Lars Ilshammar och Knut Lindelöf (Kollage av Redax)
Socialdemokrater inom partiet och socialdemokrater utanför partiet har svårt att komma till tals. Här kommer i alla fall en text, ett skriftligt samtal mellan Lars Ilshammar (tidigare biträdande riksbibliotekarie vid Kungliga biblioteket och ett långt engagemang i S) och mig (avhoppad socialdemokrat), som sakta pågått under snart ett år. Vårt meningsutbyte kom sig av Ilshammars essä i Dagens arena den 18 april i fjol. Rubriken var ”The Empire strikes back: fyra farliga myter från Moskovia”.
Den fick mig att skriva ett svar den 20 april här på lindelof.nu under rubriken ”Putinlutande idioter och Moskvatrogna troll!”. Sedan hände inget mer.
Men måndagen den 26 jan 2026 inkom plötsligt ett svar via mejl. Jag hade för länge sedan glömt vårt utbyte förra våren, och sedan dess har vi nu utväxlat några mejl var efter våra respektive ursprungsartiklar.
Jag tycker det är viktigt att detta meningsubyte offentliggörs för att Lars Ilshammar och jag – som socialdemokrater – är överens om mycket, men att vi i vänskaplig ton kan diskutera det vi inte är överens om. Sådana samtal är allt mer sällsynta idag.
Läs gärna Ilsahammars essä och mitt första svar först (länkade ovan). Då får du mer utbyte av vår mejlväxling. Jag ger Lars Ilsahammar sista ordet så långt, och inbjuder fler att komma in i diskussionen via kommentarer.
***
Hej Knut,
Först nu såg jag kommentaren till min text om Moskovia i Dagens Arena på lindelof.nu den 20 april i fjol.
En tuff debattstil har jag förstås ingenting att invända mot (även om jag inte riktigt känner mig som någon Sven Dufva).
Däremot reagerar jag på din något bedräglig citatteknik. Du lastar mig för att ha använt begreppet ”Putinlutande idioter”. I själva verket skrev jag ”nyttiga Putinlutande idioter”. Skillnaden kanske kan verka hårfin. Men just i det här fallen ligger det inte alls så till. Nyttiga idioter är, som du förmodligen vet, från början en spionterm för personer som går andras ärenden utan att vara medvetna om det. Idioter i största allmänhet är förstås något helt annat. För egen del skulle jag aldrig komma på tanken att kalla någon för ”idiot” i offentliga sammanhang, även om vederbörande mot förmodan förtjänade det.
Jag vänder mig också mot att du lägger det långa citatet ”det primitiva folket som fostras av de mongoliska khanerna…” i min mun. Upphovsmannen är, som också framgår tydligt i texten, Aleksander Brückner, tidigare professor vid universitetet i Berlin.
Jag tänker inte bråka vidare om detta, utan ville bara tala om för dig vad jag tycker om att bli fulciterad.
För övrigt lämnade jag KB för över tre år sedan och representerar idag ingen annan än mig själv, varken mer eller mindre.
Goda hälsdningar,
/Lars Ilshammar
***
27 januari 2026
Tack Lars för ditt sena svar!
Artikeln är nästan ett år gammal, vilket är en lång tid i dessa omvälvande tider.
Man kan klaga på att jag slarvat med citeringar, men visst skrev du idioter, fast aningen inlindat. Jo jag känner till begreppet ”nyttiga idioter”, men det gör inte saken bättre, snarare värre, eftersom du då sällar dig till dem som ser all kritik av Europas (och Sveriges) kostsamma och hopplösa och kontraproduktiva rustningar som putinism.
Det år som snart gått sedan april 2025 har visat att det inte är Ryssland som är mest aggressivt i den stora kraftmätningen, utan USA/Nato och de nu helt överspelade europeiska ledare (inkl. Kristersson & Co). Att USA helt fallit ur ramen på många områden står ju helt klart. Men de är inte att leka med. De har ju kärnvapen. Men EU och Nato är kraftigt försvagade. Alliansfriheten blir nu mycket svår att återerövra.
Det skulle vara intressant att veta hur du ser på läget idag.
/Knut
***
2 februari 2026
Hej,
Trevligt att du svarade.
Detta är ingen stor sak för mig.
Tiden har gått och jag borde ju ha noterat din kommentar tidigare.
Jag är faktiskt inne på din sajt ibland, men just denna hade jag lyckats missa.
Min text skrevs förra våren efter en resa till Kyiv och de tidigare ockuperade områdena i norra Ukraina.
Det vi såg, hörde och lärde oss där av alldeles vanliga människor som överlevt den ryska ockupationen var svårt att bara lägga ifrån sig när vi kom hem igen.
Du säger att jag ser all kritik av Europas och Sveriges upprustning som putinism.
Det är förstås inte sant.
Man kan säkert vara kritisk mot den europeiska upprustningen av många olika skäl – putinism är bara ett.
Och alla som tillhör den kritiska skaran behöver därmed inte heller alls vara några nyttiga idioter.
Sedan kan vi ha olika uppfattningar om upprustningen är hopplös och kontraproduktiv eller inte.
Jag tror att vi också skiljer oss diametralt åt i frågan om vilken part/parter som har varit mest aggressiv sedan april 2025: Ryssland eller USA/Nato.
Och om EU och NATO är försvagade (vilket jag inte tror att jag skulle hålla med om) – vad ska vi då säga om Ryssland?
Däremot håller jag gärna med dig om att USA helt har fallit ur ramen på många områden.
Det kan tyckas som en ganska okontroversiell ståndpunkt just idag.
Du frågar hur jag ser på läget idag.
I grunden inte så mycket annorlunda än för ett år sedan, faktiskt.
Jag håller löpande kontakt med ett antal ukrainska vänner, och det de säger unisont är att motståndsviljan är fortsatt stark, trots allt intensivare ryska terrorangrepp på bostadsområden och energiförsörjning.
Det jag har svårt att begripa i grunden, och som jag försökte utveckla i texten för ett år sedan, är varför vissa delar av den svenska och internationella vänstern har så svårt att se sekler av rysk imperialism för vad den är – medan västerländsk imperialism med all rätt har fördömts.
Det är inte Sven Dufva som spökar här, det är Grigory Potemkin.
Goda hälsningar,
/Lars
***
4 februari 2026
Hej igen Lars!
Vill gärna framföra min uppskattning till att du besvärat dig med att mejla mig dina svar. Det är ju dialog som saknas i dessa frågor i Sverige idag. Det är det som gör mig mörkrädd.
Du skriver också att du ibland tittar in på lindelof.nu, vilket är ett litet tecken på att jag inte skriver och argumenterar för döva öron utanför den närmaste vänkretsen.
Även jag har under många år varit knuten till socialdemokraterna, men tappat den anknytningen av fr a två skäl: sveket i skolfrågan (jag var på Bengt Göranssons linje) och nu senast efter partiets okloka lappkast i frågan om alliansfriheten och Nato. Det här har gjort riksdagen oppositionsfri, alltså alla partier inkl v och s traskar lydigt efter m, kd och sd (EU, Nato och USA) i denna fråga.
Jag argumenterar självklart inte för att vi ska göra oss beroende av någon annan stormakt, t ex Ryssland efter att nu USA lämnar oss i sticket. Jag tror inte att det kommer att bli bättre med en ”demokrat” i Vita huset. USA kommer inte längre att kunna skydda oss med sina kärnvapen. Vi ligger fr o m nu utanför deras intressesfär (förutom Grönland och kanske Island).
Du säger att du har svårt att begripa varför ”vissa delar av den svenska och internationella vänstern har så svårt att se sekler av rysk imperialism för vad den är – medan västerländsk imperialism med all rätt har fördömts”. Det är en bra fråga, men den är inte särskilt svår att besvara tycker jag. Ser man imperialism som en oundviklig följd av länders stomaktsstatus kan det vara svårt att skilja t ex Ryssland, Kina och USA åt i fråga om deras eventuella imperialism, de är ju stormakter, alla lika farliga!
Men imperialism är konkret politik. Den kränker andra länders nationella suveränitet med militära medel. Ibland kan det vara svårt att skilja på militära aktioner som försvar för sitt lands suveränitet och ibland är det ett imperialistiskt angrepp. Låt oss jämföra några fall i närhistorien.
Storbritannien och USA i Palestina och Iran
Här gällde det kontrollen över oljan (imperialism) och att flytta ut judefrågan från Europa (rasism).
Frankrike och USA i Vietnam 1955–1975 (20 år)
Kamp mot kommunismen (Dominoteorin – imperialism)
Kina i Vietnam 1979 (1 månad)
Snabb gränskränkning för att hjälpa Kambodjanerna mot Vietnam, som tidigare invaderat Kambodja (stöd till en granne).
Sovjetunionen i Afghanistan 1979–1989 (9 år)
Man försökte få en sovjetvänlig regim (imperialism).
Ryssland i Georgien 2008 (14 dagar)
Konflikter mellan folkgrupper som resultat av Sovjetunionens kollaps.
Väst mot Jugoslavien 1991–1999 (8 år)
Västalliansen med EU och USA i spetsen mot Republiken Jugoslavien (imperialism).
USA i Irak 2003–2011 (8 år)
Militärt angrepp för att störta Saddam Hussein med uppenbara lögner som motiv (imperialism).
Västalliansen med USA i spetsen i Libyen 2011 (mars–oktober)
Stöd till islamister för att störta suveräna staters regeringar (imperialism by proxy).
Västalliansen med USA i spetsen mot Syrien 2011–2024 (13 år)
Stöd till islamister för att störta suveräna staters regeringar (imperialism by proxy).
Ryssland i Ukraina 2022– (snart 4 år)
Meningarna går här isär: a) rysk stormaktsimperialism b) försvar för Rysslands kärnland efter en lång tid av Natoexpansion trots löften om motsatsen från USA (imperialism by proxy).
USA i Venezuela 2025 (jan-augusti)
USA kidnappar en suverän stats president och ställer honom inför rätta i USA (imperialism).
USA i Danmark (Grönland)
USA kräver Grönland från Danmark som ska bli en delstat i USA (imperialism).
Slutsats
När det gäller Ryssland kan man se att de framför allt försvarat ryska folkgrupper och ryska intressen i sitt närområde när de hotats efter Sovjetimperiets kollaps. Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen och har inga uttalade politiskt missionerande ambitioner. De försvarar främst sina nationella intressen i vad de ser som ”moder Ryssland”.
När det gäller Kina har vi bara Vietnam 1979, vilket är obetydligt i sammanhanget. Kraven på Taiwan är fullt legitima. FN har erkänt Taiwan som en del av Kina, så Taiwanfrågan är blott inrikespolitisk. Kina är idag inte imperialistiskt.
Av detta drar i alla fall jag slutsatsen att USA (Västalliansen) är den imperialistiska stormakten nr 1. I inget fall är USA hotat av någon annan, så självförsvar kan man absolut inte tala om.
Stormakter kan alltså ses som imperialister. Men USA (med sina tidigare allierade) framstår som den absolut farligaste och man borde som svensk politiker dra öronen åt sig efter allt som bubblat fram den senaste tiden. USA:s nya säkerhetsstrategi och utfallen mot sina gamla allierade i Europa är ju minst sagt häpnadsväckande. Det sista halmstrået många klamrar sig fast vid – att allt detta elände skulle vara Trumps fel – är ett mycket bräckligt argument. Epstein-affären visar oss att demokrater eller republikaner i USA är minst lika insyltade i Epsteins skumrask liksom europeiska kungahus och toppolitiker i Storbritannien samt Israel. Var man ska finna en pålitlig makthavare i Väst idag blir allt svårare. Man kan på goda grunder misstänka att de alla har hållhakar på varandra och olika lik i garderoben.
Det här verkar kanske pessimistiskt, men kanske är det bättre att kalla det realistiskt. Drömmar om den goda demokratiska västvärlden är svårt sargad. Det innebär inte att vi ska sluta kämpa för demokrati. Men vi måste fatta att det börjar innanför vårt eget lands gränser. Det är här vi kan agera demokratiskt. USA, Nato, EU eller någon stormakt är inget att luta sig mot i det fallet.
Oj, det blev långt. Men jag känner behov av att komma till tals med goda socialdemokrater, för jag vet att de finns, och drömmen om ett demokratisk Sverige med självbestämmande och goda men korrekta diplomatiska förbindelser med alla andra länder lever än.
Och till sist. Kan jag få publicera vårt meningsutbyte (i redigerat skick förstås) på lindelof.nu?
/Knut
***
16 februari 2026
Hej, och förlåt detta sena svar,
Det är sannerligen inte lätt att samla ihop sig i dessa mörka tider – helst vill man bara krypa ner under täcket och stanna där tills världen någon gång har kommit till sans igen.
Först som sist: du får förstås gärna publicera våra tankar på din blogg – jag brukar inte skriva något som jag inte kan stå för i offentligheten.
Bengt Göransson kände jag faktiskt lite grann, och hyste stor sympati för. Han tillhörde den sista (senaste?) generationen ledande socialdemokrater som kunde och vågade tänka själva.
En gång för nu ganska länge sedan på en partikongress såg jag Olof Palme bli så arg på Göransson att han slängde sin portfölj i bordet med full kraft och lämnade lokalen.
Men då handlade det inte om skolan, utan om mediepolitik – där Palme förlorade en viktig votering.
Missförstå mig inte, jag har stor respekt för Palme, men en politisk konflikt inför öppen rida kan ibland vara ganska uppfriskande. Och partiledare behöver en slav på sina triumfvagnar. Palme skulle nog för övrigt ha haft väldigt svårt med Nato-frågan och alliansfrihetens slut. Själv har jag väl aldrig känt varken någon stark avsmak eller eufori för Nato, men jag tycker verkligen att den snabba processen fram till medlemskap var under all kritik. I en så principiellt avgörande fråga borde vi självklart ha fått folkomrösta – allt annat känns demokratiskt undermåligt, för att uttrycka sig milt.
Jag kan också hålla med om att riksdagen känns väldigt oppositionsfri just nu, och inte bara i säkerhetspolitiska frågor utan också när det gäller migration och kriminalitet.
Om socialdemokratin försöker vinna tillbaks väljare som flytt till SD genom att själv bli alltmer lik SD kan man ju undra vad som egentligen är poängen med det hela.
Dina exempel på militära konflikter känner jag ju väl som uppväxt under Vietnameran, och jag delar din bedömning i flera fall – men inte i alla.
Kinas krav på Taiwan har jag t ex svårt att förstå som enbart inrikespolitik. Taiwan är de facto (om än inte fullt ut de jure) en självständig stat sedan länge, och bör naturligtvis få bestämma sin egen status oavsett vad härskarna i Beijing tycker.
Jag har också invändningar mot att Natos ingripande i kriget på Balkan skulle bara vara ett uttryck för västlig imperialism. Här handlade det ju framför allt om att Restjugoslavien – erkannerligen Serbien – förtryckte och bedrev etnisk rensning mot Kosovoalbaner.
Men framför allt tror jag att vi är oense om Ukraina. Att Ryssland ”bara” försvarar ryska folkgrupper och ryska intressen i sitt närområde är en försåtlig bild som döljer att alla rysktalande inte alls vill bli försvarade av Moskva.
Många ukrainare med ryskt modersmål som jag kommit i kontakt med har t ex aktivt valt att enbart tala ukrainska och rikta sin lojalitet mot den ukrainska staten.
Att Ryssland tycker sig ha intressen i sitt närområde har jag förstås begripit, men att erkänna sådana argument är samtidigt att godta att stormakter har rätt till intressesfärer där mindre grannstater ska ingå utan att ha blivit tillfrågade.
I grunden är jag djupt kritisk mot den obalans som ofta råder till vänster i politiken när det handlar om att bedöma och kritisera imperialistiska tendenser i öst resp väst.
Den politik som Putin driver i dagens Ryssland är i mina ögon bara en fortsättning på Sovjetunionen, och ett arv från Tsardömet.
Som jag skrev i den ursprungliga texten ser jag den ryska historien som marinerad i en mångsekelgammal aggressiv imperialism, som på något mystiskt vis ständigt lyckas flyga under radarn.
Dagens Ryssland är därför ett av de mest etniskt mångfaldiga länderna i världen.
Enligt den senaste folkräkningen från 2020-21 finns det, förutom ryssar, över 195 etniska grupper, urfolk och nationaliteter i Ryssland.
Sedan kan man fundera på varför det tydligen är så svårt att se rysk imperialism för vad den är.
En tanke kan vara att amerikansk utrikespolitik åtminstone fram till nu har kunnat diskuteras och kritiseras fritt, medan det saknas intern kritik i Ryssland.
En rysk Daniel Ellsberg eller Noam Chomsky hade varit otänkbart.
Fridens afton,
/Lars
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Bäste Knut Lindelöf! Du bör snarast korrigera vad du skrivit om det korta kriget 1979 mellan Kina och Vietnam. Kanske, kanske har du tänkt rätt och fingrarna sedan valsat sin egen väg?
Jan-Peter S!
Tack för påpekandet. Jag slarvade och blandade ihop lojaliteterna, Det är nu korrigerat.
Intressant åsiktsutbyte. Delar i stort sett Knuts uppfattning. Dock några invändningar gällande Kina-Vietnam 1979 och Afghanistan.
Att den kinesiska aktionen i februari 1979 var för att stödja Kambodja var inte bara enda anledningen. En god beskrivning finns i artikeln ”Invasionen och den säkerhetspolitiska utvecklingen” av Per Axelsson i antologin ”Kampuchea – Kriget, politiken, diplomatin” som gavs ut av Ordfront 1983. Axelsson anger tre andra motiv. Det ena var att man ville testa alliansen mellan Vietnam och Sovjet, den andra var att man ville krossa myten om den vietnamesiska arméns oövervinnelighet och den tredje att man vill testa opinionen i USA och Västeuropa. I den sistnämnda blev utfallet en besvikelse för kineserna. Men i de andra två blev utfallet nöjaktigt. Värt nämna speciellt är Sovjets passivitet. Axelsson påtalar dock att man inte vet hur Sovjet reagerat om inte kineserna från början deklarerat att aktionen var begränsad i rid och rum.
Nu vet vi emellertid att efter murens fall har det framkommit att Sovjet under inga omständigheter hade ingripit militärt på Vietnams sida och att det sovjetisk-vietnamesiska alliansavtalet från oktober 1978 var betydligt mindre långtgående än man trott trots vietnamesiska önskemål om motsatsen. Det har också framkommit att Sovjet inte i förväg hade fått vetskap om den vietnamesiska invasionen av Kambodja.
Gällande Afghanistan så har det framkommit att USA redan innan den sovjetiska interventionen i december 1979 hade börjat underminera den afghanska regeringen under Taraki genom stöd till de islamistiska upprorsmakarna. Taraki hade redan ett år innan begärt aktiv sovjetisk militär hjälp mot upproret vilket nekades av regeringen i Moskva. Sovjet hade kunnat hörsamma den här begäran utan att bryta mot internationell lag. Däremot är det högst tveksamt om detsamma kan sägas då man väl agerade. Det var knappast den afghanska regeringens avsikt med begäran att de sovjetiska styrkorna skulle skjuta ihjäl den afghanske ledaren Hafizullah Amin. Sen att Amin kan ha varit agent för CIA är en annan sak.
Jag tar mig friheten att smyga in dagens Croneman i DN här som en kommentar:
Johan Croneman: Skrämmande tystnad när Sverige är på väg att få kärnvapen
I den politiska debatten krattas nu marken för kärnvapen på svensk mark. Men den kanske största existentiella politiska utmaningen under de senaste hundra åren omges av en märklig medietystnad.
I slutet av november förra året sade vår kanske mest hökaktige överbefälhavare någonsin, Michael Claesson, att vi kunde förvänta oss ett ryskt Nato-angrepp i princip när som helst i de baltiska staterna eller i någon annan del av Europa (Politico, 19/11 2025).
Han ansåg att det var sannolikt att Ryssland i närtid hade för avsikt att testa artikel 5 i Nato-stadgarna.
Den 13 januari upprepade han sin artikel 5-varning i en intervju i Svenska Dagbladet, och preciserade sig. Det kunde röra sig om en attack mot öde svenska skärgårdsöar: ”Man skulle mycket väl kunna tänka sig ett scenario där Ryssland sätter sig på en eller flera av de här öarna bara för att se vad som händer.”
Minst sagt remarkabla gissningar (vad annars?). Det blev några smårubriker i andra tidningar, men ingen debatt att tala om. Det var inte precis så att Agenda och SVT möblerade om i tablån.
Samma märkliga medietystnad när Michael Claesson den 7 februari, i Ekots lördagsintervju, menade att Europa behöver egen kärnvapenavskräckning, nu när man inte längre kan lita på sina amerikanska allierade.
Kärnvapen? I Sverige?
Nästan ingen höjde på ögonbrynen. Jo, Svenska Freds, givetvis, men annars en skrämmande intellektuell tystnad. Det fanns så mycket annat att diskutera. En svensk intellektuell hade ju till exempel gått igenom isen på en skridskotur! Oj då.
Michael Claesson är dock inte den förste att börja kratta i kärnvapenfrågan.
Statsminister Ulf Kristersson har flera gånger öppnat för en diskussion. Så sent som i Agenda den 25 januari i år poängterade han att Sverige deltar i alla militära diskussioner som rör Europa och Nato, inklusive franska propåer om att kanske placera ut några av sina kärnstridsspetsar i andra europeiska länder.
Och sedan dröjde det inte länge innan Ebba Busch dök upp som ett eko av Kristersson och fortsatte krattandet. Hon förespråkar nu ett europeiskt kärnvapenprogram – i detta läge utesluter hon visserligen kärnvapen utplacerade på svenskt territorium. Men framöver? Man vet ju aldrig.
Politiker och militär sår och planterar tankar och möjligheter lite varstans, mönstret är skönjbart: Vi ska vänja oss, vi ska gilla läget. Kärnvapenläget.
Natomedlemskapet kuppades igenom på några månader, decenniers neutralitetspolitik skrotades på en grisblink. Det folkliga stödet var visserligen starkt, tveklöst, men en genomgripande diskussion före beslut, och helst ett val däremellan, hade definitivt varit politiskt och demokratiskt rimligt, men nej då.
Tog Agenda, SVT:s Rapport eller Aktuellt, TV4:s nyheter, eller nåt annat aktualitetsprogram tag i kärnvapenutspelen under den gångna helgen? Nä.
?Överrapporteringen från USA, Trump och Epstein har fått dominera all bevakning de senaste månaderna. Helgens Agenda prioriterade tonårsutvisningarna – självklart diskuterade man också brott och straff.
Men kärnvapenfrågan – den kanske största existentiella politiska utmaningen under de senaste hundra åren? Icke.
Man skulle kunna tänka sig att ledande svenska mediehus reagerade instinktivt och hårt och drabbande när våra politiker och militärer plötsligt börjar tala om Sverige som en europeisk kärnvapenaktör, kanske ett kärnvapenland.
Efter ett annat kuppartat beslut, det så kallade DCA-avtalet, som gav USA tillgång till 17 baser och övningsområden i Sverige, blev det också tvärtyst. Inte ens när USA, våra kära nära vänner i väst, funderar på att svika Europa, Nato – och Sverige – har frågan om denna generositet med amerikanska baser diskuterats. Än mindre omprövats.
Enligt avtalet har förresten Sverige inga rättigheter att kontrollera dessa baser. Vad eller vilken slags utrustning eller vapen amerikanarna placerar här ska vi bara ge fan i.
Och som sagt: Tidningarna tiger. Tv tiger.
En svensk tiger.
Johan Croneman
Knut L!
Angående: ”Ibland kan det vara svårt att skilja på militära aktioner som försvar för sitt lands suveränitet och ibland är det ett imperialistiskt angrepp”.
För att både förenkla och komplicera resonemanget ytterligare så skulle man kanske säga att krig mot ett land som ligger 800 mil bort nästan alltid handlar om imperialism. Krig däremot mot en granne kan vara lite svårare att bestämma. Grannar har nästan alltid intressekonflikter även om de står på vänskaplig fot med varandra. Det kan gälla säkerhet, miljö, andra problem kopplade till att ena landets aktiviteter påverkar det andra på ett oönskat sätt, splittrade etniciteter mm.
Speciellt upplösta imperier har problem tror jag. Ena dagen delade man allt, nästa dag inget. Men det kan givetvis också röra sig om imperialism eller en blandning av bägge fenomenen. Noterar att Lenins imperialismdefinition inte använts i debatten ovan, utan istället en definition som bygger på stor-liten. Bägge definitionerna kan kanske bidra till en förståelse. I Putins fall är det säkert en blandning, en gränskonflikt som även har inslag av Putins stora intresse för vilka och vad som tillhör den ryska nationen i etnisk betydelse vilket öppnar dörren för imperialism.
Lars Ilshammar!
Om jag förstår dig rätt så menar du att Ryssland angrepp på Ukraina är ett uttryck för rysk imperialism. Här har jag svårt att förstå dig.
Du måste peka på vad som var imperialistiskt i Minsk-fördragen och i det ramavtal för fred som Ukraina, på ukrainskt initiativ, och Ryssland var på väg att underteckna där Ukrainas gränser skulle vara intakta förutom Krim som de skulle diskutera. Enligt ukrainska förhandlare så var det enda kravet på Ukraina att de skulle vara neutrala och inte tillåta utländska baser på sitt territorium. Detta avtal såg USA genom Boris Johnson till att stoppa.
Var ligger imperialismen i dessa avtal?
Vem bär ansvaret för den oro som nu skakar vår världsordning? Det är en fråga utan enkla svar, men vi kan inte blunda för det koloniala arvets skugga, som fortfarande vilar över Europa och gör vår framtidsbild så oviss. Den optimism som spirade efter andra världskriget har uppenbart gått förlorad. Då präglades tiden av en kamp mellan två tydliga ideologier, men idag står mänskligheten inför en ödesfråga av helt andra dimensioner – en global kris vi aldrig tidigare skådat.
Miljöfrågan kommer allt närmare, en obeveklig verklighet som inte längre går att skjuta på framtiden. Ändå verkar maktens företrädare såväl politiska som ekonomiska, sakna godtagbara svar. Det enda vi hör är ropen på kraftfullare vapensystem, vilket enbart leder till ökad förstörelse av våra gemensamma livsbetingelser.
I spåren av detta växer misstron. I ”rostbälten” och i vardagens möten sår politiska krafters splittring och bygger murar. De utnyttjar människors oro för att skapa ett uppdelat människovärde, vilket ökar avståndet mellan oss precis när vi som mest behöver varandra. Det är i denna kontext vår ovissa framtid vilar.
Om vi inte finner en samarbetande väg mot ett gemensamt framtidsbygge, hotar dessvärre avgrundsdjupet.
Vi måste återerövra respekten för planeten och för varandra om vi ska kunna lämna över en livskraftig värld till kommande generationer. Det är inte kärnvapen vi behöver, utan ett återupprättat sammanhang där varje människa räknas.
När någon skriver ”Detta är ingen stor sak för mig”, den andra februari 2026, blir jag mycket fundersam. Vi har framför oss risken av ett fruktansvärt krig, ett krig som folkmördarstaten Israel kräver, och som USA-imperiet alls inte verkar ovilligt att starta. Det är för mig en extremt stor sak.
Kanske blir jag, precis som redaktör Lindelöf, anklagad för missuppfattning, men hittills ser jag inte hur så skulle kunna vara fallet.
Att det inte är en stor sak för våra ledande politiker och public service m fl informationskanaler, det är väl synligt för alla. Precis lika synligt som avsaknaden av information och debatt om DCA-avtalet var år 2024. Bägge dessa händelser pekar åter igen på det folkförakt som våra ledande politiker numer har.