Snart ryker också skolplikten

Brinnande skola i Uppsala

kolplikten är nu ifrågasatt, tyvärr med goda argument. Patrik Engellau på den antiglobalistiska bloggen (eller vad man nu ska kalla den), Det goda samhället, funderar över om inte en avskaffad skolplikt skulle kunna lösa skolans problem. Han menar att, eftersom elever inte längre tycks ha några skyldigheter att uppföra sig som elever borde, utan bara har närvaroplikt, så har skolan och dess lärare – vilka är svårt nertyngda av skyldigheter – inga möjligheter att på sikt upprätthålla undervisningen för de elever som vill använda skolan och lärarna som en källa till kunskap. Om skolplikten istället avskaffas kommer skolan att kunna börja fungera igen för alla som vill lära sig saker. Övriga får gå någon annan stans.

Jag har länge väntat på det här. Den allmänna skolan verkar nu närma sig slutet. Engellaus resonemang är klockrent. Om skolan inte längre kan fylla sin bildningsuppgift närmar sig punkten då tvånget – att alla svenska barn ska ingå i verksamheten – blir till övergrepp, ja det kan t o m utifrån föräldraperspektiv bli skadligt att ha sina barn i skolan.

Kontraktet är brutet
Skolan (skolplikten) har sedan 1842 vilat på en slags överenskommelse om att det som är bra för barnen är också till nytta och glädje för samhället (staten). Om barnen lär sig läsa, skriva, räkna geografi, historia och främmande språk så blir vårt folk mera sammansvetsat för att bidra till en god gemensam utveckling.

Man skulle kunna kalla det en slags allmän barn-värnplikt. Men, den allmänna värnplikten i gängse mening, den för att upprätthålla vårt territoriella försvar i händelse av krig, den har vi avskaffat, så varför skulle inte skolplikten kunna skickas samma väg?

Nu är det inte så att skolan – vilket Engellau väljer att bortse ifrån – i realiteten bara har sin bildningsuppgift. Den är också – och har alltid varit – en förvaringsplats för undersysselsatta, en värmestuga och en omsorgsinrättning för alla svenska barn för att den vuxna generationen ska befrias från ansvaret att hålla reda på sina ungar medan de jobbar. En för barnen och samhället nog så viktig uppgift.

Bildningsuppgiften och det anständig förvaring gick att kombinera så länge vi hade en enhetlig och hög fysisk skolstandard, ett demokratiskt fastställt regelverk och lärare med relativt hög status och yrkesstolthet. Då var det – trots mycket knorr – acceptabelt för alla samhällsklasser att skicka sina barn till den gemensamma grundskolan. Vi talar då om skolan som den utformades efter andra världskriget.

Det här, att skolan har sitt kunskapsförmedlingsuppdrag och sitt omsorgsuppdrag har vi vetat hela tiden. Och att om det första tillåts komma i bakgrunden faller snart hela idén med en allmän skola med skolplikt. Då förvandlas den till ett slag barnfängelse. Nils Cristie, den store norske sociologen, skrev redan i början av 70-talet i boken Om skolan inte fanns att:

“… vi har skapat ett samhälle där ungdomen har ställts utanför produktionen men i gengäld fått konsumtionsuppgifter och en extra marginal för oansvarighet”.

Rättigheter och skyldigheter
Det där med de försvunna skyldigheterna som Engllau väljer att betona, hänger ihop med att överenskommelsen, om att det som är bra för barnen också är bra för samhället, inte längre gäller. Föräldrar är förbannade på stöket i skolan och barnen vantrivs p g a bråk, konkurrens och mobbning. Man klagar på dåliga betyg, dåliga lärare, dålig omsorg och väljer nya skolor. Vi har fått ett hela havet stormar i skolan.

Engellau skriver:

“Det är viktigt att förstå att vi här står inför ett betydelsefullt mentalt systemskifte som endast med stort besvär och en hel del lidande kan vändas till något annat och nyttigare. Att tro att man skulle kunna lösa detta dilemma med lärarlegitimationer och förstelärarreformer och lärarmiljarder är bara okunnigt och barnsligt.”

Jag tror att han har rätt i detta. Skolplikten är det sista som snart åker all världens väg. Att rulla tillbaka skolan till sina bästa år, som jag tror var 1970 till 1980, är en omöjlighet. Den bärande och mycket sköra idén om en gemensam och likvärdig skola för alla svenska barn är det ingen som längre riktigt tror på. Därför återstår endast att skademinimera. En avskaffad skolplikt framstår snart som nödvändigt för själva skolan. Men då kommer förstås ett jättelass av sociala problem med alla lösdrivande barn och ungdomar att rullas in över den offentliga sektorn. Det ska vi vara medvetna om.

Vi närmar oss nu den logiska slutpunkten på en nyliberal utveckling som pågått sedan 80-talet. Klasskampen har tagit sig in i skolan och in i många klassrum, och på många håll gjort skolan rent dysfunktionell. Klassklyftorna kommer fortsätta att vidgas. Och när skolplikten ryker kommer de välbeställda att gynnas och äntligen slippa ifrån för dem obegripligt stök och bråk.

  17 kommentarer for “Snart ryker också skolplikten

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-08-23 kl. 9:28

    Bo P!
    Knut L har en poäng om att 70-talet på ett sätt var en höjdpunkt. Då förenades arvet från de gamla läroverken med enhetsskoletanken. Tanken var att det skulle finnas kunniga ämneslärare (som i den gamla elitskolan) och att alla elever skulle undervisas av dem i det sammanhållna högstadiet. Fattiga barn fick tillgång till samma undervisning i fysik, matematik, engelska, franska, tyska som övre medelklassens barn (det fanns politiskt beslut om att endast 0,6–0,7 procent finge gå i privatskolor).

    Men du har rätt om att urspårningen började samtidigt. Lgr69 sade att det ej är lämpligt att precisera innehåll eller form för skolarbetet, vilket öppnade för att ta bort innehållet. Dessutom kom en stor grupp slafsvänster in i skolan. En vänsterlärare spelade ”We Don’t Need No Education” och gav oss i uppgift att skriva texter om hur mycket vi avskydde skolan. Sen var han missnöjd med att elevtexter som den korta och kärnfulla ”Monday morning. Shit” inte var hatiska nog mot skolan.

  2. Hans M Gabrielson
    2019-08-23 kl. 15:06

    Jag gick ut gymnasiet i Ö-vik 1969. Minns inga skäggiga vänsterlärare i islandströja och träskor. (Kanske hade de då ännu inte kommit ut från sin utbildning.) Däremot konservativa, liberaler plus en och annan sossesympatisör. Hade antagligen tur där. Det stora problemet som jag minns det, var införandet av det relativa betygssystemet fr.o.m. första ring 1966. 1-5, fördelat enligt Gauss’ normalfördelningskurva, dvs 7-14-58-14-7 procent – inom varje enskild klass! Lärarna var milt talat tveksamma och oroliga. Eleverna likaså. Vid en genomgång om de nya betygen för första-ringarna i aulan vid terminsstarten höll jag mitt första anförande inför publik, där jag påtalade den inbyggda orättvisa denna stela matematiska mall skulle innebära för väldigt många. Efteråt ville någon av lärarna (har glömt vem) låna mitt lite kluddiga talarmanus. Efter någon vecka meddelade den då nye rektor Tånneryd att kollegiet beslutat tillämpa kurvan på samtliga 300 elever i stället för på enskilda klasser…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.