kartblad.

    Skolledare av vanligt folkparti-snitt förmådde inte ingripa mot vänsterlärare, eftersom de inte förstod dem, och väl inte hade självförtroende att sätta sig emot vad som tycktes vara en uppifrån anbefalld förnyelse av skolan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.