1 maj 70-tal och 40-tal. (Montage: Redax)
”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus.” (Hannes Sköld)
För mamma Greta, den lojalaste bland socialdemokrater och förtjänstfullt hedrad med Hjalmar Branting-medaljen, var det en självklarhet när arbetarrörelsen kallade första maj att gå som en i tåget. Det gjorde hon varje år ända tills att sjukdomen, till hennes sorg, satte stopp för det. Benen bar inte.
Hon kunde livfullt berätta om långa första maj-tåg i Sandviken innan ”hotet mot arbetarrörelsen”, titeln på Jan Lindhagen och Macke Nilssons sociologiskt illusionslösa, fortfarande mycket läsvärda, bok (utgiven 1970), blivit verklighet.
Syftande på en samhällsförändring bort från brukssamhället och mot arbetarklassens förborgerligande, klasskampens borttynande i den stigande, materiella levnadsstandardens spår. Socialdemokratins politiska landvinningar som ironiskt nog slåendes tillbaka mot segraren.
Samhällsutvecklingen blir socialdemokratins värsta fiende ur detta perspektiv, ”vardagens avpolitisering” talade Lindhagen och Nilsson om. Utan organisationens förmåga till nytänkande och omställning. Folkrörelsen stelnade i invanda hjulspår.
Ombudsmän och funktionärer tog definitivt över, alla med socialdemokratin som yrke och levebröd.
I mammas första maj-tåg i det förflutnas Sandviken var alla finklädda, märkta av stundens allvar. Första maj en högtidsdag, värd att försvara och hålla lika högt som de röda, fladdrande fanorna.
Jag minns, med glädje i sinnet, vänsterns första majdemonstrationer i Upsala på 70-talet. Hur vi, och många var vi, samlades på Vaksala torg.
Feststämning, tutande musik, skrällande megafoner, skramlande insamlingsbössor, Proletären och andra tidningar till försäljning, parollerna som taktfast skanderades.
Målmedvetenhet i luften, minuterna före samlad avmarsch. Barnen med, förstås. Mitt yngsta i barnvagn. Glasstrut eller godispåse i näven, när avtågandet drog ut på tiden. Och tålamodet prövades hos den lilla.
Min före detta kollega och vän Göran Ahrne fångade i boken Vardagsverklighet och struktur (1981) den kollektiva känslan på torget. Jag kan känna djup saknad efter den. Samhörigheten, en stridbar vänster värd namnet. Ljusår till politisk ensamhet. Och nyliberalismens satsa på dig själv-kampanjer.
I och med de sociala mediernas kulturrevolution övergavs gator och torg som protestens arenor, har vissa hävdat. Knapptryckningen ersatte den utåtriktade handlingen. Jag vet inte om det stämmer.
Har verkligen samma, beroendeframkallande, medier förvandlat oss till politikens kronblommor, stannar kvar på sofflocket med mobil eller iPad nära till hands? Hur har samma medier påverkat folklig mobilisering? Något som entydigt styrker denna påverkan i en passiviserande riktning?
Kan det inte vara tvärtom, det vill säga att mobiliseringen gynnas och underlättas av de sociala medierna? Snabbare och lättare att mobilisera. Mer direkt. Glöm flygblad och andra daterade uppmaningar.
Den ur demokratisk synvinkel direkt provocerande överkörningen av folk och grundlag genom den fatala Nato-anslutningen, riskerar den att följas av uppgivenhet och modstulenhet? Ännu mer sådan? Att vi vänder politiken ryggen. Det vore förödande. Upp från sofflocket, Kronblom!
Det gäller förvisso även mig, gamla rödskägg, aldrig långt från mobil och dator.
Hej Lasse E!
Här kommer 33 minuter när sociala medier gjorde entré.
Datorernas intåg (1982)
Datoriseringen på tjänstemannaområdet. Vad händer med arbetsinnehållet och yrkeskunskaperna? Leder datoriseringen
till ökad specialisering och minskad överblick? Hur påverkas vi känslomässigt och socialt? Påverkas kvinnors arbetsvillkor mer än mäns? Författaren P C Jersild diskuterar konsekvenserna för samhället och för oss som individer.
https://www.filmarkivet.se/movies/datorernas-intag/
Första gången jag kom i kontakt med datavärlden var 1989 när jag gick på Brunnsviks Folkhögskola i Sveriges första utbildning av Folkbildare. Två elever från Gävle var frälsta men jag var mer tveksam.
Tommy S!
Tack för påminnelse, med historisk färgsättning! När vi pratar om detta, tänker jag osökt Harry Braverman och hans en gång så mycket lästa bok Arbete och monopolkapital, den framsynta tes han drev om dekvalificering. Vi bör nog lyfta debatten om IT och AI. Försöka se kontexten, sammanhanget. Inte fastna i teknik och instrumentalisering. Jag träffade, under min gästprofessur i Berlin, Frigga Haug och samtalade med henne om just kontexten. Hon var involverad i en forskargrupp, initierad av SPD, för att försöka problematisera arbetslinjens ideologi och socialdemokratins tunga idéarv. Av detta blev inget. Senast, för flera år sedan, när vi hade kontakt, kloka Frigga och jag, hade hon flyttat till Afrika.
Lasse E!
Tänk om vi som använder (sociala medier?) kommer på att vi har lagt ned en massa tid på något som nästa generation bara ruskar på huvudet åt. Mellan 2015–2020 saknade jag egen dator, vid behov
åkte jag till något Folkbibliotek eller Humanisten för att kolla vad som hänt. Min tanke var både ekonomiska men framför allt sociala skäl att sitta halva dygnet och stirra på en skärm. Är fortfarande skeptisk till skärmtid.
Vad skulle hända om det kraschar. Klarar vi av att möta människor öga mot öga? När det var strejk på TV 1980 så minns jag att man träffade en massa människor bara genom att gå ut på Kungsgatan i Trollhättan.
En annan effekt avslöjade Carl Hamilton, krönikör i Aftonbladet där han skrev om en arbetsledare som skickade ett @ till medarbetarna att dom skulle skärpa sig. Men när han mötte dom öga mot öga så var tonen en annan, jag menade inte så o s v. På lindelof.nu tror jag att jag aldrig kommer att träffa någon av dom som deltar här på tu man hand.
Tommy S!
Kloka ord från en klok man. Jag är kluven vad gäller sociala medier. Jag har, lika bra att bekänna det på en gång, en tendens att ”fastna”. Min dotter Lotta säger att jag är som ungdomarna, jag umgås på nätet.
Samtidigt är jag glad för att det möjliggör kontakter med människor runt om i landet. Jag kan, icke minst, hålla kontakten med gamla vänner på ett direkt sätt. Även för mig okända hör av sig via Facebook.
Hoppas inte mina förra högskolechäfer – som led av konfrontations- och medarbetarskräck – tar till sig att man kan använda sociala medier för att ”kommunicera” med medarbetarna och därigenom slippa ansikte mot ansikte-ärlighet. Nå, dåliga chäfer är dåliga med eller utan sociala medier.
Apropå ses IRL, som det heter på dataspråk. Nog vore det väl bra roligt om vi, åtminstone några av oss, som brukar samlas runt den Lindelöfska lägerelden, så oerhört viktigt att den finns, skulle sammanstråla? Kanske i den eviga ungdomens stad? Jag tycker det skulle vara riktigt roligt om det lät sig göras.
Ja, vi (de som vill och kan) kanske ska träffas på riktigt någon gång i vår här i Uppsala. Vi har ju medarbetare över hela världen, i alla fall både från Kalifornien och Australien. Men flest är vi på rimligt reseavstånd. Vi funderar. Hör av dig här (eller till kontakt@lindelof.nu) om du är intresserad av att delta i en sådan träff.
Jag är i Sverige från April till norra halvklotets höst. (Där finns ingen för alla giltig ”höst”, påpekar jag i Jan Myrdals anda.)