Kuskapsrörelsen orsakade stora problem inom det socialdemokratiska partiet. Å ena sidan fanns en kompetent, ideologiskt stark och mycket aktiv grupp skolmänniskor som formats runt det stora reformarbetet efter 1946 års skolkommission och i arbetet med genomförandet av grundskolan som landade i grundskolans första läroplan 1962. De var radikala visionärer, såg visserligen grundskolan var en framgång, men att den trots allt blev något av en urvattnad kompromiss. De hade velat gå längre.
Å andra sidan fanns de mindre visionära, som helhjärtat stödde grundskolereformerna, men som mer betonade kunskap, utbildning och kvalificerade positioner i samhället som ett hägrande mål även för arbetarklassens barn, det som borgarklassen haft monopol på med sitt orättvisa skol- och utbildningssystem. Genom att alla fick chansen till utbildning skulle skillnader utjämnas och samhället på sikt demokratiseras. Grundskolan såg de som en rimlig kompromiss.
Båda grupperna hade alltså som mål att skolan skulle demokratisera samhället, men olika syn på hur skolan bäst skulle fylla denna uppgift.
Det fanns ända sedan August Palms dagar en djup motsättning inom arbetarrörelsen mellan å ena sidan den liberala klassöverbryggande linjen och en mer idealistiskt revolutionär klasskampslinje i kultur- och utbildningsfrågorna. Skiljelinjen gick ofta mellan högt och lågt, elit och massa, finkultur och skräpkultur. Ofta framstod det som en en strid mellan akademiskt utbildade ledare emot gräsrötterna.
En sådan strid handlade om folkbildningens inriktning. Socialdemokraten och nykterhetskämpen Oscar Olsson var 1899-1902 aktiv som lärare inom IOGT efter engelskt mönster, en tidig form av vuxenutbildning. Valfrid Palmgren var en annan bildningsradikal, en kvinna på den borgerliga kanten. Bland annat startades 1911 på hennes initiativ Stockholms barn- och ungdomsbibliotek, det första i sitt slag i Sverige. Oscar Olsson och Valfrid Palmgren slog sina kloka men ganska olika huvuden ihop och kom överens om en studieform som så småningom banade väg för explosionen av de så kallade studiecirklarna, som sedan dess varit en viktig del i svensk kultur- och folkbildningspolitik.
Emot dessa enhetssträvanden stod den då mäktige Johan Lindström Saxon med sin tidning Såningsmannen. Han var en idealistisk vänsterradikal skribent under signaturen Saxon med starka band till hembygden i Närke. Han hade t ex varit redaktionssekreterare under den vänsterradikale Axel Danielsson 1890-91 på tidningen Arbetet. Därutöver var han organiserad vegetarian, fredskämpe, vis- och skillingtrycksdiktare och en riktig hetsporre. Bortträngd från tidningen Jämtlandsposten blev han efter att ha smädat chefredaktören, den (homosexuelle) liberale riksdagsmannen Victor Hugo Wickström, som ”pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer”. Även Strindberg hade tidigare nidporträtterat Wikström som en feminin homosexuell i novellen Les pervers i samlingen Vivisections (1894).
Under de revolutionära åren kring 1920, efter splittringen av det Socialdemokratiska arbetarpartiet fick Saxons idealistiska klasskampslinje och hans syn på litteratur en hemvist hos utbrytarna i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) som senare blev Sveriges kommunistiska parti (SKP).
Det var nog en släng av de här gamla motsättningarna som åter tittade fram på 70-talet i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (som då hette VPK). Genom alla år har det ändå varit slående hur de politiska partierna – från höger till vänster – ofta kunnat enas i kultur- och utbildningsfrågor. När man byggde nationen låg det nära till hands för både borgerligheten och arbetarrörelsen att försöka se kulturen som en socialt sammanhållande kraft.
Det fanns, ja finns fortfarande, en annan kluvenhet i synen på folkbildningen som också har sina rötter i den tidiga arbetarrörelsen och delvis överlappar den ovan relaterade klyftan i kultur- och utbildninsfrågor. Göte Rudvall (idag 88 år, socialdemokrat, lärare, metodiklektor i svenska/historia vid Malmö Lärarhögskola, studierektor vid skolutvecklingsavdelningen, skolreformator m m.), som jag fick jag kontakt med i samband med mina efterforskningar om de socialdemokratiska motsättningarna förklarar i ett långt brev bland annat att det inom arbetarrörelsen också …
”finns två olika slags folkbildningsideal! Det ena utgår ifrån att professorer och andra akademiska lärare går ut till folket genom föredrag och på annat sätt för att ovanifrån upplysa människor (föreläsningsföreningarna). Det är vällovliga insatser men inte tillräckliga för att få ett aktivt folk, modigt att förbättra sina levnadsvillkor. Det andra folkbildningsidealet är studiecirkelidealet, som ”Olsson med skägget” introducerade i Sverige i början av 1900-talet. … Det är enligt min mening den mest genuina folkbildningen, där deltagarna oberoende av bakgrund och förkunskaper får vara med i skapandet av kunskap som är användbar både i det privata livet och i livet som samhällsmedborgare.”
Det här är högintressant. Denna konflikt fanns mellan liberaler och socialister i den tidiga arbetarrörelsen, där Oscar Olsson stod för den enligt Rudvall ”mest genuina folkbildningen” (studiecirkelsmodellen), mot liberalerna (den ”engelska modellen”, föreläsningsföreningarna m m.). Därför blir Olssons med skägget överenskommelse med liberalen Valfrid Palmgren om just studiecirkelmodellen särskilt intressant. Socialister och liberaler förenades då i en gemensam modell för folkbildningen. Men det var aldrig frågan om att fördöma någon form, endast att också få ett erkännande av studiecirkelformen som en legitim studieform.
Det är lätt att här se likheten med 70-talets motsättning mellan förespråkare för ”katederundervisning” respektive ”elevaktiva arbetssätt”. Men här kunde man aldrig enas, vilket kanske är en delförklaring till dagens skolelände.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Valfrid Palmgren, Oscar Olsson, folkbildning, Göte Rudvall, August Palm, Victor Hugo Wickström, Axel Danielsson, Johan Lindström Saxon
Ett problem är ju också att Olssons modell förutsätter att man vill något. Det är en modell för människor som vill förändra. Men skolan bygger på skolplikt, dvs tvång, och på människor som egentligen helst vill göra något annat.
En pusselbit i ditt projekt kan vara Bo Rothsteins jämförelse mellan socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik och socialdemokratisk skolpolitik, i boken Den socialdemokratiska staten. Enligt Rothstein fanns inte tillräcklig drivkraft i skolpolitiken varför man lät de professionella styra där.
Reformatorernas idé om skolan som verktyg för klassutjämning stötte på patrull från framför allt bildningseliten som absolut inte ville ha nån klassutjämning. Och så blev det som det blev. S satsade på arbetsmarknadspolitik istället och lyckades länge ganska bra.